Vad säger forskningen om barn, tonåringar och ”skärmar”?

Margareta Rönnberg, professor emeritus och orädd kämpe för barns rättigheter <3

Margareta Rönnberg, professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barnkultur och medier, har läst två av de mest alarmistiska böckerna om skärmar och sen gjort en ambitiös forskningsöversikt som debunkar många av deras påståenden. Allt detta fantastiska arbete ger hon oss i tre inlägg i sin forskningsblogg Barnisten. Nu finns hennes blogginlägg sammanställda till en artikel, som du kan läsa på skärm, skriva ut och dela. Margareta är en fantastiskt skarp forskare och en mycket tydlig förmedlare av barns perspektiv, så vi kan bara tacka för hennes hårda arbete och dela, dela, dela!

Artikeln är licensierad under CC-BY 2.5 SE. Referera som: Rönnberg, Margareta (2019) Vad säger forskningen om barn, tonåringar och ”skärmar”? Länkar till referenser finns i inläggen på Barnisten.

Lite media med Margareta:

Om skärmtid: Skolläkaren vet inte vad hon pratar om! och Små barn ska inte använda surfplattor.

Om mobilförbud: Sluta svamla om mobilerna

Om förskolebarns lek: Stötta barnens lek med figurer

Mer skärmtid i förskolan!

Skärmtid och små barn.

Vi föräldrar och Natur och kultur bjuder på ett långt utdrag ur mitt kapitel I mediepanikens fotspår: Barns rätt till digital kompetens och säkerhet på nätet ur den helt nyutkomna Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund, som jag berättade om tidigare.

Snart kommer ännu en bok om digitalisering i förskolan, även den med ett kapitel av mig. Denna gång är Erika Kyrk-Seger redaktör. Jag hoppas att varje förskola skaffar båda böckerna och startar läsecirklar för personalen, så att fler får chans att arbeta med de här frågorna professionellt, och slipper använda sin fritid till kompetensutveckling.

Här kan ni läsa de avslutande styckena i mitt kapitel.

“De barn som inte får använda nätet under barndomen riskerar att hamna i ett liknande utanförskap, ett digitalt utanförskap, som gör att de kommer att få svårare att utveckla ett fungerande förhållningssätt till datorer och nätanvändning. De kan, liksom de barn som har fått utforska nätet utan stöd från vuxna, råka ut för er faror än de barn som haft en trygg och förtroendefull relation till både nätet och vuxna.

Min och andras forskning har visat att de flesta barn och unga som använder nätet har väl fungerande navigeringsstrategier och känner sig relativt nöjda och trygga med sin nätanvändning. Samtidigt framkommer det att de inte har haft några vuxna med sig i lärandeprocessen.

Det är förstås trösterikt att veta att de flesta barn känner sig orädda framför datorn, men det innebär samtidigt att det finns en grupp barn som inte gör det och som inte klarar sig lika bra eller har kunskapsluckor som gör att de riskerar att råka illa ut. För dessa barn blir det de vuxnas uppgift att finnas med och samtala med dem om nätet och lyssna på deras tankar.

När det gäller yngre barns nätanvändning, som ju är ett område fyllt av känslomässiga resonemang, kan det dock ibland vara svårt för vårdnadshavarna att hitta rätt bland alla larm och urskilja forskningsfronten. Här har förskolan en uppgift. Med sin styrka av att ha ett professionellt kollegium kan den fungera som en plats där barnen får systematiskt stöd i utvecklandet av sin digitala kompetens.”

2006 ringde och ville ha sina nyheter tillbaka

Igår dök det upp två supertrista nyheter som kastar oss tillbaka minst tio år i samtalet om unga och nätet.

