Porrfilter, ja tack!

Jag tycker att porrfilter vore en alldeles underbar idé. Fast jag vill gå ännu längre, jag önskar att vi kunde filtrera bort allt som barn oroas av och oroar sig för, se bilden från Ungar & Medier 2017. Men det går inte. Att filtrera bort saker från nätet fungerar inte, hur hett vi än önskar det. Det går att filtrera bort visst innehåll, t ex kommersiell pornografi. Det beror på att porrindustrin metataggar sina produkter själva, för att förenkla för kunderna att hitta just deras produkter. De har alltså gjort en viktig del av jobbet för den som ska konstruera ett filter. Utöver just denna del av pornografin är det oändligt mycket krångligare. Studier på filtrerade miljöer visar att många sidor som innehåller information om HBTQI ofta fastnar i innehållsfilter. Det beror bl a på att de ofta benämner könsdelar utan förskönande omskrivningar och att de ofta tar upp det som ofta ansetts vara kontroversiella ämnen rörande sexualitet. Barn och unga som söker information i frågor som rör HBTQI riskerar alltså att inte hitta den på skolans datorer. Då kan vi, i teorin, göra lite inställningar i filtret: i den här kommunen får man söka på HBTQI. Det kan ta lite tid och kräva lite tankearbete och research för att lista ut vilka ord som fastnar och hur man kan låta dessa slippa förbi utan att släppa igenom pornografi. Observera att detta är i teorin, i praktiken kommer vi aldrig att kunna konstruera ett filter som förstår vad som är vad, helt enkelt därför att vi människor är olika. Det finns de som inte tycker att barn ska kunna söka på ord som fitta och alltså gärna skulle ställa in filtret utifrån en lista med oönskade ord. Kanske tänker de att barn som behöver information om sexualitet kan använda neutralare ord, kanske vet de inte ens att det finns barn som aldrig har lärt sig ett annat ord för det kvinnliga könsorganet, eller som behöver veta vad fitta betyder därför att någon har kallat dem det. Det finns alltså en överhängande risk att det är normbärande vuxnas värderingar som får styra, inte för att de är onda och vill ta bort alla andras barns rättigheter, utan för att de helt enkelt inte känner till att det ser extremt olika ut och därför att de saknar erfarenheter utanför sin egen grupp.

Statens Medieråd (2017) Ungar & Medier 2017, s. 65.

Det är fullkomligt förjävligt att barn ska behöva utsättas för pornografi, filmer med djurplågeri, bilder av fattiga, sjukhusskildringar och dokumenterade övergrepp. Förjävligt. Och just därför, för att det är totalt oacceptabelt, måste vi ta frågan på allvar och söka lösningar som har dokumenterad effekt. Innehållsfilter har ingen dokumenterad effekt. Eller så här: de är i bästa fall verkningslösa, i sämsta fall kontraproduktiva.

Jag har sökt forskningsresultat som stöder kravet på filter i skolor men jag har gått bet. Och då pratar jag inte om någon slö sökning en enda gång, utan upprepad sökning i forskningsdatabaser. Jag har även bett filterförespråkarna berätta vilka studier de stöder sitt krav på men jag har inte fått svar. Och då pratar jag inte om att jag har frågat någon enstaka gång, utan tiotals gånger, men varje gång har de bara avslutat vårt samtal.  Jag har även bildat en Facebookgrupp för att samla forskning om filter och åldersverifiering i skolan (där flera av filterförepråkarna dessutom är medlemmar) men inte en enda studie som visar att filter fungerar har lagts in där.

Barn som växer upp idag är dubbelt utsatta. Dels utsätts de för fruktansvärt mycket olämpligt och olagligt innehåll via nätet, dels utsätts de för vuxnas slappa och oinformerade försök att skydda dem. På skolnivå såväl som på politisk nivå finns det så mycket okunskap, så många beslut som fattas i affekt, så litet intresse av att lyssna på ungas egna erfarenheter och inkludera dem i arbetet. Det är ovärdigt ett modernt samhälle att bry sig så lite om barns och ungas rättigheter!

