Om nyttan med att ha tråkigt 3

Lovade i mitt förra inlägg att berätta vad forskningen säger om att ha tråkigt. Ett av de tips jag fick när jag ställde frågan på Twitter var en föreläsning som var rätt tråkig men som jag ändå plågade mig igenom i hopp om en vetenskaplig ingång till frågan. Teresa Belton har forskat om barn och uttråkning och hon är en förespråkare för tanken att vi behöver ha tråkigt för att må bra. Hon redovisar studier som visar att barn som tittar på tv blir mindre fantasifulla än barn som inte tittar på tv och att de som tittar mindre på tv har ett rikare språk än de som tittar mycket på tv. Hon berättar också om teorin om att när du gör en sak gör du inte en annan, där hon då menar att när vi tittar på tv missar vi direkta, egenupplevda erfarenheter. Nu gav tyvärr föreläsningen inget svar på frågan, inte ens när det gäller tv. Mycket av det hon sa var ändå inte grundat i forskning utan i… (gissa tre gånger!)… åsikter och värderingar. T ex värderar Belton direkt samtal, öga mot öga, eller feromoner mot feromoner som hon säger, högre än annan interaktion. Och så kan det ju vara för vissa men vet vi att det är generellt? Det säger hon nämligen inget om. Hon bara levererar det som en sanning; att det är mer värt att träffas än att kommunicera via något medium. Det kan vara en åsikt och en känsla men nu var jag ju ute efter forskning. Dessutom redovisar hon forskning om barn, tv-tittande och kreativitet och sen hoppar hon snabbt till att berätta om en väldigt liten intervjustudie hon gjort med fullvuxna människor som hävdar att de har nått sina framgångar genom att ha det riktigt, riktigt tråkigt. En av dem har även deklarerat att han ska ha ett halvårs sociala medier-fasta. Det hoppet är helt ologiskt för mig. Vad har studier om tv-tittande och kreativitet med samtida medier att göra? Många av de aktiviteter vi använder mobilen till är så långt från tv-tittande det går att komma. Just det här hoppet har jag stött på flera gånger när jag sökt forskningens svar på tråkighetsfrågan; man redovisar gamla mediestudier och drar slutsatser angående nya medier. Så denna föreläsning gav inget stöd varken för tanken att det är nyttigt att ha tråkigt eller för att det är destruktivt att ha tråkigt.

Jag har verkligen inte gjort nån översikt av vilken typ av forskning som finns men jag kan se att en hel del av den forskning jag snubblar på är psykologisk och ofta kopplad till att barn har tråkigt i skolan, t ex begåvade barn som inte utmanas av skolarbetet. Och det är ju djupt oroande att vissa barn blir uttråkade i skolan, men jag hoppas och tror att det inte är en av de saker som menas med att det är nyttigt att ha tråkigt. Att ha tråkigt i skolan låter destruktivt i mina öron. Det finns faktiskt forskning som tyder på just detta, att det är farligt att vara uttråkad. Och det ska jag komma in på i det förhoppningsvis avslutande inlägget om några dagar.

Om nyttan med att ha tråkigt 2

Detta är en fortsättning på mitt inlägg om tråkighet. Det finns tydligen så mycket att säga att det blir en hel serie inlägg.

Ett problem med debatten är att vi kanske menar olika saker. Att ha tråkigt kan betyda minst två saker. Jag har försökt bena upp:

  • Att inte ha något att göra, som i att vara uttråkad och inte kunna sysselsätta sig med något.
  • Att det man har att göra är så tråkigt att man inte står ut.

Den första punkten, att inte ha något att göra, verkar vara den vanligaste, åtminstone när debattens vågor går höga. Och här tror jag att vi ofta blandar ihop vuxnas och barns upplevelser. Jag frågade efter forskning om detta på Twitter, eftersom jag hittade så lite själv, och fick en hel del tips. Inte så mycket forskning dock, men den lilla som fanns ska jag berätta om senare. Men en väldigt populär podcast är tydligen Not to Self som har en kampanj som de kallar Bored and Brilliant. Den var ohyggligt tramsig så jag orkade inte lyssna på hela, så rätta mig om de byter spår mot slutet, men i princip handlade Bored and Brilliant om att skaffa sig en annan relation till sin telefon. Bara där slår jag bakut; jag har ingen relation till min telefon. Jag har en relation till de människor och de arenor och nyhetskanaler jag står i kontakt med genom min telefon. Men hur som helst, de var inne på att telefonen och människan har en osund relation och så kom det vittnesmål efter vittnesmål om hur telefonanvändningen skapat ett meningslöst tidsslöseri där man egentligen inte gör någonting vettigt och att lösningen var att våga lägga ifrån sig telefonen för att bli ”bored” och därigenom upptäcka hur fullkomligt livet blir när man egentligen inte gör någonting vettigt. När livet blir ett meningslöst stirrande ut i tomma intet och därigenom bra. Ja, ni fattar. Det jag inte fattar är att de inte upptäckte den logiska luckan innan de la ut programmet.