  1. Några som kallar sig Berättarministeriet lanserade en app – Läs upp – som är tänkt att stimulera barns läslust genom att (ni anar aldrig…) tvinga dem att läsa några sidor innan de får göra nåt kul på plattan. Alltså, läsa en text på skärmen, därefter svara på några kontrollfrågor (så att de inte ska fuska och bara skrolla förbi) och därefter kan de belöna sig med nåt riktigt roligt som att spela spel. Det här är så dumt så jag knappt vet var jag ska börja. Kunde ingen i projektet ställt frågan om det är verksamt att tvinga barn att läsa? Hade de ingen referensgrupp av folk som kan nåt om barn och läsning? Hur är det tänkt att detta ska signalera läslust, när det mest talar om för barnen att läsning är nåt man gör för att sedan få en belöning. Själva läsningen är inte kul, men om du läser riktigt duktigt kan du kanske få gör nåt roligt sen. Jag förstår att de menar väl. Men det räcker inte. Man kan inte hitta på vilka tokigheter som helst och komma undan med att man i alla fall gör något. Eller att man i alla fall tänker på barnen. Man måste hålla sig uppdaterad! Och det är just därför som alla vettiga projekt håller sig med en referensgrupp. Nån som kan styra samtalet rätt och tipsa om artiklar som Give boys screentime and they’ll start to read eller Hur Minecraft lärde min 9-åriga son med Aspergers att skriva och läsa. (Tipstack till en av mina bästa tipskranar, Fredrik Karlsson)
  2. Sen kör Sydsvenskan en serie om den farliga skärmtiden där nån som kallar sig familjerådgivare påstår att vuxna har kapitulerat kring skärmtiden. Jag skulle ju sagt precis tvärtom; det finns väl inget som engagerar vuxna idag så mycket som skärmtid! Vi vuxna kanske har kapitulerat inför många andra saker men åsikter om skärmtid, där står vi fortfarande vid frontlinjen. Hon säger bland annat:

    ”Jag tror att vi mår bättre av att umgås. Skärmen är här för att stanna och vi har mer och mer av våra liv där. Men skärmen kan aldrig ersätta det fysiska samtalet.”

    Som om det finns ett antingen eller! Det är tydligt att hon inte är kunnig på ämnet barn och skärmar. Hon är säkert duktig på familjerådgivning men hon skulle behöva läsa in sig på just skärmar. Åtminstone innan hon uttalar sig om dem.

När man argumenterar på det sätt som både Läs upp och familjerådgivaren gör, bidrar man till en tradition av juvenism och teknikrädsla. Man nedvärderar barn och deras intressen och förmår inte se vilka vinster samtida teknik ger, därför att man målar upp potentiella risker istället för att lyhört studera det som händer. Det står naturligtvis var och en fritt att vara barnhatare och teknikfientlig men jag tycker att man ska man vara medveten om att det är just denna berättelse man skriver in sig i, en berättelse där barn behöver tuktas eller kanske bara luras lite och en berättelse där det nya står för fördärvet. Dessutom gäller åsiktsfriheten bara privatpersoner. Professionella, som forskare och praktiker som arbetar med barn, kan inte välja att upprätthålla populistiska förhållningssätt till unga. Alla som arbetar med unga måste ha ett uppdaterat synsätt på unga, både i etisk och juridisk mening. Teknikfientligheten är det svårt att förbjuda men jag tycker ändå att även den är viktig att fundera över innan man okritiskt köper den. För vi har ju facit i hand. Vi vet att teknikrädslan kommer ha gått över inom några år. Inte så att vi inte längre är rädda för det nya, utan så att rädslan har flyttat till nåt ännu nyare. Och då kommer vi att prata om skärmar med varm röst och säga saker som att ”när mina barn var små, då lekte de minsann så fint med sina skärmar, men dagens barn, de bara…” Nu vet vi ju inte vad som kommer att ta över vår rädsla, men vi vet att den dagen kommer. Och eftersom vi vet det, borde vi väl kunna gena lite genom den här cirkeln redan innan gen sluts? Vi borde kunna tänka kritiska tankar om våra egna tankar och inse att vi bara upprepar förbrukade argument, både om dagens ungdom och om nya företeelser.

 

Mobiltelefoner i skolan

När det skrivs ilskna debattartiklar om att mobiltelefoner måste förbjudas, är det viktigt att inte luras in i den typen av resonemang. De som är för förbud har gjort en felaktig analys av problemet och då behöver vi andra styra över diskussionen till kärnfrågan. Som såklart inte är ifall elever ska få ha mobiltelefoner i skolan eller inte.

Kärnfrågan är hur barn ska få det bättre i skolan. Och det är alltid vuxnas ansvar. Alltid. Det är alltid läraren som har ansvaret för situationen i klassrummet. Vilket inte betyder att läraren alltid klarar av situationen ensam som den utvecklar sig alla gånger. Tvärtom är det lärarens ansvar att söka hjälp när situationen är ohållbar. Det är dock inte ok att lägga skulden på eleverna, deras beteende eller ens på tekniska hjälpmedel.

