#nätstark

a

Idag inleder Nyhetsmorgon sin temavecka om näthat och vad som kan göras: Nätstark. I morse kunde vi höra Emma berätta om hur hon for väldigt illa av kränkningar via nätet och hur hon bestämde sig för att inte backa. Fantastiskt starkt!

Imorgon ska jag berätta lite om de praktiska och filosofiska verktyg vi kan använda för att få bukt med näthatet. Här i en kort intervju: Bli nätstark – så hanterar du mobbning och kränkningar på nätet. Och här några punkter: Så hanterar du näthatet.

Titta på Nyhetsmorgon imorgon bitti och läs min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek om du vill veta mer!

 

Hur undviker man näthat?

Ibland ringer journalister mest för att bekräfta det de redan skrivit, eller planerat att skriva. Jag ska fungera som en forskarröst som stärker deras text, som utan undantag är alarmistisk. Och då blir mitt jobb att vända deras perspektiv. Det är ofta rätt hårt arbete och det tar tid. En intervju som var tänkt att ta några minuter kan ofta ta upp till en timme. Men det känns ändå som rätt väl använd tid eftersom jag genom detta lyckas stoppa ännu ett alarmistiskt medieinslag.

Men ibland funkar det inte. Häromdagen ställde jag upp på en telefonintervju där frågan var hur man undviker näthat. Och jag lyckades inte vända detta samtal. Det har gnagt i mig ända sedan dess och jag tänkte skriva lite om det här. Som terapi för mig och kanske som upplysning för den som eventuellt läser den artikel som så småningom kommer ut.

Frågan hur man undviker näthat är lika fel som frågan hur man undviker våldtäkt. I alla fall om man med undviker menar offret. Att fråga hur man undviker att bli en hatare är mer relevant, precis som det är relevant att diskutera hur män kan undvika att förgripa sig på kvinnor. Det handlar inte om att hitta regler för hur man uppför sig på nätet för att slippa bli utsatt för hat. Det är inte offrets fel. Det är inte offrets ansvar att undvika hat. Att söka efter den typen av lösningar betyder att man anser att offret är en del av problemet.

Om jag skulle ta mitt ansvar för att undvika det hat jag utsätts för, skulle det innebära att jag skulle sluta vara så jävla dum i huvudet, att jag skulle sluta uttala mig om saker jag inte begriper, sluta tro att jag är nåt, sluta ta pengar från en lite vagt utpekad digitallobby, skaffa mig egna barn så jag förstår vartåt världen är på väg, sluta vara så otrevlig och arrogant och sluta kritisera seriösa forskare. Nu är inte detta nån komplett lista eftersom jag sedan länge har slutat läsa hatet, men det kan ändå fungera som en start.

SETT 2016

axiell

Jag fick kaffe, kaka och godis i Axiells monter. Och så tog vi selfies och jag tränade på att äta kaka och le vänligt på samma gång.

Nu är jag på plats på SETT, Sveriges största konferens för IT och lärande. Det är lite av min hemmaplan. Ifall detta hade vart en idrottsgren. Här träffar jag folk jag känner och folk som känner mig utan att jag nånsin har träffat dem.  Här får jag ta selfies med folk (på bilden ovan försökte jag snabbt äta upp kakan de just bjudit på). Och, framförallt, här kan jag börja samtalet på en lite högre nivå och behöver inte ta allt från början hela tiden.

Idag har jag bara lyssnat till andra och försökt orientera mig inför morgondagen så jag ska prata om min nya bok 12.30 i M3. Sen hoppas jag få folk att komma till Gothia Fortbildnings monter A:54 efteråt för att köpa boken. Och som vanligt gäller att om du är här: kom fram och säg hej!

 

Seminarium om näthatet och demokratin

Offentliga-Samtal-500px

Idag kan alla med tillgång till nätet uttrycka sina omedelbara åsikter i en fråga. Det har aldrig varit så enkelt att snabbt kommentera en bild eller händelse i olika forum och flöden. Möt forskare och praktiker diskutera näthatet och demokratin i Stockholm den 19 maj i ett seminarium anordnat av Vetenskapsrådet och Institutet för framtidsstudier.