När det gäller att skydda barn och unga från alla de risker som nätet medför finns det inga som helst genvägar. Vi måste införa obligatorisk fungerande sex- och samlevnadsundervisning i skolan, så att barn och unga får veta allt det de idag tvingas söka efter på nätet. Vi måste vara tydliga, rent av övertydliga, med att ge barn mandat att känna efter och agera på hur det känns, så att de inte blir lätta offer för manipulation. Vi måste börja lyssna till barns frågor och larm om vad de upplever på nätet, så att vuxna blir bättre på att stötta och så att fler vågar larma. Vi måste börja ta in barns och ungas erfarenheter i arbetet mot kränkningar, på och utanför nätet. Vi måste öka samhällets insatser för att hjälpa barn och unga som lever i psykisk ohälsa, så att de inte blir lätta offer för sexuella förövare. Och vi måste lägga skulden för barns utsatthet där den hör hemma: hos oss som är vuxna idag och vårt sätt att leva. Barn som växer upp idag föddes in i en ytlig, sexualiserad värld där kvinnor och flickor kränks i alla tänkbara situationer utan att nån reagerar. Det ansvaret försvinner inte bara för att vi fick internet. I en värld där kvinnors livslön år efter år är lägre än mäns, där en flicka anmäler att hon får sexuella kommentarer av en vuxen på skolan utan att några åtgärder vidtas, där barns och ungas utsatthet görs till deras eget problem, där sexuella förövare kan ångra sig offentligt och sedan bli hyllade för sin styrka, där kanske vi får räkna med att det uppstår skit även bland barnen. Att lägga skulden på nätet, eller porren, är bara ett sätt att slippa ta verkligt ansvar. Allt jag listade här ovan har stöd i forskning om ungas säkerhet på nätet, läs t ex mina böcker för mer info. Alla mina förslag kostar dock pengar och engagemang och därför kommer de inte att få samma genomslag som förslaget om porrfilter på alla skolor. Lösningen handlar om att omfördela samhällets resurser, från vuxna till barn, och som det ser ut idag vill många vuxna göra tvärtom.

Att installera filter för pengar som kunde gå till undervisning och elevvård är inte bara dumt, det är direkt oansvarigt. Jag förstår rent ut sagt inte hur de vågar införa eller förorda metoder som är så genomdåliga. Jag skulle aldrig våga sätta barns och ungas liv och välmående på spel på det sättet.

Läslista

Overaa, J. (2014). Website blocked: Filtering technology in schools and school libraries. SLIS Student Research Journal, 4(2).

Critcher, Chas (2003) Moral panics and the media. Buckingham, Open University Press.

Przybylski, Andrew K. & Nash, Victoria (2018) Internet Filtering and Adolescent Exposure to Online Sexual Material. Cyberpsychology, Behavior, and Social Networking, 21(7).

Skolans digitalisering bör inte stoppas – tvärtom!

Detta är en debattartikel som infördes i SvD 5 mars 2019.

Torkel Klingberg skriver i SvD den 23/2 att digitaliseringen av skolan sker i blindo och att försiktighetsprincipen borde användas innanutvecklingen får fortsätta. Försiktighetsprincipen används av bl a läkemedelsbranschen som ett sätt att undvika framtida läkemedelskatastrofer, genom att den som vill sälja ett läkemedel först måste visa att produkten är ofarlig. Digitaliseringen är dock inte en produkt, så vi kan inte applicera försiktighetsprincipen rakt av. Vissa produkter som möjliggör digitaliseringen är visserligen produkter: plattor, datorer, träningsarmband, mobiltelefoner, tv, wifi-styrd belysning. När det gäller sådan teknik kan vi kräva att de ska vara testade så att de är säkra innan de lanseras. Att jämställa digitaliseringen med de tekniska prylarna vore dock lika osmidigt som att jämställa sjuk- och hälsovården med läkemedelsindustrin; de hör självklart ihop men de inte är sammanlänkade så till den grad att vi kräver ett stopp för hela den medicinska forskningen och praktiken bara för att vi är kritiska till läkemedelsindustrin. Klingberg menar att skolans digitalisering borde stoppas tills vi vet mer. Jag säger tvärtom! Ska försiktighetsprincipen baseras på forskning om ungas nätanvändning borde försiktigheten vändas åt andra hållet. Vi borde se till att alla barn kan granska information, att de förstår när mobilen blir ett hinder och när den tillför något, hur de undviker att blir lurade av bedragare och sexuella förövare, tills vi helt säkert vet att det är riskfritt att sluta lära ut sådant.

