”Ett litet bråk”

Tankesmedjan tar upp konflikten på Twitter mellan advokat Emma Persson och politikern Hanif Bali, eller “ett litet bråk” som de kallar det. I själva verket handlar det om att Bali har dragit igång ett drev mot Persson och att media, kanske främst DN, har förvärrat det hela.

Tankesmedjan gör sig roliga på bådas bekostnad, vilket jag antar hör till genren. Det blir dock märkligt när de pratar om de två som om de vore likvärdiga motståndare och lika goda kålsupare. Faktum är att de antyder att Persson kanske är en godhetsknarkare, men inte för att de kommit på henne med att skrymta och lyfta fram sin godhet, utan för att hon verkar göra en massa bra saker. Det är alltså exakt den definition av godhetsknarkare som används av de reaktionära krafter som vill stänga gränserna och förbjuda tiggeri. Det betyder inte att jag tror att Tankesmedjans programledare är fascister, det betyder att jag ser att fascistisk retorik långsamt sipprar in i vardagens analyser och språkbruk och att jag ser en fara i det. Perssons hårda arbete för mänskliga rättigheter förminskas till att vara något hon gör för att få godhetspoäng. Det arbete som för övrigt leder till att hon ständigt utsätts för hat och hot.

Bali däremot har gjort sig en karriär på raka motsatsen; han har byggt upp en svans av hatare som hörsammar hans minsta vissling. Persson har ingen hatsvans. Hon har följare. Följare som antagligen är trogna nog att följa hennes uppmaning att protestera mot Balis behandling av henne. Bali är mycket medveten om att en del av hans följare utgör en hatsvans. Han vet också hur man hundvisslar, han vet vilka formuleringar som bara svansen uppfattar och som vi andra ser förbi. Svansen går till attack och Bali kan sitta lugnt i båten medan Tankesmedjan redovisar att han bara skrev en enda tweet, medan Persson satt uppe dag och natt och skrev 150. För det första skrev Persson alla sina tweets för att reda ut vad som hänt och för att freda sig mot hatet. Hon skrev inte hat till Bali. För det andra, när Tankesmedjan väljer att räkna tweets reducerar de en fråga om maktmissbruk till en matematisk fråga. De redovisar detta som om de hittat ett objektivt sätt att ringa in vad som är hat och inte. Ration 150-1 betyder alltså att hat inte föreligger. Bra att veta.

Även om Persson är högt utbildad och erfaren, framgångsrik i sitt yrke och dessutom genuint omtyckt som yrkesmänniska och privatperson, har Bali mer makt än Persson i den här konflikten. Vi andra kan sitta i våra trygga rum och skrocka lite åt hans burdusa stil och låta honom komma undan med skit eftersom pojkar alltid kommer att vara pojkar. Men för den som blir utsatt för hans påhopp finns inga trygga rum. Nu är det inget som Tankesmedjan  bryr sig om. Tvärtom tycker de att problemet med näthat verkar överdrivet och att det kanske rent av är så att Persson (ja nu kallar de inte henne så, utan väljer glatt att använda Balis nedsättande öknamn) gjort sig en karriär på att bli utsatt för drev, att det är hennes bränsle att vara ett offer. Här måste jag andas i fyrkant en stund. Det där är fan det äldsta argumentet för att slippa ta tag i problemet med kränkningar! ”Du gillar det lite, va?”

Det gjorde mig också bedrövad att en av programledarna sa att Persson påminner om hans lilla dotter som upptäckt att hon får uppmärksamhet när hon gjort sig illa och därför börjat göra sig illa hela tiden för att bli tröstad. Jag vet inte vad som är fulast; att man tror att den vuxna kvinnan ljuger om att hon blir utsatt för drev eller att man ser det lilla barnets behov av uppmärksamhet som något att förminska och skratta åt.

Hela inslaget uppvisar okunskap och ointresse för hur näthat fungerar. Det är också djupt oempatiskt. Jag kanske är yrkesskadad och överkänslig. Jag kanske saknar humor. Så kan det absolut vara. Faktum är att jag inte skrattar en enda gång när Tankesmedjan gör humor av att sparka på nån som redan ligger.

This entry was posted in Debatt, Näthat. Bookmark the permalink.