Lucka 19: Skärmfritt jullov?

Idag fick det av olika anledningar bli en film i en bil.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 19: Skärmfritt jullov?

Lucka 18: Selfies

Lite fusk är det att lägga upp en bild av mig när jag tar en selfie. Foto: Lasse Burell, Pedagogiska magasinet.

Nästa illustration av juvenism är selfies. Hur kunde det gå så många år innan vi kunde se att det går en rät linje från Frida Kahlo och Helene Schjerfbeck till dagens selfiekultur? Varför har vi inte pratat om selfies på samma sätt som vi pratar om självporträtt, som en genre med sina egna uttryck? Varför har vi inte pratat om flickors selfies i termer av att de arbetar med sin identitet och sina relationer? Varför är det självklart att Frida Kahlo arbetade med sin identitet men att selfiekulturen är en eftergift åt ytlighet, egocentrism, sexualisering och jakten på likes?

Observera att jag använder jag ett väldigt inkluderande ”vi” – du ska absolut inte känna dig inkluderad om du tillhör den minoritet som tänkte annorlunda. Det finns självklart tankar om att selfies är ett sätt att ta kontroll över sin egen självrepresentation och mycket annat klokt, men det hinns inte med här. Faktum kvarstår att i det offentliga samtalet har selfies diskuterats enbart som något negativt. Hur kan det vara så? Därför att flickor befinner sig i skärningspunkten mellan kön och ålder; de drog det kortaste strået när det gäller både könsmaktsordningen och åldersmaktsordningen och det betyder att deras intressen och erfarenheter är ointressanta. Det är ett rätt bra riktmärke för den som vill vinna poäng; allt som tjejer gillar är skräpkultur. Ta musik som exempel, där artister som har tjejer som sin stora fangrupp automatiskt räknas som lite lägre stående, ibland rent pinsamma, möjligen guilty pleasures, men de får aldrig en bilaga i kvällstidningarna bara för att de spelar i Sverige. Man kan säga att allt som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt är lite sämre. Det är improduktivt, smålöjligt och ibland även destruktivt för dem själva och för samhället.

Personligen blir jag tokig när folk ska smeta sina egna snuskiga tankar och värderingar på allt som tjejer blir intresserade av. Att en 9-åring skulle ha sexuella konnotationer till sina handlingar när hon sminkar sig och tar en smickrande selfie, är rätt långsökt. Det som ligger närmast till hands är väl att hon härmar olika uttryck som hon ser omkring sig; en vuxen kvinna som pratar om att hålla vikten varje gång hon kommer i närheten av nåt riktigt smaskigt, en reklampelare med underklädesreklam, en vuxen som säger åt henne att det är förbjudet att ha magtröjor eller hijab i skolan. Att kalla det för male gaze så snart en flicka eller kvinna experimenterar med olika uttryck är inget annat än förakt för hennes agens. I relation till nätet talas det om flickor i en osund mix av att vi till varje pris måste försvara dem och att vi till varje pris måste hindra dem från att göra saker. En kvinna kan helt enkelt aldrig vinna. Det kallas dubbelbestraffning och är en oerhört effektiv härskarteknik som vi skolar in flickor i redan från späd ålder.

Och så har vi det där med jakten på likes, eller bekräftelsebehovet som det ofta kallas. Retoriken kring detta behov är så intressant! För det första räknas det som ett fult behov som helst inte ska fyllas och absolut inte uppvisas. Sömnbehov t ex är inte det minsta laddat. Inte ens behovet av sex eller att gå på toa är lika tabubelagt som bekräftelsebehovet. Ändå finns det där hos oss alla och det kräver att fyllas lika mycket som alla våra andra behov.

För det andra (och här vill jag ha allas uppmärksamhet, även nymoralisternas): om vi nu har identifierat ett problem när det kommer till hur dagens ungdom uppfyller sitt bekräftelsebehov och vi finner detta förkastligt, borde vi inte satsa på att fylla det på annat sätt? Borde vi inte hylla, berömma, gulla med, curla sönder dem så att de inte känner sig så behövande att de vänder sig till sociala medier? Istället för att gnälla på hur dagens unga väljer att leva sina liv?

Jag bestämde mig tidigt för att ställa mig på flickornas sida. Jag började träna på att ta selfies, först för att förstå genren, och då upptäckte jag hur svårt det är. Sen kom jag på att det var ett sätt att stå upp för genren, att avdramatisera, legitimera, eller vad som helst som kan få någon att tänka på selfies med respekt. Ganska snart insåg jag att det var nyttigt för mig att ta selfies. Såklart! Alla mår bra av att arbeta med sin identitet och sina relationer, att dokumentera och reflektera över sitt liv och sitt mående. Det är ingen större skillnad om en är ung eller gammal.

Av alla dessa anledningar tycker jag att det är viktigt att ta och publicera många selfies. Fina, fula, roliga, sorgliga, genomarbetade, slarviga, parodiska och seriöst menade som en del av ens personliga identitets- och relationsarbete. Dels för att träna sig i att tänka på och om sig själv, dels som ett ställningstagande FÖR unga tjejer och deras kulturval och MOT patriarkala strukturer som förminskar allt som tjejer är först med. Vem är med mig? Lägg upp en selfie och tagga mig eller #dagenskunskapslucka så skapar vi en selfiestorm!

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 18: Selfies

Lucka 17: Unboxing

Bild från Business Insider.

Kan du identifiera genren i bilden här ovan? Har du hört talas om unboxing av leksaker? Om inte, är du inte unik, många vuxna har aldrig sett en hel film i genren. De kan ha sett den flimra förbi på ett barns skärm, men inte satt sig in i vad det handlar om. Ändå är det en stor genre, i termer av antal tittare och hur mycket pengar de omsätter. Trots det pratas det extremt lite om genren, så lite att många vuxna har missat den helt. Om de inte har en treåring i sin närhet, då kan de definitivt inte ha missat den.

För det här handlar om en genre som lockar till sig främst yngre barn. Unboxing är ett internetfenomen som tycks ha dykt upp kring 2006, då teknikintresserad började filma när de packade upp och startade en ny dator eller annan teknisk pryl. Idag finns det alla möjliga andra typer av uppackningsfilmer förutom datorer och annan tech: hushållsapparater, böcker, julkalendrar. Om det har en förpackning, finns det en unboxinggenre. Det sista påståendet hittade jag på alldeles själv, så det kan tänkas att det är en överdrift.

Det finns lite forskning om genren men medierapporteringen begränsar sig till att berätta om hur mycket pengar de stora kontona tjänar. Jackie Marsh, som har studerat fenomenet ur pedagogiskt perspektiv, menar att barn genom sitt tittande ses som cyberflâneurs. Genren har, naturligtvis, bemötts med oro från vuxna, bland annat för att det är passiviserande, för att den skapar ”entrepreneurial labour often led by families”, för att barn utsätts för smygreklam, och säkert en hel del annat.