Klingberg refererar till studier från främst USA och ett par egna erfarenheter som visade att det är svårare att läsa digital text. Klingberg menar att slutsatsen blir att stoppa digitaliseringen medan vi studerar detta närmare. Jag säger tvärtom! Även om resultaten skulle bli desamma, att skärmläsning ställer andra krav på läsaren än pappersläsning, är detta en tydlig fingervisning om att skolan borde bli bättre på att lära ut skärmläsning. Om inte skolan lär ut digital kompetens, hur ska elever då lära sig behärska digitala enheter? De elever som går i skolan idag måste kunna detta, oavsett vad vi tycker om den saken. Det är faktiskt värre än så; även de elever som har gått i skolan de senaste årtiondena borde ha fått med sig detta ut i livet. Vi har haft allmän tillgång till plattor och smarta telefoner i ett årtionde redan, och till internet i snart trettio år och ändå går årskull efter årskull ut utan att skolan har bidragit till deras digitala kompetens. Det betyder inte att alla dessa elever saknar kunskaper, tvärtom, men det betyder att de inte fått utveckla sina kunskaper systematiskt, utifrån en läroplan, med alla fördelar som kommer med det.

Vi måste sätta oss över känslan av att utvecklingen rusar iväg åt fel håll. Samhällets digitalisering är bara en följd av den tekniska utvecklingen, inte något som vi har att ta ställning för eller emot. Vi ska inte fråga oss hur vi kan stoppa utvecklingen, utan hur vi kan bli bättre på att stötta barn och unga så att de undviker risker och får ut maximalt av möjligheterna. Självklart ska vi kritiskt granska allt nytt som dyker upp, vi ska fråga oss om det nya verkligen är så bra som det påstås och vi ska tänka igenom var det finns risker. Samtidigt måste vi vara lika kritiska till det som inte är nytt, det som är så invant att vi inte längre ser det. Annars är risken stor att vi romantiserar det vi känner till, det som utgjorde vår egen uppväxt, även i de fall där allt inte var så rosenskimrande för alla.

Vuxna är sårbara när det kommer till barn, oavsett om vår relation är personlig eller professionell. Vi vill skydda dem och det gör oss till tacksamma mottagare av larmrapporter. Dessvärre är det så att den som är rädd är ett sämre stöd för barn. Klingbergs enda bidrag till debatten när han målar upp ett skräckscenario med hjälp av ord som digitaliseringsträsket och kunskapsras, är att sprida obefogad oro till vuxna som i många fall redan är oroade. Det är direkt oansvarigt.

Elza Dunkels

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och internetforskare vid Umeå universitet.

Unga som offer för vuxnas beskydd

Ni har säkert läst om senaste Youtubegate, om inte kan ni titta på #ensakidag där Joakim Jardenberg berättar.

Joakim Jardenberg: Pedofiler på youtube är ett verkligt problem – men det finns också problem med kritiken. #ensakidag

Samtidigt skrev Jack Werner om problemet med vuxnas försök att skydda barn: Den som bestraffar barn för att de kränkts skapar tysta barn. Hurra, så bra ni är, Joakim och Jack!

Jag har skrivit om detta förr, t ex Skuldbelägg inte offren och tänkte lägga till några tankar från min forskningshorisont. Fler tips finns längst ner på sidan.

Det finns stora risker med debatten som den verkar arta sig. Det har att göra med brister i analysen av vad som är problemet. Vi har alltså tre huvudsakliga ingredienser i den här soppan:

  1. En plattform, Youtube, som gör det möjligt för vem som helst att lägga ut vad som helst,
  2. barn och unga som identifierar möjligheter att uttrycka sig, konsumera och producera kultur utifrån sina egna intressen, med andra ord nappar de på erbjudandet och omformar det till att passa sina egna behov
  3. och en grupp vuxna som inte omfattar demokratiska värden som allas lika rättigheter och värde, utan exploaterar barns och ungas praktiker för sina egna syften, helt utan hänsyn till de som lagt ut filmerna.

Av dessa tre aktörer finns det en som har ansvaret, nämligen den tredje, förövarna. En sexuell förövare bär ansvaret för sina handlingar. Punkt.