Många har uppmärksammat en råare samtalston i det offentliga samtalet. Om samtalsklimatet förändrats till den grad att offentliga personer inte vågar delta, är det då ett hot mot demokratin? Eller handlar det om barnsjukdomar i ett nytt medielandskap, där det i själva verket har skett en demokratisering av det offentliga debattutrymmet, där allt fler människor har möjlighet att uttrycka sina åsikter? Folkets yttrandefrihet ställs mot den enskilda människans integritet. Vad ställer det för krav på oss medborgare, våra medier och på våra folkvalda? Vad säger forskningen?

Till seminariet har Anette Novak, statens medieutredare och Nils Gustafsson, lektor i strategisk kommunikation vid Lunds universitet bjudits in för att göra var sin presentation. Sedan följer ett panelsamtal med Ali Esbati (v), riksdagsledamot, Birgitta Ohlsson, (l), riksdagsledamot samt Mårten Schultz, grundare av Institutet för juridik och internet, samt professor i civilrätt Stockholms universitet.

Seminarieserien “Offentliga samtal – forskare möter praktiker” lyfter aktuella ämnen och är nytt till sitt format. Syftet är både att lyfta fram forskningsresultat i ett vidare sammanhang samt att uppmuntra samtal mellan forskare, praktiker och andra som berörs av resultaten. Under hösten fortsätter serien med nya seminarier och ämnen.

Plats: Maghognysalen, Citykonditoriet Konferens, Adolf Fredriks kyrkogata 10, Stockholm
Tid: 13.00-16.00

Anmälanlänk till annan webbplats

Mer information om seminariet

Kontaktperson
Gustav Löfgren, Vetenskapsrådet, glo@vr.se, 08-546 44 121

Det jag tänkte säga under Read Me! 3

Fortsättning från igår.

Vårt ansvar, om vi verkligen vill få slut på hatet, är att ständigt utmana destruktiva normer, var de än blir synliga.

Vi kan göra oss lustiga över trigger warnings och kalla folk bortskämda och lättkränkta. Vi kan drömma oss tillbaka till en tid då det var ok att kalla folk det som for genom huvet när man såg dem. Den där trygga tiden, då det gick att använda ord som rullstolsbunden utan att nån tog illa upp och då man inte behövde kunna ord som cis-person. Det är klart som fan att man längtar tillbaka dit om man tillhör normen, men inte om man står utanför. Då är det ett framsteg att kunna namnge de ständiga kränkningarna. Att kunna #prataomdet, #shoutmyabortion, att det finns ord för det kränkande tilltalet i Joakim Lamottes senaste krönika. Att påstå att vi är världens mest lättkränkta folk kanske är att erkänna att vi är världens mest normutmanande folk. Det kanske snarare är något att vara stolta över!

Den som är vit man, lagom utbildad, heterosexuell, lite smårasistisk och småsexistisk, är inte utsatt för hat. Eftersom han är normen. Där har vi grunden till hatet. De begränsande normerna.

Det som händer idag är att vi får förstärkta juridiska verktyg. Förhoppningsvis kommer vi också att se över polisens rutiner. Det är inte rimligt att en kränkning på instagram hamnar i en hög tillsammans med cykelstölder. Näthat måste utredas snabbare och med mer kunskap. Men grunden gör vi inget åt. Vi pratar inte om att det är du och jag som måste agera. Vi måste lösa upp de begränsande och destruktiva normerna. Vi måste utveckla förhållningssätt som erkänner komplexitet. Lösningen på en komplex fråga är processer, medan lösningen på en enkel fråga är åtgärder. Vi ska inte skrika på åtgärder. Vi ska skapa processer.

Vi behöver inse att allt inte behöver sägas, bara för att det kan sägas. Luften är inte fri. Yttrandefriheten kan inte användas för att säga vad som helst till vem som helst, även om rasisterna vill att vi ska tro det.

Vi behöver hitta motstrategier som skyddar oss själva, stötta andra och ser till att vi inte blir hatarna.

 

Det jag tänkte säga under Read Me! 2

Fortsättning från igår.

Kvinnohatet är inte nytt. Det här är en inspelning av de klagomål som ringdes in till Sveriges Radios kundtjänst efter Sveriges första kvinnliga nyhetsuppläsare talat i radio. Den oförblommerade avskyn för kvinnor är förstummande.

toaskylt

Kvinnohatet är inte nytt. Det bygger på de begränsande normerna. Det som varje dag reproducerar patriarkatet. Det som gör att det på allvar kan se ut så här på toaletter. De enda som kommer åt skötbordet är kvinnor och byggarbetare med arbetskjol. Dessa begränsande och destruktiva normer fortplantas genom generationer. Och dessa normer formar sedan hatet, på och utanför nätet.