Jag tycker att det är otroligt intressant att det har utvecklats en enormt lönsam bransch som underhålls av yngre barn. Och extra intressant att vi inte pratar mer om den. Varför finns det inte artiklar om unboxing av leksaker på kultursidorna? Varför tar inte Kulturnytt upp genren? Det är ändå första gången, såvitt jag vet, som yngre barn kan välja sin kulturkonsumtion utan att en vuxen varit inblandad. För handen på hjärtat, hur många barn har blivit introducerade för genren av en vuxen? Detta faktum borde generera betydligt mer än några axelryckningar.

Som alltid följer kulturproduktion efter kulturkonsumtion. Barn är suveräna på att hitta på en lek utifrån det de sett och i det fallet skiljer sig inte unboxing från teater, konst eller dans. Många barn leker unboxing med sina leksaker. En mamma berättade att hennes femåring lekte unboxing på låtsas-japanska, inspirerad av sin favoritkanal.

Det kan tänkas att de kritiska rösterna som varnar för att barn skolas in i konsumism har rätt, men jag ser inget som tyder på att just unboxing skulle socialisera in barnen mer än annat, som anses som rätt normalt i barns liv. Att äta på snabbmatsställen och få en leksak, att önska sig ett mjukisdjur från en tv-serie, att köpa en pryl som alla andra har, allt det är också en inskolning i konsumismen. Då kanske det rent av kan vara bättre att barn tittar på när andra öppnar leksaker istället för att de själva ska bidra till den livsstilen, som ju i längden ändå är ohållbar, med barnarbete, gifter, plast som fyller haven. En platta är inte heller miljö- eller människovänligt tillverkad, men på en skärm kan leksakerna användas i all oändlighet, utan att bidra till miljöförstöring.

Hur kan det komma sig att en sån här enorm industri, mätt i pengar, har gått i princip helt under radarn? Det kan ju knappast ha med mediepaniker att göra, det är ju knappt nån som reagerar! Jag tänker mig att det kommer sig av att barns erfarenheter inte räknas lika mycket som vuxnas. Vi har inte rutiner för att ta in barns perspektiv, därför att de räknas som mindre värda. Barnen är såklart lika mycket värda, där råder det ingen tvekan. Det finns knappast någon som skulle säga att barn är sämre än vuxna. Deras kunskaper, tankar, analyser och erfarenheter är dock betydligt mindre värda än vuxnas. Det går ju så smidigt att referera till utvecklingspsykologi, som jag skrev om igår. Min analys av detta bygger på antagandet att det finns en åldersmaktsordning, på samma sätt som det finns en mängd maktordningar i samhället, där könsmaktsordningen är bland de vi pratar mest om. Åldersmaktsordningen, eller juvenism som jag kallar det, är en samhällsstruktur som tillåter och uppmuntrar diskriminering och stereotypisering av barn och unga. Nån dag ska jag skriva en bok om juvenism, men nu får det bli så här kortfattat. Imorgon blir det ännu ett exempel på ett internetfenomen där åldersmaktsordningen styr vårt tänkande. Ni som har följt mig ett tag anar nog vart jag är på väg. Ses imorgon!

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 17: Unboxing

Lucka 16: Barnvittnen

Den skola som säger att eleverna vill ha ett mobilförbud, har de också lyssnat på eleverna när det gäller omklädningsrum och duschar efter idrotten, skolmaten, schemaläggningen, lärare? Har de rutiner för att ta emot och agera på elevers tankar och önskemål i andra sammanhang? Om de har det, tycker jag att det är legitimt, nej hedervärt, att ta in elevers önskemål om mobilförbud.

Men eleverna tycker ju om mobilförbud, ska vi inte lyssna på dem? Jo, det tycker jag att vi ska och nu när barnkonventionen blir lag är det inte längre frivilligt, vi måste lyssna på barn. I artikel 12 står att vi ”ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.”, vilket är en rätt svag formulering eftersom den ger utrymme för två sätt att smita ifrån detta ansvar. Dels kan vi välja vilka frågor vi tycker att barn ska få ha åsikter om, eftersom det står ”alla frågor som rör barnet”. Vi måste alltså inte ta in barns åsikter om sådant som vi bedömer att barn inte berörs av. Dels kan vi hänvisa till att ”barnets ålder och mognad” gör det olämpligt att ta in deras åsikter i frågor som de inte begriper, t ex genom att hänvisa till utvecklingspsykologi, som tydligen är hetare än nånsin. Men om vi utgår ifrån att alla tolkar konventionen välvilligt, är det rimligt att elevernas åsikter om mobiler i klassrummet ska vägas in i besluten.

Det finns dock problem med att använda barn och unga i argumentation på det sätt som förbudsivrare ofta gör. Jag återvänder till Twenge en stund för att peka på ett av problemen. Hon skriver:

In my conversations with teens, I saw hopeful signs that kids themselves are beginning to link some of their troubles to their ever-present phone.

Det låter allvarligt, att tonåringarna själva har identifierat problem kopplade till sina mobiler. Tonåringarna hon har pratat med befinner sig dock i samma alarmistiska kontext som forskaren själv, så innan vi tar detta som övertygande bevisning måste vi utesluta att svaren är de som respondenten tror att de borde svara. Vi människor är, oavsett ålder, angelägna om att vara till lags och att vara någorlunda normala. Om frågorna ställs så att det är tydligt vilket som är rätt svar, alltså vilket som är socialt accepterat, är risken stor att fler respondenter svarar så, utan att det nödvändigtvis avspeglar deras egentliga situation. Det finns flera experiment som har visat det rätt tydligt, t ex har Norbert Schwarz gjort flera viktiga studier som visar på hur skalan påverkar svaret. En annan studie som frågade hur mycket tv informanterna tittade på. Beroende på vilken skala de använde, fick de väldigt olika svar, inte bara gällande mängden tv-tittande, utan även hur informanterna upplevde sitt tv-tittande. Grupp 1 fick lägre svarsalternativ än grupp 2 och kunde alltså bara välja mellan ett lägre antal timmar per dag, vilket resulterade i att de tycktes titta mindre på tv. Den gruppen uttryckte också mer missnöjda med relationen mellan sitt tv-tittande och andra fritidsaktiviteter. Grupp 2 som istället fick en högre skala och därigenom signalen att det är ok att titta så mycket på tv som de gör, angav ett högre antal timmars tv-tittande och uttryckte att de var rätt nöjda med sina prioriteringar. Som man frågar får man svar! På samma sätt behöver vi vara försiktiga när vi tolkar ett resultat från Statens Medieråd som fick stor spridning i media:

Nytt för i år är frågan om huruvida medieanvändning leder till att barnet inte gör vad det ska, som till exempel läxläsning och hushållsarbete. Här svarar både föräldrar och barn att så är fallet. I gruppen 17–18 år anser 46 procent, något fler än tidigare, att de ägnar för mycket tid åt mobilen.