Vill vi gå vidare i problemformuleringen och -lösningen kan vi lägga ett visst ansvar på aktör nummer ett, plattformen. På samma sätt som vi analyserar gatubelysning, arkitektur, stadsplanering, osv när vi vill minska riskerna för mäns sexuella våld på offentliga platser, kan vi kräva mer av Youtube. I den analysen finns ändå grundidén kvar, att förövaren är ansvarig för sina handlingar. Det kan absolut vara så att Youtube behöver se över sin affärsmodell och att vi behöver ställa högre krav på dem för att de ska skärpa sig. Låta kapitalismen göra jobbet, med andra ord. Men det är fortfarande inte en rimlig analys om vi inte också tar med förövarna i lösningen. Om vi hoppar över den aktör som bär det yttersta ansvaret är enda som har hänt att vi har försökt stoppa manifestationen av problemet, inte problemet. Vi har satt ett plåster på, så att vi ska slippa ta tag i det vidriga problemet med de sexuella förövarna.

Men in från kulisserna kommer nu vuxna och pratar om aktör nummer två, barn och unga som producerar innehåll på Youtube. Det är vuxna som sekundsnabbt har skaffat sig en bild av problemet och sen gått igång på sina känslor. Känslorna är självklart rimliga. Vem mer än förövarna tycker att detta är en bra grej? Men eftersom vi a) befinner oss mitt i en mediepanik kring nätet och dess olika erbjudanden och b) inte har för vana att inhämta barns och ungas perspektiv på saker pga juvenism, rusas det åstad och skriks efter enkla lösningar.

I samma stund som vi börjar prata om att användarna ska ändra sina praktiker, då har vi skapat ett ännu större problem. När folk börjar prata om att varna för eller rent av förbjuda ungas egna inspelningar påYoutube, då har vi försatt barn och unga i en farligare situation än innan. Då hamnar de unga användare som är offer i hela den här vidriga härvan i den korseld som vuxnas räddningsförsök ofta utgör. Vi har gett vapen tillförövarna. Ett sådant tilltag (vanligt som det är) bygger på en slapp analys, ett lite lojt konstaterande av typen ”här är det nåt skit på gång, det får de fan sluta med, dagens ungdom”. Vi kan absolut behöva prata med unga om detta problem, vara ett stöd, så där som vuxna ska vara. Men det är fortfarande inte en rimlig analys om vi stannar där. Det enda som har hänt är att vi har tittat på hur problemet manifesterar sig och försökt stoppa manifestationen, inte problemet.

Ett rimligt sätt att analysera problemet vore att konstatera att det är sjuka jävla vuxna, utan förankring i en modern syn på människors lika värde och rättigheter, som är de skyldiga här. Det är män med bristande empati, närda av kvinnohat och med egna erfarenheter av övergrepp, inte vet jag. Det där får de som kan sånt tänka ut. Men det är förövarnas fel att det här händer. Jag vet inte ens varför jag måste skriva en sån mening. Det är förövarnas fel. Ja, det ligger i själva definitionen av ordet förövare, det är en person som är skyldig. Jag kan inte säga hur vi ska stoppa dem, bara att det är mot dem som vi måste agera. Vi kan inte upprepa om och om igen att det inte går att få tag i dem, eller rehabilitera dem, eller att det blir jobbigt att konfrontera män med jobb och familj och anklaga dem för att sitta och surfa runt efter barn som de sedan exploaterar.Det är utan tvekan svårt, men det ger oss inte rätt att lägga skulden och ansvaret för förändring på offren. Eller på plattformen. Det är exakt lika dumt som att leta efter sina nycklar där det är ljusast, istället för att leta där man tror att man har tappat dem. Exakt lika dumt.

Vi vuxna måste lära oss att vara ett stöd för unga. Lyssna, prata, fråga, fundera tillsammans. Inte låtsas som att inget hänt men inte heller överföra våra panikkänslor på dem. Inte hindra dem och med våra handlingar antyda att de kanske har någon liten del i skulden ändå. Det går tack och lov inte längre att säga till kvinnor och flickor att de kanske inte skulle ha haft sådär kort kjol, men det är inga som helst problem att säga åt en ung människa att det var en dum idé att lägga ut det där på nätet. Förklara den logiken för mig, den som kan.

Vidare läsning, tittning och lyssning:

Filmad föreläsning där jag berättar om juvenism, unga och nätet. (Kul detalj: de klippte faktiskt inte bort det eventuella förtal jag ägnade mig åt på slutet.)

Inlägg från 2013, dessvärre fortfarande relevant: Spela inte förövarna i händerna!

Krönika i Korsväg: En mörk eller ljus berättelse om nätet.

Lyssna på alla poddar jag har varit gäst i!