När antimobilsidan vill få det till att problemen i skolan beror på mobiler, har de i själva verket gjort precis som antiabortlobbyn gjort; de har kidnappat ett begrepp och gjort det synonymt med sin kamp. När antiabortlobbyn skanderar “Ja till livet” är det ingen som vill säga emot dem. Inte för att vi håller med dem utan för att det är omöjligt att säga emot “Ja till livet” med mindre än att framstå som helt vettlös. Deras argumentation är alltså manipulativ. Den syftar inte till att reda ut sakförhållanden utan till att lura motståndarna i en fälla.  Och när antimobillobbyn (som inte på nåt sätt är en organiserad lobby, utan mer en förtvivlad och dåligt informerad allmänhet) säger att de vill ha en fungerande skola, ja vem är jag att säga emot? Om jag debatterar emot dem på deras villkor, framstår jag som en barnhatare som vill att det ska gå illa för dagens ungdom, alternativt en naiv mespropp som inte förstår att vi måste ta i med järnhand mot dagens ungdom.

Den som hånar oss som kritiserar generella mobilförbud och andra uttryck för panikutbrott, ska veta att hen skriver in sig i en lång tradition av barnförakt. Där vi som försvarar barns rättigheter och vill avskaffa det pennalistiska systemet som stereotypiserar och diskriminerar barn, framställs som ultraliberala, låt-gå-ivrare utan ansvarstänkande. Och där barn framställs som icke tänkande varelser som får avvakta med rättigheter tills de har förtjänat dem eller blivit vuxna, beroende på vilket som kommer först.

Till dem vill jag säga: Gör det inte! Skriv inte in dig i den berättelsen (om du inte står för den människosynen alltså)! Det går att avstå. Det går att respektera barn och unga. Det går att avstå från att skratta med i det allmänna hånandet av barn och barnrättskämpar. Det är inte lätt, eftersom vi blev utsatta för samma hån som barn och det är så pennalistiska system fungerar; de reproducerar sig själva med skrämmande precision. Men självklart går det. Vi är alla tänkande varelser och vi kan fatta egna beslut.

Det gäller att ständigt arbeta sig tillbaka till kärnfrågan: hur ser vi till att det blir så bra som möjligt för barn? Så att skolan funkar som den ska för dem, så att de är trygga och glada, så att de kan vara trygga och glada i framtiden också. Det ska vi diskutera. Om och om igen. Tills alla barn går i en skola som fungerar och tills alla barn är trygga och glada.

 

Ungas säkerhet på nätet

Svt har gjort en granskning om sexuella förövare som kontaktar barn på nätet. Jag skulle vilja att alla som ser det programmet också ser den här föreläsningen. Den är två år gammal men tyvärr lika aktuell fortfarande. Det är nämligen extremt viktigt, för vissa barn livsviktigt, att vi inte reagerar med panik efter det hemska som granskningen kommer att berätta om.

 

Små barn och internet – nästa generations behov och vanor

IMG_8556

Imorgon arrangerar Svt ett seminarium (som tyvärr inte sänds, det är på plats som gäller) om små barn och internet. Jag kommer att ha tre teman i min föreläsning: barnsyn, moralism och historisk kontext. Här är några av mina inspirationskällor till denna föreläsning för er som vill fundera vidare efter seminariet eller som missar det och ändå vill veta mer i frågan.

Historisk kontext

Forskning och framsteg har en artikel om Järnvägssjukans uppgång och fall som jag skamligen tänker dra växlar på. No pun intended!

Barnsyn

Margareta Rönnbergs nystartade blogg om barn och media har ett helt lysande inlägg om forskning och barn: iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent!

Moralism

Och som så många gånger förr tänker jag berätta om artikeln  How children lost the right to roam in four generations och prata om vad den egentligen säger oss om hur vi pratar om barns uppväxt.

Och glöm inte att läsa William Goldings Flugornas herre!

 

Lagom är bäst?

Jag har från flera håll fått höra att det finns en uppfattning att det här med skärmtid har med olika perspektiv att göra så jag tänkte reda ut lite hur det förhåller sig. Det sista jag vill göra är ju att sitta på mina höga akademikerhästar och slåss med andra akademiker. Det är verkligen inte planen. Att det blev så har med andra saker att göra, vilket jag kommer att återkomma till så snart jag hinner.