Det kan vara så att detta stämmer bra, men det kan också vara en avspegling av hur frågan ställdes, eller en avspegling av det narrativ som råder kring mobiler. Ett narrativ som inleds med ”jag är absolut inte motståndare till ny teknik, tvärtom, men” och där mobiler ses som något i grunden ont, som behöver begränsas och kontrolleras.

Det andra problemet jag vill ta upp är att barn i princip bara tillfrågas när deras röster kan ge stöd åt vuxnas i förväg bestämda uppfattningar. Den skola som säger att eleverna vill ha ett mobilförbud, har de också lyssnat på eleverna när det gäller omklädningsrum och duschar efter idrotten, skolmaten, schemaläggningen, lärare? Har de rutiner för att ta emot och agera på elevers tankar och önskemål i andra sammanhang? Om de har det, tycker jag att det är legitimt, nej hedervärt, att ta in elevers önskemål om mobilförbud.

I annat fall, om detta är ett av de få tillfällen då elevers röster får höras, då liknar det mer medeltida barnvittnen än demokrati. Barnvittnen var en viktig del av häxprocesserna under 1600-talet. Barn ansågs vara trovärdigare vittnen än vuxna, genom att de inte hade förstörts av livet utan talade den oskyldigas sanning. På ett ytligt plan var det ett uttryck för samma barnsyn som i barnkonventionen, men under ytan handlar det mer om att utnyttja eleverna för en förutbestämd agenda. Att barnen vill något är nämligen ett av de argument som är svårast att säga emot. Paradoxalt, eftersom det absolut vanligaste är att barn inte har något att säga till om.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 16: Barnvittnen

Lucka 15: Goda tider för Snake Oil-försäljarna

Kom och köp! Äkta ormolja! Hjälper mot allt: reumatism, depression, skoskav, skärmpanik. Kom och köp!

Vi människor tycker om när det är enkelt. Jag tror att det är en av våra viktigaste drivkrafter om vi ser till framsteg; om vi inte var så förtvivlat lata och så benägna att försöka förstå världen snabbt som tusan, skulle vi antagligen sitta kvar i grottor. Hade vi däremot varit mer noggranna i våra försök att förstå världen, öppna för att allt inte går att förklara med ett enkelt schema eller att det inte finns en enkel lösning på alla problem, då hade vi sluppit många av dagens problem. Vi kanske bara hade hunnit halvvägs bort från grottorna, men vi hade åtminstone inte gött konspirationssekter och charlataner på det sätt som vi gör idag.

Ett samtida uttryck för dessa processer är hashtag-ekologin, att det är så lätt att dra igång en kampanj och få med sig tusentals andra och att det närmast anses som tvingande att så snart en organisation eller offentlig person har fått en tanke, ska det skapas en hashtag och en kampanj kring denna tanke. Det kan vara så att hashtag-ekologin har förstärkt dessa nedärvda egenskaper, eller så kan det vara tvärtom, att vår önskan att snabbanalysera problem och hitta enkla lösningar har hittat nya uttryck och skapat hashtag-ekologin. Oavsett riktning, har vi byggt upp en rejält osund kultur kring samhällsproblem; vi hamnar snabbt i panik, eftersom vi inte har tid att reflektera och se historiska likheter, vi söker efter en folkjävul, så att vi slipper tänka på vårt eget ansvar för den uppkomna situationen och vi vill ha en snabb lösning på problemet. Gärna en lösning som kostar pengar, då känns det som om den tar bättre. Och där det finns pengar, finns det manipulatörer. Jag ger er dagens huvudpersoner: porrfilter, mobilförbud och plagiatkontroll. Eller, som vi brukar säga, vi som jobbar med sånt här: snake oil – kommersiella tekniska lösningar på mänskliga problem.

För det är nämligen kärnan. De som försöker sälja på oss porrfilter, mobilförbud och plagiatkontroll framställer sina produkter som verksamma genom ett retoriskt knep: de utnyttjar det faktum att den aktivitet som utgör problemet möjliggörs av någon typ av teknik, men de mörkar att själva problemet inte är av teknisk art. Jag tar dem en efter en:

Porrfilter, eller innehållsfilter, som är en mer korrekt benämning, är en lösning som kom rätt tidigt. Så snart det blev allmänt känt att det finns en massa dåliga saker på nätet, på 1990-talet, dök det upp företag som menade att de hade lösningen. De kunde, för en ringa penning, tillhandahålla en programvara som censurerade internet, så att det blev precis som de trygga gamla medier vi var vana vid: tidningar med ansvarig utgivare, public service-tv, filmcensur, osv. Världen var en tryggare plats, där den som öppnade en tidning eller gick på bio visste vad hen kunde förvänta sig. Filterprogrammen påstods kunna förvandla internet till samma typ av medielandskap. De blev dock snabbt överbevisade och hela idén om att filtrera internet föll i glömska. Tills för två år sedan, då två mammor i en finare del av landet gick in på sina barns förskolor, smög åt sig en av barnens plattor och skrev in ”porn” i sökmotorn. Ni anar aldrig vad hände sen! Plötsligt var idén tillbaka, trots att den var debunkad, död och begraven sen många år. Den är exakt lika dålig idag, som den var 1999. Sämre, faktiskt, eftersom fler vuxna idag har kunskaper om hur nätet är uppbyggt och eftersom det idag finns forskning om vad som faktiskt skyddar barn.

Barn som växer upp idag är dubbelt utsatta. Dels utsätts de för fruktansvärt mycket olämpligt och olagligt innehåll via nätet, dels utsätts de för vuxnas slappa och oinformerade försök att skydda dem. På skolnivå såväl som på politisk nivå finns det så mycket okunskap, så många beslut som fattas i affekt, så litet intresse av att lyssna på ungas egna erfarenheter och inkludera dem i arbetet. Det är ovärdigt ett modernt samhälle att bry sig så lite om barns och ungas rättigheter! Jag misstänker att innehållsfilter i skolan strider mot barnkonventionens artiklar 3, 4, 12, 13 och 17. Det säger jag utan att vara expert på det juridiska men jag vill ändå se att vi reder ut det ordentligt innan vi accepterar att skolor lägger resurser på verkningslösa och i vissa fall även farliga innehållsfilter.