Men jag tror att just det här resonemanget illustrerar en viktig sak; att inte ha något att göra kan vara helt olika saker för vuxna och barn. De flesta vuxna sitter fast i ett ekorrhjul av jobb, utbildning, familj, städning, yttre krav på perfektion, räkningar och sömnbrist. Några kan ha gått kurs i mindfullness och jobbar som ekorrar för att få en lugnare tillvaro, men för många vuxna är det en ouppnåelig dröm att inte ha något att göra en liten stund. Medan det för många barn är en ohygglig plåga som varar i eoner och som måste motarbetas till varje pris.

Den andra punkten, att den föreliggande aktiviteten inte är stimulerande, dyker också upp i debatten. Särskilt om unga. Det är inte lika många som tycker att vuxna måste bita ihop och stå ut lite mer. Det kan ha att göra med att vuxna inte kan påstå med lika stor auktoritet att de själva står ut dagligen, medan det är hur enkelt som helst att påstå att ”när jag var barn, då hade vi det minsann inte så roligt alla gånger”. Klassiskt maktutövande, alltså.

Men varför anses det vara nyttigt att ha tråkigt? Vad är målet med den omhuldade tråkigheten? Jo, det är att bli kreativ, att hitta på saker, att stimulera fantasin. Och det är här jag efterfrågar vetenskapligt stöd. Vet vi verkligen att det förhåller sig så? Det tänkte jag ta upp i nästa avsnitt.

 

Om nyttan med att ha tråkigt 1

Jag stöter ofta på uttryck som att det är bra för barn att ha tråkigt. Gärna i samband med att folk pratar om hur det var att vara barn förr i relation till hur barn har det idag. Det har gnagt i mig. För att citera mig själv (älskar ni inte också den meningen?):

Jag tycker att det låter ociviliserat att påstå att en annan grupp mår bra av att ha det tråkigt. Ha tråkigt själv om det är så kul! Dessutom har jag aldrig sett några belägg för att det stämmer, det kan lika gärna vara en skröna att hjärnan mår bra av att ha tråkigt. Om det är möjligt att ha kul mest hela tiden, även när man lär sig saker, så tycker jag att det är något vi ska välkomna.

För det är just andra som ska ha tråkigt, oftast barn. De som själva bestämmer sig för att ha tråkigt ibland får självklart göra det. De har förmodligen upptäckt att de behöver vila hjärnan ibland men att uppmana andra kräver lite mer på fötterna.

Ett problem är ju att ”tråkigt” inte är ett väldefinierat och avgränsat koncept. En del kanske tänker mer i termer av att råka ut för mindre roliga saker, andra pratar om ren uttråkning, när inget händer och kroppen och hjärnan skriker efter stimulans. Jag tror också att det finns en risk att vi vuxna lägger in våra erfarenheter från vuxenlivet och glömmer barndomens känsla av att inte ha nåt at göra. För en stressad vuxen kan det verka som en dröm att bara sitta och göra ingenting, lite som när man nästan längtar efter att bli dunderförkyld för att det verkar så mysigt att ligga i sängen och läsa och dricka te. Varsågod och önska dig detta, men låt andra människor vara, tycker jag.

Det är också viktigt att vi som är forskare underbygger våra uttalanden med antingen forskningsstöd eller en deklaration av den människosyn som ligger bakom det vi säger. Beroende på vad vi säger, såklart. En forskare som går ut och säger att det är ju kul att ha lite kul ibland kanske inte behöver stötta detta uttalande alls. Det ligger i själva ordens betydelse att den meningen fungerar. Men om en forskare säger att det är bra att ha lite tråkigt ibland, då är det ett uttalande som behöver annan stöttning än att mamma sa alltid så eller att det vet man väl

Fortsättning följer.

 

Att visa var en står

Idag skriver Hanna Fahl i DN om att det är dags att politiker lyssnar till alla oss som inte står för det onda, det uteslutande, det rasistiska.