Det handlar så väldigt lite om olika perspektiv. Olika perspektiv är viktigt att ha, ibland även avgörande för om en fråga belyses seriöst eller inte. Att inta ett genusperspektiv eller ett barnperspektiv är oerhört viktigt. Dessvärre har idén om perspektiv börjat användas på ett slarvigt sätt när saker ska debatteras. När jag skulle kommentera sexuella övergrepp mot barn i Uppdrag granskning ville de ha med en skräckföreläsare också. “För att få fler perspektiv än ett” som de sa. De ville alltså balansera forskningsperspektivet med ett cyniskt, okunnigt, kommersiellt perspektiv? Det är ju inte seriöst. Hela debatten lider av någon sorts Svt Debatt-sjuka där märkliga människor med märkliga åsikter ska debattera viktiga frågor med folk som faktiskt kan något. Det låter ju jättefint att anlägga olika perspektiv på en fråga, därför att det är det i grunden. Det här missbruket av ordet har dock ställt till mycket skada. Så jag tycker att vi ska vara väldigt noggranna med ord som perspektiv och inte använda det så slarvigt.

Inom vissa områden finns det fler än ett forskningsläger, alltså det finns forskare som har kommit fram till olika resultat som är motstridiga. I fallet om unga och nätet är det inte så. Det finns inte flera forskningsläger. Däremot finns det åsikter, till exempel de som framförs av barnläkarna Lagercrantz och Victorin. Ingen av dessa två forskar om unga och nätet. Det de skriver baserar sig på andra saker; kunskap om barns hälsa, känslor, åsikter. Därav min kritik mot dem. Jag kritiserar dem alltså inte i deras kapacitet som läkare utan för att de uttalar sig om sådant de inte har kunskap om. Det blir ju dessutom extra allvarligt när de har så fina titlar. Det låter som om man skulle kunna lita på dem. Jag skulle faktiskt säga att de har ett större ansvar just på grund av sina titlar. De borde vara försiktiga när de uttalar sig.

Det finns fina försök till att nyansera debatten, bland annat skrev Andreas Ekström en relevant krönika på ämnet. Men även han faller i fällan att prata om den här debatten som om den handlade om två läger med lika mycket på fötterna och att det för alla andra handlar om att välja läger. Nu är han långt ifrån ensam om att resonera så här, jag tar bara hans krönika som ett aktuellt exempel. När man resonerar så här jämställer man alltså forskning med åsikter. Nu låter det som om jag sätter forskning över allt annat men så är det inte. I många fall kan man behöva ta forskning med en nypa salt och gå på sin egen känsla och erfarenhet. Och det är ju precis vad väldigt många gör i just det här fallet, så varför är jag inte nöjd med det? Det beror på att just detta område – unga och nätet – är så svårt att bedöma utifrån gammal erfarenhet. Jag har beskrivit det närmare i min bok Vad gör unga på nätet? men i korthet handlar det om att tekniken står i vägen för att vi ska kunna se klart i den här frågan. Det är lätt att fastna i dystopiska tankar om teknik som tar makten över människan, om dagens ungdom som antingen inte klarar nåt alls eller som hotar samhället med sitt agerande. Och eftersom dessa känslomässiga argument så lätt tar över behöver vi forskningen. Vi behöver nåt rationellt som kan ge oss tankeverktyg för att förstå vår samtid. Så att vi inte offrar barn på vägen. Eller föräldrar i just detta fall.

Det är också lite slarvigt att slänga sig med floskler som att lagom är bäst. Jag älskar vårt svenska lagom och håller, precis som alla andra, med om att i allmänhet är lagom alltid bäst. Men i så här allvarliga frågor går det inte att säga så, för då balanserar man på gränsen till särskilda förhållningssätt för nätet, vilket direkt öppnar för tankar om generella gränser för exempelvis skärmtid. Observera att jag skriver att generella gränser är av ondo. Det är alltså inte gränser överlag jag vänder mig emot. Självklart ska föräldrar begränsa sina barns skärmtid! Det är befängt att tro att det är det debatten handlar om. Debatten handlar om att vissa menar att skärmtid i sig när något negativt som ska balanseras av annat. Och att det här andra är riktigt och viktigt. Till skillnad från skärmtid. Däri ligger problemet, eftersom sådana tankar enbart bygger på fördomar och känslor. Forskningen visar något annat. Till exempel: För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. Och de barnen ska också rymmas i debatten. Det ska inte bara vara den någorlunda bildade etniska majoritetens medelklass och deras barn som ska diskuteras. Och för övrigt finns de barn jag pratar om även där. Så det går inte att säga (som jag faktiskt på allvar har hört): jo men mina barn, som inte har några problem, de behöver begränsningar. Vi tar stora risker när vi pratar om nätet och skärmar som en särskild företeelse. Mycket stora risker. Och om vi pratar om att balansera skärmtid och riktigt liv, då tar vi ännu större risker. Lagom är bäst gäller ju inte misshandel och kränkningar, till exempel. Om nätet är ett sätt att komma bort från sånt, går det inte att säga att lagom är bäst. Ja, bara som ett exempel.