Mobilförbud tog jag upp igår så jag upprepar mig inte i detalj, men jag vill verkligen poängtera att ett förbud bara plåstrar om symtomen utan att angripa orsaken till problemen. Ett förbud mot något som alla medborgare behöver kunna förhålla sig till är dessutom tveksamt ur rättighetssynpunkt. Jag misstänker att ett generellt mobilförbud strider mot barnkonventionens artiklar 3, 12, 13, 16 och 17. Det säger jag utan att vara expert på det juridiska men jag vill ändå se att vi reder ut det ordentligt innan vi accepterar generella mobilförbud.

Plagiatkontroll är ett paradexempel på en hittepå-lösning som marknadsförs som om den faktiskt vore verksam. Tanken på en teknisk lösning på problemet med fusk i skolan dök upp så snart det blev allmänt känt att elever lämnade in andras arbeten som sitt eget. Det cirkulerade historier om elever som laddade ner ett redan godkänt arbete som någon annan elev skrivit, bytte ut namnet mot sitt eget och lämnade in det. Det uppdagades att det fanns tjänster på webben, där elever kunde hitta arbeten om exakt det de hade fått i uppgift att skriva om. Och där nämnde jag det verkliga problemet: någonstans fanns det ett arbete om exakt det eleven hade fått i uppgift att skriva, ett arbete som redan var färdigt och som hade blivit godkänt. Svårare än så var det alltså inte. Eftersom internet gjorde att det var enklare än förut att smita undan, av vad skäl det månde vara, var det inte längre möjligt att ge den typen av uppgifter som gick lätt att smita undan från. Då påbörjades ett enormt arbete bland pedagoger och ansvariga myndigheter för att formulera uppgifter som i sitt upplägg var sådana att det inte gick att kopiera någon annans arbete. Nu har vi fått denna nya teknik som gör våra gamla metoder omoderna och vi måste lägga om en del av vårt arbete, sa utbildningsministern. Idag får elever inte längre långa beting, där de självständigt ska producera text om något som mängder av andra elever redan har skrivit om. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Nej, det hände såklart inte, men det hade varit väldigt bra om det hade hänt. Då hade nämligen plagiatkontrollerna sluppit se dagens ljus och utbildningsväsendet hade sluppit den rätt solkiga hanteringen av problemet som blev resultatet. Vi som arbetar med utbildning förväntas alltså skicka alla inlämnade arbeten till en kommersiell tredje part, som av affärsmässiga skäl inte kan avslöja varken vad de gör med de arbeten som kommer in, vilka algoritmer eller korpus de använder. Det är en absurd situation, där vi som är utbildade pedagoger ska använda en extern aktör för att göra våra bedömningar. Inte nog med det, vi ska använda en teknisk lösning på något som uppenbart är ett pedagogiskt problem. Jag är, som jag nämnt ovan, inte juridiskt skolad, men jag skulle vilja att någon som är det ser över om vi ens har rätt att göra så. Får vi hantera elevers arbeten på det sättet? Får vi använda kommunens eller statens resurser till en extern aktör, vars arbete vi inte har den minsta insyn i och vars lösning inte rimmar med pedagogiska principer? Det skulle jag vilja att vi reder ut, men mig veterligen har ingen prövat såna här system juridiskt. Vet du mer än jag, får du gärna höra av dig och berätta.

Tekniska lösningar på mänskliga problem är inget annat än snake oil, förrädiska försök att ge oss den där enkla lösningen vi så gärna vill ha. Porrfilter är i bästa fall verkningslösa, i sämsta fall kontraproduktiva, men alltid en lönsam affär för tillverkarna. Mobilförbud påverkar i bästa fall inte elevernas skolgång eller betyg alls, i sämsta fall lämnar de barn utan stöd i sitt navigerande, men alltid ett billigt sätt för samhället att slippa satsa på skolutveckling. Plagiatkontroll är i bästa fall ett enkelt sätt att lösa en akut skolsituation, i sämsta fall ett intrång i elevernas integritet, men alltid en lönsam affär för tillverkarna. Alla tre är skolboksexempel på snake oil, dyrköpta quick-fixar i en förvirrad tid.

Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själv lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 15: Goda tider för Snake Oil-försäljarna

Lucka 14: Mobiler i klassrummet

Som Stig Roland Rask skrev en gång: Nu har vi fått internet i skolan. Vad ska vi inte använda det till?

Som jag varit inne på tidigare, tycker jag inte att det är någon poäng att bemöta enskilda studier med andra studier som visar motsatsen. Det är ytterst sällan det går till på det sättet. Men ibland händer det. Medan jag skissade på den här julkalendern gick Skolverket ut med information om en intressant svensk studie som faktiskt går att använda på det sättet. Studien, som är gjord av tre forskare, har använt sig av samma metod som en mycket refererad brittisk studie, gav inte samma resultat när den alltså genomfördes i en svensk kontext. De svenska forskarna menar att ett mobilförbud varken gör till eller från. Vilket kan användas som understöd till de mer filosofiska invändningarna som motståndet mot mobilförbud brukar framföra. Skolverkets text är skriven av Torbjörn Ott, som också forskar om mobiler i skolan och den fungerar fint som sammanfattning, och som grädde på tårtan har Joakim Jardenberg gjort en film där han ännu kortare sammanfattar resultaten och på ett pedagogiskt sätt förklarar några av problemen med mobilförbud.

Den brittiska studien, som alltså påstås visa att mobiler i klassrummet sänker betygen, har i själva verket inte visat det. Det är en oerhört slappt genomförd studie och forskarna drar vansinniga slutsatser av sina data. De har undersökt om mobiler som inte används i skolarbetet men som ändå får användas i klassrummet påverkar skolresultaten negativt. Det är som att undersöka ifall en clown som gör roliga konster hela lektionen distraherar eleverna och därmed sänker resultaten. Resultatet är givet redan från början och studien är meningslös. Ett exempel på hur de använder skohorn för att visa det de vill visa: De hade tydligen inte möjlighet att mäta vilka elever som hade en mobiltelefon, men de förlitade sig på nationell statistik och antar att det är en majoritet av eleverna som har mobil. Där ville jag vika ihop rapporten och använda den som stöd under ett vingligt bord men jag krigade mig igenom resten också. Och då drar de till med en ännu fräckare grej! De skriver att det egentligen inte spelar någon roll hur många elever som har mobiler eftersom blotta närvaron av mobiltelefoner kan störa även de elever som inte har någon. Utan referens! De bara drar till med ett antagande som faktiskt blir bärande för hela resultatet. Varför ens genomföra studien, när de har cirklat in det resultat de vill ha redan i förväg? Som avslutning skriver forskarna ” banning mobile phones could be a low-cost way for schools to reduce educational inequality”, för övrigt förbudsivrarnas favoritargument. Jag läser det som att de föreslår ett sätt att komma undan ansvaret att skapa förutsättningar för alla elever att lära sig, inte bara de som har bäst förutsättningar.