Det är dags att lyssna på oss nu, vi som är antirasister, vi som är den stora majoriteten som inte röstar på Sverigedemokraterna, vi som tror på medmänsklighet och vill hjälpa. Vi som har tröttnat på att minoritetens hatsajter får sätta agendan, tröttnat på hur ordval som ”volymer” och ”kostnader” sprider sig som virus i det offentliga samtalet när man egentligen menar människor. Vi som har tröttnat på den här skiten.

Hon skriver så bra och det är en sån viktig påminnelse; att vi faktiskt är i majoritet. Och jag förstår verkligen inte varför det är vi som ska vara tysta! Det har cirkulerat en del kritik mot att folk berättar om hur de hjälpt nån som tigger och att hen blev si och så glad. Kritiken handlar om att det är fult att skrymta med sitt engagemang. Fina handlingar ska ske i tysthet. Men något skaver. Jag håller inte med. Faktum är att jag har tänkt precis tvärtom. Jag tror att det är viktigt att berätta, högt och ljudligt, om sitt engagemang för den som har det svårt. Inte för att få godhetspoäng i nån sjuk tävling med sina medpriviligerade, inte för att objektifiera den som är utsatt. Utan tvärtom för att göra oss alla till subjekt, till tänkande varelser och för att upprätta värdighet i vår relation. Att berätta om sitt engagemang blir då en politiskt handling, för att visa att vi finns och ge andra styrka att fortsätta den hårda kampen mot ondska. Att inskärpa med sina handlingar att det inte finns ett vi och ett dom, bara ett enda stort vi.

Första gången jag tänkte på detta vara förra året när jag hjälpte en kvinna som kommit hit från Rumänien för att tigga. Hon var sjuk och hungrig. Jag hade bil och ett kontokort så det blev så att jag följde henne till vårdcentralen, apoteket och sist Lidl innan jag skjutsade hem henne till en utkyld husvagn där hon skulle vila och ta sin medicin för att bli frisk. På alla tre ställena märkte jag att folk omkring oss var nyfikna på det udda paret. Det var väldigt tydligt vilka vi var. Jag i mina etniskt typiska kläder, hon i sina. Vi pratade på varsitt språk och med tecken, men mest satt vi tysta eller jag försökte tolka utan att prata över huvudet på henne. Och folk tittade, öppet eller i smyg, men det kändes verkligen att vi hade ögon på oss. Först blev jag lite störd och såg mig inte omkring, osäker på vilka blickar jag skulle möta. Fullproppad med propaganda om de onda krafterna och folks missnöje med att folk tigger på våra gator, tittade jag stint i kvinnans ögon eller ner i golvet. Men sen testade jag att se mig omkring. Jag tänkte att om jag ser ut som att jag tycker att det är jobbigt, sänder det märkliga signaler. Så jag mötte folks blickar (och nu ryser jag när jag skriver det) och fick nästan hålla mig från att börja gråta. Alla blickar jag mötte var vänliga, uppmuntrande, små blyga leenden som betydde: Bra! Jag fattar vad du gör och jag gillar det.

Alla tycktes förstår situationen utan att jag behövde förklara. Och alla var på samma sida. Hon på apoteket sa att det var så hemskt att medicinen inte är gratis för den som är utfattig. Och på Lidl frågade han i kassan om det var dagens goda gärning och sa att det är bra, vi behöver inte så mycket som vi har, vi kan dela med oss.

Och då tänkte jag att vi skulle behöva en signal, nåt sätt att visa vilken sida vi står på. Det går ju inte att lägga i alla muggar och alla kan inte göra stora insatser men vi kan visa att de goda är fler än de onda. Ett leende, även om det inte möts med ett leende tillbaka, är en sån grej. Ett hej till den som tigger kan vara ett sätt att visa respekt för en medmänniska men också ett sätt att visa andra som går förbi att jag inte är en sån som spottar eller väser okvädningsord.

Det är, precis som Hanna Fahl skriver, många många fler som är antirasister, som har tänkt längre än i termer av kostnader och gränser, som tänker att det inte finns ett vi och ett dom, bara ett enda stort vi. Och om vi delar med oss av små insatser som vi gör, är det ett sätt att visa vilken sida vi står på. Om nån sen väljer att kalla det skrymtande, får det stå för dem. Att berätta är också ett sätt att tipsa andra om vad en faktiskt kan göra. Att det går att handla åt någon utan att de måste flytta in i ens källare. Att det går att bjuda hem någon för att tvätta kläder och duscha och äta en middag, utan att det måste bli ett livslångt åtagande. Att det går att köpa billigt kött och koka en stor gryta och åka med den till ett läger utan att det kostar mer än en hämtpizza. Och att det går att träna upp sig i att säga nej, idag har jag inte råd eller denna gång kan jag inte. Och att det inte är av otacksamhet som någon ber om mer eller ber om nåt annat – det är av desperation.