Så många podcaster…

… så lite tid! Eller hur? Det finns inte en chans att hinna lyssna på allt bra som finns men om ni vill lyssna på mig i sammanlagt flera timmar, finns nu en hel sida full med podcaster där jag är gäst

Den senaste är Lära från lärda där jag fick prata om min bok Vad gör unga på nätet? 


Några minuter om avsnittet i Lära från lärda.

Näthat – strategier och förhållningssätt

Elza Dunkels & Annakarin Nyberg

Nu finns Annakarin Nybergs och min bok Näthat – strategier och förhållningssätt att ladda ner! Den är gratis i pdf-format men finns även som pappersbok. 

Annakarin och jag har båda forskat om nätanvändning ungefär lika länge, vi har haft kontakt, känt till varandras forskning men egentligen aldrig tänkt på att arbeta tillsammans. Förrän i våras. Vi var på samma konferens i London och föreläste om liknande saker, helt oberoende av varandra. Vid hotellfrukosten började vi prata om det förestående valet och hatet på nätet. Vi insåg plötsligt att vi har intervjuat de främsta experterna på näthat, experter som ingen frågar när det bjuds in till runda bordssamtal eller utredningar. Annakarin har pratat med det vi idag kallar för influencers men som hon väljer att se på som aktörer med stora konton och många följare. Jag har intervjuat unga. För oss var det inget dramatiskt eller nytänkande i att välja våra respektive informanter, det är helt i linje med vår syn på forskningens samhällsuppdrag. När vi började prata om det, förstod vi dock att det är unikt; vi har under många års tid följt och lyssnat på två grupper som har djupa kunskaper om näthat. Kanske är det även så att våra informantgrupper sitter på den viktigaste kunskapen eftersom den bygger på lång erfarenhet av att möta och hantera näthat, kunskap som ofta har utvecklats till ett väldigt högt personligt pris. Samtidigt är det grupper som sällan får komma till tals därför att de har låg samhällsstatus. Varför hade inte ens vi tänkt på detta tidigare?

Efter den där frukosten blev vi ivriga. Vi startade ett nytt forskningsprojekt, vi skrev synopsis till en bok, vi hade långa möten där vi arbetade med terminologi (något ni kommer att se att vi ständigt återkommer till i boken). Våren blev sommar, som blev högsommar och snart skulle det vara val. Vår ivrighet övergick i otålighet och vi bestämde oss för att skriva en kort, populariserad sammanfattning av våra rön så här långt, för att bidra till arbetet mot näthat, en sammanfattning av en bok som alltså inte ens är klar.

Omslaget till Näthat – förhållningssätt och strategier

Vi ville också få spridning på materialet. Så mitt i den stekheta sommaren kom vi på att om vi ger bort vårt bokmanus till någon som kan trycka och sprida, kan boken bli gratis och lätt tillgänglig. Den som var snabbast att tacka ja var LIN Education, vars konferens vi föreläst på i London. De tog hand om allt det praktiska och det som kostar pengar. I november var boken klar, på svenska och norska. Vi fick lansera den under SETT-dagerne i Oslo, ett fantastiskt roligt tillfälle som jag tänkte skriva om i ett särskilt inlägg.

Nu är det fritt att ladda ner boken som pdf på svenska eller norska. Vi är bara glada om ni delar länken och använder boken i alla sammanhang där den kan göra nytta.

Sen får ni hålla utkik. Annakarin och jag jobbar vidare med vårt gemensamma projekt så ni lär höra mycket mer från oss.

Vill ni boka en föreläsning med mig?

Gör det inte!

(Eller fundera över andra alternativ först.) Så här tänker jag:

Det är belagt om och om igen att det bästa för barn och unga är att
1. det finns samverkan mellan olika aktörer och 
2. de vuxna som finns kring barnet äger frågorna.

Dessa viktiga punkter riskerar att motverkas av en inhyrd expert, som en föreläsare eller konsult. Det här kan möjligen uppfattas som kritik mot mig själv och andra som lever på att vara experter, men det är bara ett konstaterande om att vi ofta tänker fel. Experter behövs, men kanske inte i första hand för att åka runt och ta över andras uppgifter. Det är nämligen risken; att vi experter uppfattas som så spränglärda att det närmast förminskar de som egentligen är experter på sin egen kontext, de vuxna som befinner sig i barnens närhet, personligt eller professionellt.