Så här ser det ut rakt över. Åtminstone i de studier jag har hunnit läsa in mig på. De har visat att skärmar som inte har med undervisningen att göra distraherar eleverna så att de får lägre betyg, att notiser som plingar eller surrar distraherar den som försöker plugga, att den som fotar av något inte minns det lika bra som den som antecknar samma sak. Inget av dessa resultat ger stöd för ett generellt mobilförbud.

Användningen av datorer, plattor och mobiltelefoner är inte enhetliga undersökningsbara kategorier. Alltså kan vi inte säga att de generellt är bra eller dåliga för lärandet. Det handlar om kontexten. Att använda en skärm är inte en aktivitet, lika lite som att läsa en bok eller se en film är det. Men när det handlar om böcker och film har vi knäckt koden för länge sen och kan utan vidare förstå att en films eller boks värde i undervisningen bestäms av dess innehåll i relation till uppställda mål och hur den används i undervisningen. Exempel: I en demokrati kan lagboken vara bra att läsa i syfte att förstå och omfatta dess innehåll. Att läsa Mein Kampf i samma syfte är däremot direkt olämpligt och strider mot styrdokumenten. Skulle sistnämnda bok istället läsas i syfte att fördjupa kunskaperna om hur nazismen växte fram och i förlängningen minska risken att eleverna faller för dess antidemokratiska retorik, får boken ett annat värde. Den typen av distinktioner kommer vi i framtiden att kunna göra även i relation till skärmar. Eller snarare: den distinktionen kommer alla att kunna göra i en inte alltför avlägsen framtid. Antagligen gör många, kanske de flesta, pedagoger och vårdnadshavare det redan idag. Men det finns en teknik- och barnfientlig strömning i det offentliga samtalet idag som är svår för många att värja sig mot. Alla vill att barn ska ha en bra barndom och en optimal utbildning men alla hinner inte sätta sig in i alla frågor och när nymoralisterna är de som hörs mest är det lätt hänt att uppfatta deras åsikter som faktiska förhållanden. Vi kommer alltså aldrig att kunna visa att skärmar i undervisningen är dåliga men inte heller att de är bra. Den frågan är helt enkelt fel ställd. Det är dags att släppa den sargen och gå vidare.

Att det ändå haglar studier som i vissa kontexter har visat att skärmar ger lägre betyg står för något väldigt oroande. För det går naturligtvis att visa, om man t ex hux flux introducerar skärmar utan plan, att det kan sänka betygen, som i den brittiska rapporten. Den enda lärdom vi får av dessa studier är: testa inte att hux flux introducera skärmar utan plan! Även en av PISA-studierna hade liknande resultat, att de elever som i princip står utanför digitaliseringen är de som klarar skolan bäst. Det är ett resultat som oroar mig enormt. Det skulle betyda att skolan utgör ett separat spår i samhället, där digitaliseringen är i bästa fall irrelevant och i sämsta fall negativ. Obs att vi här pratar om elevernas betyg, inte deras liv. Det finns inget som tyder på att digitalisering är dåligt för människors liv.

Vi kan inte vända utvecklingen och ouppfinna nätet, vi har bara att förhålla oss till det som har skett. Det måste vara rätt skönt för alla som oroar sig för utvecklingen, eftersom det betyder att de kan slappna av och sluta driva just den frågan. Istället borde vi alla lägga energin på att utbilda barn att få ut maximalt av och minska riskerna med den faktiska situationen. Att låtsas som om inget har hänt eller motarbeta skolans digitalisering är just att göra skolan till ett eget spår och därmed inte förbereda eleverna för den framtid de faktiskt kommer att leva i. Och för övrigt inte ens göra skolan relevant för elevernas samtid. Vi kan inte kosta på oss att bedriva den här typen av forskning och debattera den som om den vore relevant. Det är att kasta samhällsresurser i sjön. Dessa studier kommer ändå att hamna i arkiven under kuriosa nån gång snart. Vi måste tillhandahålla tankeverktyg för att alla, utan undantag, ska minimera digitaliseringens risker och maximera dess vinster.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 14: Mobiler i klassrummet

Lucka 13: Telefontid, vykortsraseriet och cykelansikte

Artikel i Vox.

När telefonen kom blev det också ett himla liv, såklart. Det var inte bara en ny teknik, utan även ett sätt att kommunicera på långa avstånd. Sociologen Claude Fischer berättar i sin bok America Calling att ett orosmoment var att kvinnor och bönder skulle använda telefonen för onödiga samtal. Det fanns också en oro kring att kvinnor skulle kunna använda telefonen när mannen var på arbetet, kanske för att ringa till en älskare. Inte ens telefonbolagen uppmuntrade det man kallade ”idle chatter”. Telefonen var viktig och tomsnackande riskerade att sänka den nya teknikens status. Kvinnor och bönder var alltså inte kloka nog att göra rationella bedömningar. De här berättelserna från telefonens barndom visar också att kvinnor uppfattades som ägodelar, närmast som fångar, eftersom det fanns en oro att de skulle bryta sig ut om de bara fick chansen. Idag ser vi inte den typen av oro lika explicit och vuxna kvinnor anses kunna hålla på sig även när de inte är tillsammans med sina män. Däremot kan vi se liknande oro för att andra inte ska begripa hur den nya tekniken ska hanteras, en sorts tredjepersonseffekt. Det var sociologen Philip Davidson som 1983 formulerade tankemodellen “I will not be influenced, but they (the third persons) may well be persuaded.”, alltså att andra påverkas mer än vi själva. Tredjepersonseffekten är lika tydlig idag. När det klagas på folks skärmande är det just ”folks” beteende det handlar om, ytterst sällan räknar iakttagaren in sig själv.

Nästa panik som jag vill ta upp berör också onödigheten i andras beteenden, och alldeles särskilt om dessa beteenden är nymodiga och något som jag själv inte ägnar mig åt. Det handlar om vykortspaniken i början av 1900-talet, eller vykortsraseriet som motståndarna kallade det. Kritiken hävdade att folk inte umgicks längre eller såg sig omkring: de satt bara och skrev vykort, säger Ann-Catrine Edlund, Mittuniversitetet i en intervju i Sundsvalls tidning.