Jag tänker börja berätta mycket, mycket mer om vad jag gör och hur jag tänker. Gör det du också! Kärleksbomba sönder hatarna!

* Jag vill inte att det ska verka som att gör det jag beskriver ovan särskilt ofta. Jag gör det jag kan, orkar och hinner men jag är inte någon djupt engagerad aktivist. Uppdraget att skjutsa och följa med på vårdcentralen snubblade jag på genom att jag är med i en Facebookgrupp för aktivister och att jag just den kvällen hade möjlighet att hjälpa till. Så ett tips är att gå med i en sådan grupp. Många goda saker kommer ur dessa grupper. Här i Umeå heter gruppen Hjälp Västerbottens tiggare och i en rättvis värld skulle grundarna och medlemmarna få fredspriset. Eller, inte vet jag, stöd från kommunen?

 

Det finns ingen quick fix mot näthat

Gothia, som ska ge ut min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek, bloggade om den senaste diskussionen efter att DN skrivit om frågan. Vill du få ett meddelande när boken kommer ut? Skicka ett mejl till hilda.widaeus@gothiafortbildning.se.

Elza Dunkels, en av Sveriges ledande experter på unga och internet, är kritisk mot snabba lösningar för att få stopp på nätmobbning.
– Att stoppa vissa sajter eller appar gör att man skjuter ifrån sig ansvaret och lämnar barnen utan vägledning, säger hon till DN i dag tisdag.

Elza Dunkels är forskare vid Umeå universitet och har under 15 år studerat ungas nätanvändning. Hon betonar att nätmobbning är ett komplext fenomen och att vi vuxna måste signalera att vi är nyfikna och intresserade av vad unga har att säga.

– Vi behöver byta regelsamlingen mot ett ständigt pågående samtal om hat, kärlek och kränkningar, på och utanför nätet. Skolor behöver arbeta med frågor som allas lika värde, att alla har rätt att känna sig trygga och att det inte är ok att kränka andra.

Vi ställde några frågor till Elza med anledning av intervjun i DN och hennes kommande bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek.

Hur ser du på att använda filter eller att blocka vissa sajter?
– Det är ett enormt resursslöseri. Även om själva blockeringsverktyget skulle vara gratis (vilket det oftast inte är) så måste skolan använda värdefulla resurser till att administrera dessa tekniska verktyg. Och vi vet att de inte fungerar, det går alltid att ta sig runt dem. Att blockera eller övervaka hjälper inte barnen att utveckla vettiga förhållningssätt utan lämnar dem tvärtom ensamma med problemen.

Skiljer sig mobbning på nätet från mobbning i rummet?
– Egentligen inte så mycket. I grunden handlar det om kränkningar, som ofta börjar i skolan och fortsätter på nätet. Däremot finns det vissa drag hos nätet som gör att vi vågar säga mer, både positivt och negativt, och att vi lättare kan sprida sådant som är kränkande. Men det här särdraget gör det också lättare att få stöd från andra på nätet – det finns mycket kärlek där också.

Vilken roll har man som vuxen?
– Det är viktigt att komma ihåg att det är vi vuxna som har ansvaret, såväl föräldrar som skola och andra vuxna. Men skolan har ett särskilt ansvar tycker jag, dels för att lagen säger att skolan ansvarar för sina elever, dels för att skolan är en så bra arena för den här typen av komplexa livsfrågor. I skolan finns lärare och annan skolpersonal som har – eller bör ha – utbildning inom den här typen av frågor. I en familj är det lättare att det blir känslomässigt och det kan vara svårt när det bara finns en eller max två vuxna som ska försöka lösa komplicerade saker.

Just nu färdigställer Elza Dunkels manus till sin kommande bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Boken belyser ungas vardag på nätet och ger verktyg för hur skolpersonal kan arbeta mot nätmobbning och näthat.

Vill du få veta när Elza Dunkels bok är klar?
Skicka ett mejl till hilda.widaeus@gothiafortbildning.se

Läs ”Blockera sajter för att stoppa näthatet” på DN.se

Forskare i fokus

Denna månad är jag forskare i fokus på Studentlitteraturs Förskoleforum. Så här säger jag bland annat:

Vad är det roligaste med forskaryrket?