Trots att det är uppenbart att näthatet inte är nytt, trots att vi vet att det drivs av strukturella element som diskrimineringsgrunderna, läggs allt på individnivå. Näthataren demoniseras i media. Tv-program framställer hen som ett monster, vår nya folkdjävul om man så vill. En individ att fokusera vår oro och samtidsångest på. Hataren ska hängas ut, namnges och skammas. Så att vi andra kan slå ifrån oss ansvaret.

Även offrets problem görs till privata. Att jag blir utsatt för hat är nåt jag måste lösa själv. Exakt detsamma gäller för unga som utsätts för hat: berätta inte för mycket om dig själv, lägg inte ut selfies. Ha inte kort kjol och bli inte full. Flickorna jag pratar med måste lösa sina problem själva. Det finns ingen som skyddar dem bara för att de befinner sig i den sämsta tänkbara skärningspunkten mellan kön och ålder. Eller etnicitet. Eller ickebinär könsidentitet. Eller avvikande funktionalitet.

För precis där står vi idag. Vi vet mycket väl att kvinnor och transpersoner är mer utsatta för hat. Vi vet mycket väl att ingen lyssnar till unga. Vi vet mycket väl vad en mörkare färg på översta hudlagret gör för bemötandet. Vi vet att hatet är strukturellt. Vi kan spåra det långt bak i historien och ändå står vi här idag. Och gör hatet till en personlig fråga.

Alla dessa flickor jag pratat med har personliga motstrategier. Jag har det. Personliga. Inte professionella. Inte utifrån. Inte strukturella. Det går inga larm när jag får hat för att jag säger saker om barn och internet. Det går inga larm när en flicka slutar blogga om hur hon mår för att hon inte orkar med hatet. Istället måste vi hitta personliga motstrategier.

Men hatet är inte en personlig fråga, det är en strukturell fråga. Hataren är inte bara en arbetslös bitter man från Norrlands inland, som spyr ur sig kvinnohat från fejkade konton. Hataren är lika mycket du och jag. När vi reproducerar destruktiva normer, i allt vi gör. När vi återskapar patriarkatet varje morgon, fast vi inte måste. Då bygger vi grunden för hatet. När mediokra män får gå före fantastiska kvinnor, för att de är män. När barns behov och berättelser ignoreras, för att vuxna inte orkar med att höra. När en flykting motas vid gränsen för att vi som redan bor här behöver andrum. Då läggs grunden till hatet som vi ser det idag.

Fortsättning imorgon.

Det jag tänkte säga under Read Me!

Bild: Tammy Jara

Inför Read Me! skrev jag på ett manus, som jag ändrade och raderade många gånger. Till slut blev det nåt annat. Delvis för att min mikrofon krånglade i början, delvis för att jag hade sinnesnärvaro nog att inse att jag inte skulle klara av att prata klart om jag berättade allt. Men här får ni ändå läsa mitt manus. Första delen idag, resten imorgon.

Jag hade tänkt ställa in idag. På grund av hatet. Redan för två veckor sedan började jag tappa greppet om mitt liv igen. Det har hänt förut och min kropp verkar numera vara i ständig beredskap. Minsta lilla hat triggar stresshormonerna tills mitt blodomlopp är en racerbana av giftiga ämnen. Men så tänkte jag att fan heller. Jag biter ihop och åker ner och berättar. Varje gång jag berättar om hatet på en scen, i en intervju eller i en bok, har hatarna förlorat. Om jag har förstått saken rätt, vill de att jag ska tiga och om jag då stannar hemma i min soffhörna, som jag helst vill göra, hopkrupen i fosterställning medan familjen hämtar filt och te, då har de vunnit. Så jag åkte hit.

Hatet sipprar in i allt jag gör. Det begränsar mig, det förminskar mig, det gör mig mindre modig. När jag tidigare glatt tog chansen att berätta om min forskning, måste jag idag fundera innan jag tackar ja till framträdanden och intervjuer och grubbla över om varje enskilt tillfälle kommer att vara värt det. Så hatet har verkligen vunnit. Jag blir tyst och eftertänksam, jag nickar och håller med på ett smakfullt sätt, jag drar undan mina berättelser från den offentliga arenan, jag säger inte emot om risken känns för stor. Varje avvikelse från det accepterade har ett pris. Och jag måste varje gång bedöma om jag har råd att betala priset. Är jag pigg nog för att få den här helgen förstörd? Vågar jag säga detta med tanke på att jag ska bo ensam på hotell i natt?