När cyklar började bli allmän tillgängliga, var det antagligen ingen som tänkte att kvinnor skulle vara intresserade. Det visade sig dock att kvinnor var mycket intresserade av att kunna ta sig runt snabbare än att gå, utan att behöva bli skjutsade, utan att äga en häst. Den inneboende frihetspotentialen kändes hotfull för många som hade en mer traditionell syn på kvinnans plats, men hur skulle detta formuleras utan att avslöja sitt bigotteri? Som om inte det var nog illa att kvinnor kunde ses fara runt utan eskort, fanns det en obehaglig sexuell konnotation till detta cyklande. Hur skulle det se ut, om en kvinna gränslade en sådan tingest? Hur skulle hennes fysionomi påverkas av att sitta på en sadel? Det var naturligtvis svårt att formulera oron i ordalag som inte avslöjade att sagesmannens egna tankar gick i sexuell riktning, men det löste sig på ett smidigt sätt. Någon var nämligen listig nog att uppfinna en ny diagnos – cykelansiktet! Det var en åkomma som kunde drabba den som cyklade och den förklarades med att cyklisten måste parera krängningar och bemästra balanserandet på två hjul medelst små justeringar av kroppens position. Detta har en uttröttande effekt på människokroppen som yttrar sig i ett för tidigt åldrande och förvridna ansiktsdrag. Det drabbade kvinnor i högre utsträckning på grund av deras svagare fysik och, framförallt, fick skadorna så mycket större konsekvenser i en kvinnas liv än om en man skulle drabbas av för tidigt åldrande och förvrängt utseende. Alltså: bäst att inte cykla, damer!

Jag behöver antagligen inte dra parallellerna till dagens debatt, de är närmast övertydliga. Vi betraktar potentiellt emanciperande teknik som samhällsomstörtande ifall den blir tillgänglig för obildade grupper och individer. Själva är vi naturligtvis mogna och ansvarsfulla nog, men vi håller oss för goda för att använda det på det okultiverade, närmast driftstyrda sätt som ungdomar och förment marginaliserade grupper gör. Till vår hjälp har vi alla dessa fantastiska diagnoser som formligen regnar över oss: popcornhjärna, digital demens, blått ljus, internetdepression

Jag tänkte släppa exemplen på olika mediepaniker nu. De formar dock en bakgrundsbild till allt annat jag kommer att skriva om och de ger oss ledtrådar till hur vi kan tolka dagens forskning om skärmar. Tänk till exempel om en majoritet hade agerat på de oroväckande forskningsresultaten om tågåkandet, då hade vi förmodligen inte haft järnvägstrafik idag. Eller om boken hade blivit bannlyst på grund av den inneboende förändringskraften, då hade vi gått miste om all den glädje och nytta som vi har av böcker idag. Ibland måste samhället och individen acceptera att förändring medför vissa försämringar. Vi byter bort vissa bra grejer därför att vi totalt sett får det bättre. Det gällde för järnvägen, det gällde för boken och det gäller för nätet. Och det synsättet bör vara vår ledstjärna när vi bombarderas med forskningsresultat om skärmar.

Eller jo, bara en till! Jag var själv med när miniräknaren skulle ersätta räknestickan i skolan. Jag gick i nian och skrattade gott åt domedagsprofeterna.

Från Miniräknaren i Gävle, ett försök med miniräknare i skolan.

Ni kommer att bli sämre på huvudräkning! Ni kommer inte att ha en lika bra mental bild av matematik! Och hur kommer det att gå när batterierna tar slut och ni är ute i skogen och snabbt måste göra en avancerad beräkning? Då hade ni nog önskat att ni haft en räknesticka att ta fram!

Ja, exakt så blev det. De hade rätt. Inte om skogsscenariet (maila mig om det hände dig) men om huvudräkning och matematisk reflektion. Det hade vi kunnat kompensera för om någon hade engagerat sig nog i den frågan. Istället blev det ett ställningskrig mellan bakåtsträvare och teknikoptimister. Idag är det utan tvekan så att fler är sämre på huvudräkning än folk var förr, precis som att många av oss är sämre på att stava rätt utan hjälpmedel. Så blir det, om hjälpmedlen är tillgängliga och en inte uppfinner sätt att kompensera. Det är dock acceptabla förluster. Jag vågar nog säga att ingen vettig människa idag ångrar att vi gav efter för miniräknaren eller rättstavningsfunktioner. Det har hjälpt fler än det har stjälpt (se där, ett ord som jag tvekade inför!) Vilket osökt för mig in på morgondagens ämne: mobiltelefoner i skolan. Det blir kul!

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 13: Telefontid, vykortsraseriet och cykelansikte

Lucka 12: Lästid

“För dem, som voro mycket begifna på sådan läsning, bestämdes ett maximum af 100 sidor om dagen. Det hände, att dessa hundra sidor istället lästes om flera gånger.” Ur Minnen av Louis de Geer, 1906.

Idag ska det handla om en historisk mediepanik, eller snarare en utdragen som även rymde ett par kortare. Den drog igång redan under antiken, när idén att använda böcker i utbildningssyfte så smått började ventileras bland de lärde. Det blev ett himla liv. Vissa var positiva till denna progressiva idé och talade sig varma om bokens alla fördelar, medan det stora flertalet var skeptiska till nymodigheterna och frågade sig vad det skulle tjäna för syfte att ändra på det som fungerar bra. Några skeptiker gick igång ordentligt och varnade för oöverblickbara konsekvenser.

Vem vet vilka dammluckor som öppnas om vi tillåter detta? Vad blir nästa steg? Låt oss, vid Athena, inte rusa åstad, utan sansa oss och tänka igenom vad utbildning är till för. Vi har inte våra skolor för att ungdomen (detta lata släkte!) ska lära sig novationer – dagsländor! – vi har skolor för att fostra ungdomen att bli ansvarsfulla landsmän, för att föra vidare de stora tänkarna, de stora idéerna, de stora verken!

Man oroade sig, som professorn i pedagogik Roger Säljö har skrivit om i Lärande i praktiken, för att bokens intåg skulle förstöra utbildning och människors minne för all framtid.

För hur skulle det se ut om eleverna inte längre såg behovet av att kunna recitera de stora verken? Skulle Homeros falla i glömska? Skulle ungdomen inte längre kunna litteraturen utantill, utan bara kunna slå upp en bok för att se vem Akilles var och varför han var så vred?

Här reagerar förmodligen den uppmärksamma läsaren på att jag inte har någon som helst aning om vilka som ansågs vara de stora verken eller ens om detta skedde i Grekland eller Rom. Det beror antagligen på att jag tillhör en generation som de facto har vuxit upp med böcker snarare än utantillkunskaper. En av de förtappade generationer som faktiskt inte har koll på om Iliaden var en grej på den tiden eller hur det låg till. Det jag vet är i alla fall att boken till slut vann mark även inom utbildningen, trots lärda mäns protester och domedagsprofetior.