– Det bästa med forskaryrket är att få gräva ner sig ordentligt i ett ämne eller en tanke. Det är en ynnest att få ägna dagarna åt att tänka klart kring komplexa förhållanden och sen skriva eller prata om det för de som har nytta av det i sin praktik. Och det är helt fantastiskt att forska om något som i princip alla är intresserade av!

 

Hatfest ikväll!

Det är hatfest i min inbox ikväll och alla är välkomna. Jag vänder mig särskilt till dig som i övrigt inte har nån relation till mig men som av rimliga orsaker har en tydlig bild av vem jag är och vad jag står för. Känn efter! Nog finns det nåt irriterande hos en kvinna som mig? Nån som är så stor på sig utan att egentligen har åstadkommit nåt särskilt? Nån som uttalar sig så ensidigt om barn men som rimligtvis inte kan ha några själv, för varför skulle hon då säga som hon gör? Du kan säkert tänka ut fler skäl att kontakta mig.

Det är ju en DEMOKRATISK RÄTTIGHET att säga allt som far igenom ens huvud. Vi måste bevaka den rättigheten så att det inte plötsligt blir så att bara den som har nåt att säga får göra det. Jävla storebrorsfasoner! Nej, få ur dig det du grubblar på, helst direkt till den du irriterar dig på! Och snabbt, innan ilskan går över! Har vi inte YTTRANDEFRIHET i det här landet, eller? Jo, just det!

Och dessutom verkar ju kreti och pleti få uttala sig om vad som helst idag, så varför skulle inte du också få ha en åsikt? Tänk också på att det här är viktiga frågor. Mycket viktigare än att fira Valborgsmässoafton med nära och kära. Mycket viktigare än dina personliga problem. Faktum är att de kanske rent av bleknar när du börjar tänka på hur jävla dum jag är och på vilka sätt du kan göra livet lite svårare för nån som verkar ha glidit fram på en räkmacka hela livet och som dessutom är så JÄVLA FUL. Så ta dig samman, uppbåda all din ilska, skaka av dig eventuella tankar på att ditt liv har viktigare syften och börja peppa för en redig hatfest!

Glöm inte att den bästa kryddan för någon som verkligen vågar ta debatten är VERSALER och stora mängder utropstecken!!!!!!!!!!! Varmt välkommen efter Kulturnyheterna ikväll!*

* Ovanstående var ett omoget utbrott av ironi. Det provocerades fram av stora mängder adrenalin som rusat runt i min kropp under morgonen. Ikväll visar nämligen Kulturnyheterna en intervju som gjordes innan jag slutade prata med media. Så jag ägnar dagen åt stålsättning. Jag vet hur P1-lyssnarna tänker vid det här laget men Kulturnyhetstittarna vet jag inget om. Innan kvällen är över vet jag även det.

För den som vill veta hur jag verkligen tänker om de här frågorna finns ett par blogginlägg som jag också hann skriva innan jag blev sjukskriven: Hatet och dess konsekvenser och Vad gör vi åt hatet?

 

Vad gör vi åt hatet?

I förra inlägget skrev jag om hatet och dess konsekvenser. Några av de konsekvenser vi kan se är att vissa röster tystnar helt eller delvis. Det är kanske inget konstigt i sig, att alla inte hörs hela tiden, men det är allvarligt när vi ser att några tystnar på grund av hat och hot. Och det otäcka är att risken är överhängande att de som faller ifrån är de som inte heller fick talutrymme innan internet. Det är alltså en maktfråga, men som jag skrev igår måste jag återkomma till det i ett separat inlägg. Nu tänkte jag bli nästan lite praktisk.

För det första måste vi börja titta bortom de enkla förklaringarna. Det är inte någon annan som hatar. Vi har byggt in hat i vår samtalskultur, men det går att byta spår, det bestämmer vi själva. Om det gick att införa program som Idol och Robinson, som blev så hårt kritiserade i början men som nu är en etablerad del av myskvällen i folkhemmet, går det att ta bort program som Svt Debatt och Trolljägarna och införa program som inte lyfter fram det värsta hos oss. Klart det blir kritik i början; det här är inte bra tv! Men vad som är bra tv är inte bara en fråga för tv-producenterna, det är också en fråga för oss. Ett steg på vägen är alltså att se över vår kulturella miljö. Vad accepterar vi? Hur argumenterar vi? Vilka är utsatta? Ger vi dem stöd? Men det är naturligtvis en mycket större fråga än bara ett par tv-programformat. Det här handlar om genomgripande samhällsfrågor om utanförskap och tillhörighet. Vi behöver ett ständigt pågående samtal om begränsande normer. Då först kommer vi att få en förändring till stånd.