Det finns alltså bättre sätt att använda oss som är experter, åtminstone i de flesta miljöer. Här kommer mitt förslag:

Starta en kunskapscirkel

Bilda en eller flera grupper av de professionella som ska arbeta med frågorna i relation till barn och unga. Tänk brett! Gå igenom vilka som i praktiken har kontakt med barnen, så att det inte bara blir pedagogisk personal eller elevhälsan. Kansli, lokalvård, skolledning, idrottsklubb, osv.

 – Bestäm vilka frågor ni behöver fördjupa er i.
– Ta del av samma material t ex en bok eller en föreläsning, se länkar nedan.
– Träffas och arbeta mot ett gemensamt mål, t ex en uppdaterad plan för skolans likabehandlingsarbete, se listan nedan.
– Nu är det ni som är experterna och som ska arbeta med era elever och vårdnadshavare.

Jag föreläser på RFSU:s konferens om #metoo. Bild: Suzanne Larsdotter

Material att ta del av

– Läs min bok Vad gör unga på nätet? För inköp, kontakta förlaget.
– Läs min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek. För inköp, kontakta förlaget.
– Läs min och Annakarin Nybergs bok Näthat, strategier och förhållningssätt. Gratis att ladda ner.
– Se någon av mina föreläsningar på nätet. Helt gratis, se när ni vill.

Mål med kunskapscirkeln

– Ett av de viktigaste målen är att skapa samsyn kring den eller de frågor ni vill utveckla kunskap kring. Samsynen ska vara både teoretisk och praktiskt, alltså hur tänker ni om de här frågorna, vilka analyser gör ni och hur handlar ni i praktiken?
– Ett annat viktigt mål är att ni utvecklar tankeverktyg som stärker er i den professionella (eller privata) relation ni redan har med barn och unga. Det är alltså inte frågan om att lära sig helt nya saker, utan att förstärka den befintliga kunskapen och förmågan med idéer, termer och förhållningssätt som uppdaterar det ni redan kan.
– Ett sådant här arbetssätt ger erkännande åt deltagarnas befintliga kunskaper istället för att förminska dem. På det sättet påminner det om samtida lärandemodeller på nätet, där alla hjälps åt och ingen är mer expert än någon annan.
– Sen finns det andra positiva effekter av ett sånt här arbetssätt som att gruppen svetsas ihop kring ett gemensamt mål, snarare än att matas med något som någon annan har bestämt att alla måste kunna.
– Det är betydligt billigare och effektivare än att hyra in en expert.

Är mina föreläsningar alltså värdelösa?

Tvärtom. Jag är den första att skryta upp min förmåga att förklara komplexa problem på ett pedagogiskt sätt. Jag är extremt van att föreläsa för många olika målgrupper och jag är trygg i mina kunskaper och erfarenheter så jag vågar ta upp obekväma ämnen som verkligen måste få mer utrymme på alla nivåer i samhället. Jag är utan tvekan ett säkert kort för den som vill ha en föreläsning.

Men jag hoppas att i framtiden begränsa mitt föreläsande till konferenser (som ju ändå bara består av föreläsningar) och andra tillfällen då det helt enkelt inte finns någon grupp att svetsa samman i en kunskapscirkel. Jag tänker mig också att jag gör mest nytta i sammanhang där det finns professionella som behöver skakas om och få nya infallsvinklar.

Men vi vill ändå ha hjälp!

Det kan ni självklart få! Jag arbetar hårt med att nå ut med min kunskap på området och tvekar inte att vara till hjälp. Ni kan höra av er om ni vill ha mer konkreta tips för en kunskapscirkel, få lite frågor att arbeta med eller vill att jag leder den på distans. Ni vet var ni hittar mig 🙂

Gott nytt åt!

Tycker du som jag att det var ett tecken på total tondövhet när SVT bestämde sig för att låta en man läsa nyårsdikten? När hela året har varit ett segertåg för jämställdhet och normutmaning, varför inte låta en kvinna, transperson eller icke-binär läsa dikten om att ringa in det nya och ringa ut det gamla? Här läser jag en alternativ nyårsdikt, skriven av Ida Eklöf, eller Moder Justitia. Dikten heter Spring.

Källkritik för yngre barn

Två julklappstips med en vecka kvar till jul.