Bokpaniken under antiken är en bra illustration av två kännetecknen hos mediepaniker; att de liksom gör en cirkelrörelse genom historien och att pessimisterna ofta får lite rätt ändå. När en mediepanik väl har klingat av, vänds den nämligen i sin motsats. Cirkeln brukar beskrivas ungefär så här: paniken blossar upp, får spridning i media, blir etablerad i det gemensamma narrativet, plockas upp av forskare och beslutsfattare, lösningar föreslås, implementeras, mer rationella resonemang får alltmer fäste, paniken klingar av, föremålet för paniken blir allmänt accepterat, något ännu nyare dyker upp och cirkeln sluts genom att det som nyss var farligt lyfts fram som uppbyggligt och bra, jämfört med något ännu nyare omkring vilket en ny panik börjar växa. Boken kanske är det tydligaste exemplet på panikcirkeln. Finns det något finare än böcker idag?

Tänk så bra allt var när barn läste på papper, jämfört med nu, när de läser som aldrig förr men på en skärm! Är det verkligen något för utbildningsväsendet att haka på? Novationer – dagsländor! Kraaa, kraaa, kraaa!

Den här cirkelrörelsen visar också tydligt hur onödigt det är att samhället genomgår mediepaniker om och om igen. När paniken är över blir det plötsligt uppenbart för alla att det aldrig var någon fara, att oron hela tiden var obefogad. När paniken är över, finns inga rester kvar, inga minoriteter som fortsatt hävdar att utantillkunskaper ändå var bättre än nedskriven litteratur, ingen som förbannar videon som teknik. Hela grejen var överdriven och meningslös och för vissa var den även skadlig. Förutom att alarmisterna framstår som löjliga i eftervärldens ögon, vilket de gott kan ha, riskerar en mediepanik att skada den som tidigt upptäckte att de fick fördelar av det nya mediet. Den som fastnade för hårdrock, som kände något viktigt när hen upptäckte den musiken, men som råkade vara ung under den tid i historien då en kunde bli satanist och mördare av att lyssna på hårdrock, är knappast hjälpt av att vi idag skrattar åt de löjliga och uppenbart moraliserande påståendena. Deras ungdomstid präglades av detta narrativ, hur mycket vi än försäkrar dem om att det var fel, att de aldrig var i riskzonen. Vi kan inte ändra på deras uppväxtvillkor i efterhand. På samma sätt har vi idag stora grupper som har fått ett bättre liv tack vare online-spel, sociala medier eller annat som internet har fört med sig. Den rådande paniken gör dels att de riskerar att inte få tillgång till detta som de mår bra av, dels att de tvingas leva i det ambivalenta tillstånd är det de mår bra av anses vara destruktivt och dåligt.

West Memphis Three. Tre pojkar som mot sitt nekande och trots total frånvaro av bevis dömdes för morden på tre små barn 1993. Underrättegången kallades ett expertvittne in för att berätta att det fanns skäl att anta att pojkarna var satanister, bl a hade Echols ritat ett pentagram i en av sina böcker. Experten berättade vidare att satanism kan leda till mord och saken var klar. Trots att det senare framkom information, bl a dna på mordplatsen, friades aldrig de tre, utan släpptes efter att ha suttit i 18 år, utan chans till upprättelse eller skadestånd. Det här är ett av de vidrigaste exemplen på hur mediepaniker drabbar de samhällets svagaste grupper, som barn och ungdomar.

Det andra kännetecknet som bokpaniken (eller bokpanikerna, det har ju funnits fler än en!) illustrerar är att de kraxande kråkorna ofta får rätt i sina domedagsprofetior. När paniken har lagt sig visar det sig att det har skett en förskjutning i värderingar, användning eller något annat, men att vi är ok med det. Boken förde utan tvekan med sig att folk inte längre kan recitera de stora verken. Inte därför att vi är sämre på något sätt. Vi är inte förslappade, våra kunskaper är inte fragmentariska, vi driver inte omkring i stora gäng och latar oss hela dagarna. Istället beror förändringen på att vi inte längre anser det vara viktigt att kunna hela Iliaden och Odyssén utantill. Vi har förlorat en förmåga men vunnit många fler. Vi kan tänka på det förlorade i termer av acceptabla förluster; det hade väl varit coolt att kunna en massa saker utantill men vi vill inte för allt i världen byta tillbaka.

Senare hamnade boken i ännu fler mediepaniker, på samma sätt som den rådande paniken inte tycks ha något slut. Det hänger med stor sannolikhet ihop med att internet och det tryckta ordet båda har utgjort informationsrevolutioner. Inget av dessa skiften kan kallas för ett nytt medium, utan har varit nya infrastrukturer eller informationssystem, innehållande flera medier och därmed flera mediepaniker. Jämför t ex alla minipaniker, som Adam Thierer kallar de återkommande larmen kring en ny app, ett nytt spel, en ny mötesplats på nätet.

En av de mediepaniker boken blev föremål för var då normbärarna oroade sig för att andra än de själva ägnade sig åt läsning för nöjes skull. Det svenska folkets alfabetisering hade den oönskade bieffekten att vanligt folk kunde läsa annat än katekesen. Det oroade självklart kyrkan och andra att folk, alldeles särskilt lättpåverkade grupper, som kvinnor, plötsligt kunde läsa för nöjes skull. Risken var att de fick idéer av att läsa. Samhällsomstörtande idéer som att kvinnor kunde klara sig utan män, eller sexuella idéer.

Imorgon blir det fler paniker. Jag ska försöka vara selektiv, annars blir det panik fram till jul, för jag har så många på lager, den ena mer komisk än den andra. Men vi måste hinna med annat också; mobilförbud, selfies, unboxing av leksaker, skärmtid, Wikipedia, porrfilter, skärmfritt jullov, instagramstress, barnvittnen och WHO:s rekommendationer. Nu har jag tiggt ihop ekonomiskt stöd och redan säkrat åtminstone en veckas skrivande, så det kan bli en längre bok, där jag får ner allt som trängs i min hjärna och vill nå ut, och en kortare gratisbok för utdelning på BVC, bibliotek och andra viktiga platser. Så tappa inte fokus, vi är bara halvvägs!

Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själv lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 12: Lästid

Dagens kunskapslucka blir bok!

Så här ser jag ut när jag skriver. Är inte det en skön syn, så säg?