Samhällsnivå

Med samhällsnivå menar jag egentligen politik. På den här nivån behöver vi diskutera lagstiftning men också filosofiska resonemang om vår samtid, forskning som är relevant för att förstå vad som händer, osv. Eftersom så mycket av hatet styrs av diskrimineringsgrunderna, måste vi börja där. Normkritik är grunden till all samhällsförändring som kan minska hat. Ett tydligt inkluderande arbete finns på flera ställen, t ex älskar jag regeringens cyberfeminist och vad den titeln signalerar. Mycket, mycket mer såna tydliga ställningstaganden behövs, som motvikt till normaliseringen av sexism och rasism som vi sett på sista tiden.

Gruppnivå

Hit räknar jag utbildningsväsendet, vården, organisationer, företag, myndigheter, familjen, vänkretsar, osv. Alla sådana aktörer måste börja fundera på de här frågorna; hitta felen och lösningarna.

  • Hur pratar vi med varandra i den här gruppen?
  • Vilka har gruppens stöd och vilka står helt eller delvis utanför?
  • Har vi en plan för vad vi gör om någon blir utsatt?
  • Har vi en kultur där den som far illa kan berätta?
  • Har vi en kultur där vi går in och stöttar om nåt händer?

Både på samhälls- och gruppnivå måste vi se till att den som råkar ut för hat vågar berätta och att det finns en kultur av stöttande. Idag ser jag obehagliga tendenser att göra hatet till en personlig fråga, som jag berörde i mitt förra inlägg.

Här är det på plats att ta media i örat. Inte bara när det gäller programformat utan också vad de publicerar för att få till lite nerv. Varför ska det lilla fåtal som arbetar mot panikerna behöva jobba dygnet runt bara för att journalister väljer att föra fram tokiga tankar som faktiskt går att googla på och se att de är knasiga? Om inte det ständigt skedde skulle vi som är experter på området kunna få uttala oss om viktiga och riktiga frågor, som hur vi kan hjälpa de unga som faktiskt råkar illa ut. Just nu framstår det som om vi experter är nån sorts dårar vi också. Rosenkindade teknikoptimister som vill att alla bebisar ska vara på nätet hela tiden och som tycker att lite porr har väl aldrig skadat nån. Vi kan prata på andra sätt men vi hinner fan inte. Och då blir det helt fel. Det blir också helt fel att det går så mycket tid till nåt som faktiskt är skapat av medierna. Jag har så svårt att hålla mig när det talas illa om unga och då ställer jag upp fast jag varken hinner eller orkar. Och nu när jag har sagt nej, då faller det kravet på andra som kanske inte alls vill ha den rollen som jag har. För jag baxar gärna det här. Jag är sjukt bra på det och tycker att det är viktigt. Jag har en familj som stöttar mig i den tidvis rätt omfattande frånvaron, som inte tycker att jag är sämre för att jag svarar på en telefonintervju när jag gungar barnbarn i parken och som peppar mig att orka. Och så är det ju inte för alla. Det ska vara möjligt att vara internetforskare och sitta på sin kammare. Helst inte såklart eftersom det är viktigt att nå ut med sina resultat, men det kan göras på olika sätt. Att ta en radio- eller tv-debatt eller svara journalister i telefon i snitt två gånger i veckan (då slår jag ut det över hela året) är inte nåt alla vill eller bör vilja göra. Vilket för oss in på nästa nivå.

Individnivå

Individer måste tillåtas hitta strategier för att fungera. Det kan handla om att skydda sig själv, stötta andra och att inte bidra till hatet genom aktiva handlingar eller passivitet.

Att jag tar upp den här nivån betyder inte att jag gör hatet till en fråga som enskilda ska hantera. Tvärtom! Det är naturligtvis inte ett enskilt ansvar att tuffa till sig, att undvika vissa saker, att ge efter för hat och våld. Det är en samhällsfråga, inte en individfråga!