För tre månader sen utlyste jag en tävling på Instagram men har inte tagit tag i det förrän nu. Jag skyller på extrem arbetsbelastning, bara för att det känns lite bättre så 🙂 Nu är dock tävlingen avgjord och tre följare kommer att få ett paket med Bamses temanummer om källkritik, där mina säkerhetsråd till barn finns med, och boken Annalisa och trollkarlsryktet, från Idus förlag. Boken är skriven av Angeli Sjöström Hederberg och illustrerad av Caroline Sellstone.

Så här skrev jag om boken:

”En fint illustrerad bok om vikten av kritiskt tänkande, förklädd till en spännande berättelse om lagom läskiga saker. Normkreativiteten lyser igenom på ett fint sätt, bland annat genom att barnen är subjekt och de vuxna agerar på barnens villkor. Jag hoppas att många, många barn i förskoleåldern får läsa den här boken tillsammans med vuxna. Jag hoppas också att boken kommer att ligga framme där det finns skolbarn och vuxna så att även större människor blir nyfikna och läser.” 

Annalisa och trollkarlsryktet finns som smakprov där du kan läsa förordet av ingen mindre än Emma Frans.

Bamsetidningen finns att ladda ner eller beställa från förlaget som också har tagit fram en lärarhandledning som är fri att ladda ner

Pedagogiska magasinet

Vi vuxna måste bli mer självkritiska. Selfies är ett kulturellt uttryck som alla andra, anser Elza Dunkels.
Foto: Lasse Burell

I september blev jag intervjuad av Pedagogiska magasinet och nu har numret kommit ut. Det blev ett långt och mycket ingående porträtt: På krigsstigen mot nätpoliserna. Det var ett trevligt samtal och en mycket rolig fotosession vid kajen nedanför Sheraton. Och jag fick ta selfies. Hey, what did you expect? 🙂

Elza Dunkels kallar förespråkarna för porrfilter lobbyister och börjar bli trött på deras försök att bearbeta kommuner och huvudmän, som får svårt att säga nej.

– Alla som har tekniska kunskaper om det här menar att det inte ens är möjligt att konstruera det man kallar innehållsfilter. Det är bara tillverkarna själva som påstår att det är det. Och vad är egentligen lämplig och olämplig information? Var går skiljelinjen mellan pornografi och konst exempelvis? Det skulle inte ens du och jag kunna enas om.

Det är, som alltid numera, fokus på paniker. Jag är rejält oroad över att vi har fått en digital backlash, med porrfilter och åldersverifiering. De enda som förlorar på det är barnen. Varken porrbranschen eller förövarna kommer att påverkas annat än i positiv riktning. Och vuxna kommer att känna att de iallafall har agerat.

Dela gärna artikeln till någon som uppvisar panikbeteende. Nu är det dags att vi vänder det här!

 

Skärmhjälpen är ovetenskapligt snömos

Ni kanske har sett att Länsförsäkringar har lanserat en kampanj som ska få folk att minska sin skärmtid – Skärmhjälpen. Jag hade tänkt förbigå det hela med tystnad eftersom det är så dumt så jag är inte ett dugg orolig att folk ska gå på så enkla knep. Men så felciterade de mig och då blir det plötsligt en annan sak.

Felciterad på Skärmhjälpen.

Jag har aldrig sagt att det är svårt att ge rekommendationer kring vad som är lagom. Jag har sagt att det inte går att ge rekommendationer baserade på vetenskaplig kunskap och det kommer heller aldrig heller att gå. Jag har inte tid att svara på varje knasigt påstående i alla filmer de satt ihop (de har varit idoga, de får man ge dem) så jag länkar till lite gamla inlägg i den här frågan. Det är ju inte som att jag har varit otydlig och de bara råkat missuppfatta mig. De använder mig som ett alibi, så att det ska verka som om de läst all forskning på ämnet och inte bara plockat ut det som stöder deras budskap.

Här försöker jag reda ut den konstiga idén om att det alltid finns två sidor och att båda är relevanta: Lagom är bäst?

Jag gästar podcasten Glappet och pratar om Skärmtid, barnförtryck och motståndskraft.

2017 gjorde jag en liten film om skärmtid och småbarn.

Och sen måste alla läsa det som Margareta Rönnberg skriver om de här frågorna. Lustigt att Skärmhjälpen inte har hittat hennes forskning när de nu har letat så noga.

Beror verkligen ökningen av barns närsynthet på det myckna ”skärmtittandet”? På bokläsning?

Minns ni bråket kring skärmtid 2015? Annars kan ni friska upp minnet här.