Är inte all barnforskning relevant?

Jo, det är den. Men forskning om unga och nätet är inte detsamma som medicinsk forskning. Det går inte att ställa olika typer av forskning mot varandra på det sättet. Alla forskare följer en vetenskaplig process och forskningen blir därmed relevant för sitt sammanhang, men vi studerar olika saker. Jag har till exempel tittat på ungas nätanvändning i en kontext där de unga själva fått berätta om sitt användande och utifrån det dragit slutsatser om hur vi vuxna kan förhålla oss till det. Medicinska forskare kan exempelvis studera barns kroppsliga utveckling i relation till skärmtid. Kriminologer kan studera barn som råkar ut för förövare på nätet. Båda är exempel på viktig och relevant forskning, men när vi ska diskutera skärmtid kan vi inte bara titta på detta ur en enda synvinkel.

Det finns två huvudsakliga problem med de påståenden om unga och nätet som jag kritiserat nyligen:

  1. Kontext. De sätter inte skärmtiden i en relevant kontext. Istället isolerar de den från andra omständigheter som styr en människas liv, på ett väldigt olyckligt sätt. För även om det vore sant att barns språkutveckling hämmas (vilket det ju alltså inte är) om de leker med plattor, måste vi ta hänsyn till att plattor finns och att de kommer att finnas i barns liv framöver också. Att iaktta försiktighetsprincipen som Lagercrantz förordar skulle vara att utsätta barn för ett gigantiskt experiment med en hel generations välmående som insats. Barn kommer att utsättas för skärmar, idag och i framtiden. Att som förälder eller skola inte vara med på det tåget är detsamma som att låta barn själva identifiera problem och hitta motstrategier. Som det faktiskt har varit länge redan och som jag och andra forskare varnar för. Internet är en salig blandning av livsviktigt och livsfarligt och allt däremellan och barn behöver systematiskt stöd för att navigera. Att erkänna det är ett sätt att kontextualisera barns skärmtid och vi behöver mer sånt. Inte resonemang som isolerar skärmtid utan att se till barns liv som helhet.
  2. Relevans. När mina motståndare använder uttryck som “bra balans mellan digitalt och verkligt liv” och att barn behöver mänsklig kontakt istället för att peka på skärmar, visar det på en djup okunskap om vad som pågår vid en skärm. De är inte inlästa på den senaste forskningen om barns liv och vad samtida medier används till. De går på sin ytliga uppfattning, baserad på det de egna iakttagelserna i den egna praktiken. Och när det gäller de medicinska delarna har de självklart på fötterna. Det är sambandet mellan skärmtid och ohälsa de borde läsa in sig på. Precis som de måste läsa in sig om de stöter på en tidigare okänd sjukdom eller om det kommer nya medicinska rön.

Det finns inte tid eller plats för mig att i detalj berätta för dem hur deras resonemang blir felaktiga och vilka källor de istället bör gå till. Det är inte heller mitt jobb om jag ska vara ärlig. Det är deras professionella skyldighet att ha koll på nya rön som berör deras verksamhet. Eller avstå från att uttala sig.

Men finns det då inga problem med skärmar?

Jo, massor! Det finns de som sitter mer än vad som är hälsosamt för dem, det finns hat och hot och övergrepp, det finns ergonomiska problem som är akuta att ta tag i, det finns risker med desinformation och extremisering. Men som debatten har varit på sista tiden har jag haft fullt upp med att avfärda de allra grövsta uttalanden att jag inte hunnit ner till nån sorts nyansering. Och det är ett problem med alla dessa okunniga men namnkunniga som uttalar sig om unga och nätet – vi som kan något får inget talutrymme. Vi används som kanonmat i en enda jättestor Svt Debatt och de stora förlorarna är barnen.