Men samhället, det är ju vi. Så om vi ska tänka praktiskt måste arbetet ske på många nivåer samtidigt. Och en av dessa är den personliga. Samtidigt som vi anlägger ett normkritiskt perspektiv på hatet, rättsväsendets funktion ses över, media tar sitt ansvar och så vidare, måste individen överleva dagen. Vi behöver skapa strategier och vi behöver prata om att alla har rätt att skydda sig. Praktiska saker som:

  • Det är inte ett etikettsbrott att blocka någon eller plocka bort någon från sin kontaktlista. Att inte följa någon tillbaka behöver inte vara ett statement, det kan lika gärna vara ett praktiskt ställningstagande.
  • Det är ok att tacka nej till Svt Debatt eller P1 Morgon eller nåt annat som erfarenhetsmässigt genererar hat. Att tacka nej betyder inte att en vägrar ta debatten.
  • Vi behöver diskutera när det är ok att använda nätets spridningspotential till sin egen fördel, t ex genom att outa nån som trakasserar en. Och när en behöver vara försiktig med det.
  • Var och en måste få bestämma nivå. Exempelvis när det gäller filtrering av t ex mail eller hur mycket en svarar i telefon. För den som är utsatt kan det vara ok att förlora vettiga mail och samtal mellan varven för att få ha tryggheten att våga öppna inboxen eller vakna på morgonen.

Och så vidare. Det finns strategier och alla behöver diskutera dem men alla behöver inte göra lika.

Men nu ska jag skriva klart boken om detta!

Hatet och dess konsekvenser

Jag har dragit mig ur det offentliga samtalet ett par veckor, därför att hatet blev lite för mycket för mig. Genom en olycklig slump blev det en sån stor mängd på en gång. Att få hat är annars vardag för mig, precis som det är för många, men nu hamnade jag i spärreld mellan hatiska P1-lyssnare, en före detta alfahanne som hela sitt yrkesliv oemotsagt fått sopa mattan med såna som mig och mina helt enormt oprofessionella chefer. Det var mer än jag pallade.

Eftersom det här blir ett långt inägg vill jag passa på att tacka för allt stöd redan här, eftersom alla inte kommer att läsa hela. Vartenda litet ord betyder massor! Några har tagit stöttandet till helt nya nivåer: enormt tack till er! Några har skickat ett gilla eller vänligt ord, på och utanför nätet: enormt tack till er! Och att vara helt tyst kan lätt tolkas som stöd för hatet. Det är viktigt att tänka på. Att vi är tydliga med vilken sida vi är på. Jag har ofta tänkt på det i samband med de som tigger; hur visar vi att vi inte hatar tiggare fast vi inte har pengar att ge i varje burk? Det är samma dilemma här, möjligen lite enklare att lösa eftersom det är snabbt gjort att klicka på gilla eller fyra av ett leende. Mer än så behövs inte.

Att jag drar mig undan betyder inte att ni slipper mig. Jag har flera redan genomförda intervjuer på väg ut tidningar och tv, som kommer att publiceras under våren. Här är en: panelsamtal om etik i sociala medier. Men jag pratar inte med media över huvud taget just nu. Jag gör vissa jobb men det blir mer på mina egna villkor. Ett av de jobben är mitt svårt försummade bokmanus med arbetsnamnet Nätkärlek, näthat och nätmobbning. Och som en del i det arbetet kommer här några tankar kring hatet och dess konsekvenser.

Vad är hat?

Vi kan ju börja fastställa att all kritik inte är hat. Att kritisera någon kan vara ett konstruktivt sätt att föra saker framåt och det är en väl etablerad del av akademin. Jag vill särskilt poängtera att Lagercrantz angrepp på mig inte heller faller under kategorin hat eftersom han angrep mig som forskare. Att han gjorde det så fult och dumt beror på andra saker. Så det är inte hat att kritisera min forskning, däremot är det hat att kritisera mig som person, att ifrågasätta mitt intellekt och andra ovidkommande saker. Det är inte heller hat att kritisera företag eller myndigheter. När fenomenet näthat började diskuteras var det en del företag som menade att de blev utsatta för hat. Den diskussionen dog snabbt ut, förmodligen för det vore att spä ut begreppet så att det blir oanvändbart. Men det kan bli hat om det drabbar enskilda anställda. Om enskilda företrädare som inte är i en sån position att det bör ingå i deras jobb blir angripna kan det räknas som hat.

Det finns ingen juridisk definition av näthat så det är nåt vi måste diskutera framöver. Och en viktig aspekt är då att den som utsätts måste vara den som sätter gränserna. Det är ingen tävling i vem som får mest hat. Vi är alla olika. Våra gränser är olika. Hat kan rinna av om förutsättningarna är de rätta men det ska inte vara ett krav att alla ska orka ta emot vad som helst. Här blir det viktigt att anlägga ett maktperspektiv, vilket jag ska återkomma till senare. Det är ohyggligt viktigt men får inte plats här.