Jag hade tänkt att Dagens kunskapslucka ska utgöra stommen till en kort och lättläst bok, där jag gör som alarmisterna borde göra, alltså skriver om de här högaktuella frågorna utifrån forskning. Vill du stötta det arbetet kan du skicka mig en peng. Alla pengar jag får in går till min arbetstid, så att jag kan ta mig tid att skriva klart ett manus efter den sista luckan. Sen planerar jag att söka pengar för tryck och distribution, så att boken blir lätt tillgänglig, helst gratis, men det beror på vem jag hittar att samarbeta med. Om du lämnar kontaktuppgifter i samband med din gåva håller jag dig uppdaterad om hur arbetet fortskrider.

Du kan skicka mig en liten slant på Paypal eller bli min Patreon för månadsstöd. Just nu är det ingen större poäng att bli patron, annat än att stötta mitt arbete men inom kort ska jag nog ha tänkt ut nåt bra.

Och om du bara gillar Dagens kunskapslucka men inte vill eller kan betala för det, är det självklart lugnt. Det mesta jag skriver är gratis att läsa, så ock detta. Tack för att du läser och delar! <3

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Dagens kunskapslucka blir bok!

Lucka 11: Järnvägssjuka

Haviland, Alfred (1868) Hurried to Death; Or, A Few Words of Advice on the Danger of Hurry and Excitement, Especially Addressed to Railway Travellers. London, Henry Renshaw.

När en ny teknik kommer in i våra liv, slår som sagt oron till. Vi börjar fundera över vilka livsstilsförändringar som kommer att krävas, eller tillåtas, av det nya. Oron vädras på fikaraster och i morgonsoffor och ganska snart uppstår även ett akademiskt intresse. Forskare tar sig an de oroliga frågorna, eftersom det är vårt jobb, att reda ut hur saker och ting verkligen ligger till. Precis det hände när järnvägen började byggas. Allmänhetens frågor plockades upp av forskare, först inom medicin men senare också samhällsvetenskap. Vad kan tågtrafiken föra med sig? Borde inte hjärnan börja koka vid dessa vidunderliga hastigheter? Seriös forskning bedrevs om järnvägens medicinska konsekvenser. På samma sätt bedrivs idag forskning om digitaliseringens medicinska konsekvenser. Och precis som att det idag regnar kvasivetenskaplig litteratur om nätet, utkom t ex boken Hurried to Death: Or, A Few Words of Advice on the Danger of Hurry and Excitement, Especially Addressed to Railway Travellers, författad av medicine doktor Alfred Haviland. Han var ju läkare och borde därmed veta vad han pratade om. Han skrev om farorna med det nya, fysiskt:

Many a brain and spinal cord has suffered from the vibratory motion of railway carriages, which sometimes lasts for days after a journey a limb, the nerves of which have been weakened by disease, often retains a feeling of this motion for many hours after, and severe neuralgia has been known to be the sequel.

Han skrev också om hur farligt det nya var för människans psyke. Han menade att människans hjärna inte var gjord för den nya livsstil som järnvägen förde med sig. Det var inte bara tågåkandet som var farligt, han varnade för stressen att läsa en tidtabell, trängas med andra människor, tvingas passa en tid utan att ta hänsyn till kroppens naturliga rytm. Orden ”natural state” återkommer i alla tänkbara sammanhang. Dr Haviland gjorde, precis som många populärvetenskapliga författare gör idag, han blandade friskt nya medicinska rön med personliga iakttagelser av utvecklingen. Utan att tveka spränger han in sina egna värderingar av det nya sättet att resa och jämför med den lugna livsstil som fanns förr.

In the old coaching time, there was none of that hurry and hustle which now characterizes our present mode of travelling by rail…

Och det var säkert så på den tiden, för Dr Haviland alltså. Han hade det antagligen så pass ordnat att han inte behövde stressa. Det fanns utan tvekan människor som gjorde det åt honom. Om han behövde något från staden kunde han skicka någon som hämtade det åt honom, någon som tacksamt tog emot tågets möjligheter att åka snabbare. Om han vid något tillfälle ändå behövde resa, hade någon ordnat biljett i god tid, kört ner hans bagage i förväg och skjutsat honom till vägkrogen där han kunde sitta och vänta på att höra signalen, så att han lugnt och värdigt kunde strosa fram till droskan, som han visste skulle vänta på honom om han skulle ta lite för lång tid på sig.

… passengers leisurely took their places, or were booked, perhaps, a day or two previous to their departure, and they had to be at the office some little time before the coachman mounted his box, to see that their luggage was all right. At the cross-road or at the wayside inn, they were generally before the time listening for the horn. If they went by the wagon, they had still less occasion to hurry themselves; and if they posted, then they could choose their own time.

Så även fast Dr Haviland sade sig skriva i sin kapacitet som akademiskt skolad, gjorde han det i själva verket som priviligierad privatperson. Han betraktade förändringen ur sitt eget snäva perspektiv, exkluderande och ignorerande alla de människor omkring honom vars liv förbättrades av de infrastrukturella förändringarna. Precis som händer idag. De som skriver alarmistiska böcker, de som vill att Steve Jobs livsval ska styra deras egna (å gud, låt mig inte gå igång på Steve Jobs-argumentet, för då slutar jag aldrig!)

Varningarna i Havilands bok är förvillande lika de som sprids i dagens böcker. Idag är människans hjärna är inte gjord för skärmar, på 1800-talet var människans hjärna är inte gjord för att läsa tidtabeller. Referenserna till det naturliga, det ursprungliga, till grottmänniskans förutsättningar, haglar idag som de gjorde då.

Vi måste komma ihåg att forskning utförs av människor som lever i samma kontext som alla andra. Vi forskare betraktar världen med exakt samma förförståelse som vår nästa och har lika svårt att avkoda nya fenomen. Så att en utbildad forskare betraktar samtiden är dessvärre inte någon garanti för att det blir rimligare och mer kritiskt än om någon annan gör det. Vi måste alla använda fler bedömningsgrunder än sändarens akademiska titel när vi bedömer utsagor.

Det finns så mycket forskning om ungas nätanvändning som kommer att förpassas till samma arkiv som John Eric Erichsens On Railway and Other Injuries of the Nervous System. Lite påverkan på dagens medicinska forskning ska ändå tillskrivas dessa läkare, eftersom den kan ha varit de första moderna försöken att reda ut vad som är fysiska respektive psykiska skador. När tågolyckor inträffade, vilket var enormt mycket vanligare i tågtrafikens barndom, hittade man ibland inga fysiska men och ändå kunde läkarna konstatera att patienten var svårt traumatiserad. Järnvägssjuka kan också ha bidragit till utvecklandet av policys för vilket ansvar olika aktörer har, något som är en självklarhet idag, men som inte var det då. I övrigt tror jag att vi får tacka för visat intresse och bära ner böckerna i någon krypta. Precis det som vi snarast bör göra med merparten av dagens populärvetenskapliga böcker om unga och nätet.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 11: Järnvägssjuka