Det är inte någon lek att se till att barn får en bra uppväxt, så mycket vet vi idag. Och i den kunskapen ingår att vi ska vara försiktiga med att lyssna till varningar. Vi ska istället vända vår omsorg om barnen mot just barnen. Vad får dem att må bra? Inte: vad säger de svarta rubrikerna? Utan: vad säger mitt barns ögon? Lyssna till barn och lyssna noga, det är vårt ansvar. Och inget slafsigt, tendensiöst lyssnande som Åse Victorin gör sig skyldig till:

På min mottagning möter jag dagligen barn och ungdomar som spenderar mer än heltid efter skolan framför skärmen. De söker mig för allt från nackproblem, sömnsvårigheter, nedstämdhet, ensamhet, övervikt och vad värre är, ofta en känsla av meningslöshet. När jag frågar om dataspelen ger dem mycket får jag alltid samma svar. ”Nej, de ger mig inget, men de är kul.”

Den här typen av slappt lyssnande gynnar ingen, varken de unga eller samhället i stort. Det måste vi sluta med, till förmån för seriöst, djupt och respektfullt lyssnande.

 

#skärmtid

elza_alexanderson

Foto: Kristina Alexanderson

Här kommer en sammanfattning av debatten kring skärmtid. Det finns en hashtag om nån vill läsa själv på Twitter. Jag går inte in och diskuterar med enskilda (vilket jag förklarar i ett särkilt inlägg) men det finns en del åsikter för och emot under #skärmtid.

Allt började med ett par radioinslag som var inplanerade långt innan debatten startade. Först handlade det om föräldrar och mobiltelefoner. Där fick jag diskutera med en psykolog som inte alls kunde området. Sen gick pensionerade barnläkaren ut med ett larm om unga och skärmar, som gick som stor nyhet i Ekot hela dagen. Någon dag senare var jag med från en studio i Umeå och diskuterade skärmtid med en psykolog som inte heller hon hade på fötterna (det visade sig vara samma psykolog som inte hade passat på att läsa in sig). Allt hon sa om unga och nätet var känslomässigt och ogrundat. För att inte tala om det hon sa om skolan! Det är så märkligt att de som arbetar inom helt andra fält ändå får för sig att uttala sig om ungas nätanvändning. Barn, skola och föräldraskap tycks vara öppet för allas åsikter.

Lagercrantz gick också ut med en debattartikel där han krävde att Statens medieråd borde läggas ner om de inte utfärdade rekommendationer med tidsgränser för barn och skärmar. Eva Thorslund, chef på Statens medieråd, förklarade att det inte kommer att hända därför att det inte finns någon grund för sådana rekommendationer. Och jag svarade med en debattartikel på SVT Opinon: Skärmtid är ett förlegat begrepp. Istället för att bemöta mina argument (vilket såklart beror på att det inte finns några motargument) satsade Lagercrantz på att misskreditera mig som forskare i en debattartikel. Först hade jag inte tänkt svara eftersom han avslöjade sina argument som oerhört svaga när han valde att försöka ta ära och redlighet av mig istället för att diskutera. Men jag blev övertygad av kloka människor att alla kanske inte vet att han bara pratar strunt. Det kanske fanns läsare som gick på hans fula knep. Så jag svarade med slutrepliken Jag har en fördel över Lagercrantz.

Det kan tyckas som att de här märkliga vuxna som är rädda för skärmar är rätt många men så är det knappast. De är för det första en utdöende art eftersom de stretar emot en utveckling de inte kan stoppa. För det andra är det en lättare ståndpunkt att ta och därför hörs de mer. Det är svårare att stå upp och försvara sitt barns skärmtid eftersom det finns såna moraliska och känslomässiga dimensioner på frågan. Därför tror jag att det är viktigt att dra lans för ungas (och föräldrars) rättigheter och inte bidra till den vidriga, moraliserande bild av unga som pumpas ut av såna som psykologen och barnläkaren.

Det finns fler konstiga debattartiklar men också folk som går på den ickemoraliserande och vetenskapliga linjen: ledarskribenten Sofia Mirjamsdotter, journalisten Emanuel Karlsten i GP, krönikören Marika Rasmusson och filmvetaren Tommy Gustavsson i SvD.

Fler artiklar om frågan: Aftonbladet, ETC och från UNT förra året. Och så ett radioinslag igen: Flickor mer självkritiska om skärmtid.