Vilka är hatarna?

Hatarna är vi. Vem som helst kan bli hatare. Det är inte så att unga hatar mer. Kanske till och med tvärtom, om det skulle gå att mäta. Många av de konflikter som uppstår på nätet handlar om fullvuxna människor med jobb och familj, ofta även husdjur, som inte kan hålla sig. Konfliktfyllda områden är barn, föräldraskap och husdjur, förutom det uppenbara politik och livsåskådning där rasism, homohat, sexism, barnhat, funkhat och andra hatiska idéer göder mycket av de hatfulla uttrycken. Och då menar jag inte bara knasbollar som odlar sitt hat i ensamhet eller tillsammans med likatänkande. De finns också, men en stor del av hatet sköts av helt vanliga människor. Och inte bara på nätet. Hatet sipprar in i diskussioner på jobbet, på insändarsidorna, framför tv:n med barnen inom hörhåll.

Det här är viktigt att komma ihåg. Vi får inte demonisera hataren. Vi kan och bör vara mycket kritiska och avståndstagande till hatet, men vara försiktiga med att skjuta ifrån oss hatarna. Det är inte som i Trolljägarna där hataren är en ensam tokboll i Norrlands inland, isolerad på nån gård men med snabbt bredband och keps. Om vi gör hataren till en folkdjävul har vi skjutit ifrån oss problemet och erkänner inte att det finns strukturer bakom näthatet. Då blir det en speciell företeelse som vi inte behöver ta ansvar för.

Varför får hatet såna allvarliga konsekvenser?

Idag hamnar hatet på en personlig nivå. När jag blir utsatt är det mitt ansvar att ta hand om det. Det är dels mitt personliga ansvar att se till att orka, dels ska jag själv se till att det inte händer igen, till exempel genom att inte prata offentligt om provokativa saker. I mitt fall har jag pratat om provokativa saker som allas lika värde och rättigheter, ökad respekt för barn och småbarnsföräldrar, så det är inga dramatiska eller kontroversiella grejer jag säger.

Det handlar också om ett debattklimat. Det har alltid funnits hat mot den som uttalar sig offentligt. Innan internet klagades och hatades via telefonsamtal och brev men de flesta behöll sitt hat inom en mindre krets. I och med internet har fler chansen att snabbt få iväg sitt hat till den det berör. Det är den ena förändringen. Den andra stora förändringen är att fler upplever det som en rättighet att få säga sitt. Jag vet inte vad det beror på, kanske Svt-Debattifieringen av samhället, där det lyfts upp som intressant vad vem som helst har att säga. Och det är det, i grunden, men det finns en baksida. Fler verkar tycka att de har rätt att vara med i samtalet. De tänker förmodligen att deras ilska behöver få utlopp och då kontaktar de den de är arga på direkt. I praktiken får det konsekvensen att när jag har uttalat mig offentligt får jag höra många av de aggressioner som i vanliga fall skulle ha stannat vid köksbordet och tv-soffan. Men nu har de nått mig. Det finns en skönhet i detta, att saker kommer upp till ytan. För samhället är det en viktig demokratisk utveckling som vi ska vårda och hitta förhållningssätt till. Men det kommer att leda till att enskilda får betala ett högt pris och det kan vi inte acceptera. Vi måste hitta rutiner för att hantera problemen och dessa rutiner måste utarbetas på flera nivåer samtidigt.

Och det skriver jag mer om i nästa inlägg.

Etik i sociala medier

Det här är nåt av det roligaste och trevligaste jag har gjort! Det var ren och skär lyx att sitta där med tre proffsiga och empatiska kuratorer som i sin verksamhet möter barn, framförallt barn i svårigheter, och prata om de här viktiga frågorna. Många gånger när jag är ute och pratar får jag nästan börja  från början och förklara varför det är viktigt att barn respekteras och får en röst och då hinner samtalet inte komma in på viktiga frågor. Här var det så självklart och jag bara fyllde i med mina grejer. Så vi hann prata om viktiga och riktiga frågor. Här kan du läsa mer om Etik i sociala medier – ett samtal om barn och nätet, som spelades in i Tänktankens monter på SETT. Det är långt men det går att ladda ner som podcast på Itunes eller lyssna på Soundcloud, så du kan göra annat medans.

Och jag säger bara: lyllos de barn som får träffa de fina kuratorerna Jonas Söderlund, Olof Hedtjärn och Martin Brav!