Det är samma processer som mina informanter berättar om. Flickor som tidigare frimodigt berättade om psykisk ohälsa och lycka, undrar idag om det är värt att öppna sig. Många söker sig till mer slutna kanaler, till separata rum. Ändå kan jag inte säga att processerna är desamma. Det är mycket som skiljer. Till exempel är jag 55 år och har teorier att applicera på det jag utsätts för.

Så jag tänkte att jag kunde berätta om några av de teorierna för er.

På 80- och 90-talen pratade forskarna om hur internet skulle förändra oss. ”På internet kan ingen veta om du är en hund.” Vi skulle frigöras från våra kroppars fängelser och kopplas samman med andras tankar och innersta väsen. Det skulle inte spela nån roll vilken könsidentitet, hudfärg, funktion eller ålder du var i. På internet var alla lika.

Även om vi idag skrattar lite åt den naiva tanken att nåt så kraftfullt som våra normer skulle försvinna så lätt, så hade de lite rätt. Inte så att vi tvättades rena från alla våra fördomar, men de kom inte till uttryck lika starkt, därför att vi inte ännu förmådde läsa av varandra i den skrivna konversationen på nätet. Ännu.

För sen kom de första forskningsrapporterna om rasism i WoW. Om hur vana spelare kunde identifiera en persons etniska bakgrund och genom detta misstänka vilka som spelade för ett företag och vilka som var riktiga spelare. Det gick alltså att läsa in parametrar av folks personlighet även på nätet! Även sånt som vi normalt tror oss kunna avläsa genom att se en människa i rummet (kön, etnicitet, ålder, utbildningsnivå, etc) skulle alltså vara möjligt att läsa av vid skriven interaktion på nätet!

Det verkar så självklart idag, att vi tar med oss det mesta av våra förhållningssätt från rummet till nätet. Och tvärtom. Studie efter studie började visa just detta. Att vi tar med oss det väsentligaste av våra personligheter ut på nätet.

För självklart kan inte nätet förändra så djupt rotade saker som vår syn på vad som är normalt. Näthatet är bara en spegling av offlinehatet, som alla vi som lever i olika typer av utsatthet och utanförskap möter varje dag. Och som alla vi som har privilegier utsätter andra för varje dag. Att jag skulle skonas bara för att vi fick internet var en vacker men orimlig dröm. Varför skulle jag få en röst bara för att nätet kom in i våra liv? Varför trodde jag att jag skulle kunna ta plats bara för att det kändes så, några år i början av det här årtusendet?

Jag är ändå bara kvinna. Jag ska naturligtvis inte ta mig ton. Jag måste veta att jag i varje ögonblick bedöms utifrån mitt kön. Hur hårt jag än jobbar, hur smart jag än är, hur långt jag än kommer, är min könsidentitet det centrala. Eller snarare: min avvikelse från normen är det centrala. För samma sak gäller för övriga diskrimineringsgrunder: etnisk tillhörighet, tro, funktion, sexuell identitet, ålder. Vi ska fan inte tro att vi är nåt! De ska fan inte tro att de är nåt!

Hatet är lika gammalt som de begränsande normerna är. Även näthatet är lika gammalt som kvinnohat, funkhat, transhat och barnhat. Näthatet använder bara nya uttryck. Väldigt smärtsamma uttryck, det vill jag vara tydlig med. Att erkänna att näthatet är samma hat som vi alltid haft är inte att förringa näthatet. Jag ser det snarare som att offlinehatet har hittat ett sätt att komma åt mig. Jag vet ju att glastaket finns, jag vet ju att jag inte anses lika seriös som en manlig forskare, jag vet ju att jag får slåss som ett djur för att få samma lön som en medioker manlig kollega. Men offlinehatet har jag lärt mig hantera. Jag kan slå ifrån mig det på ett annat sätt när åsikterna framförs bakom min rygg. Det är lättare att lura sig själv då, än när exakt samma åsikter dimper ner i min mail. Svart text på vit bakgrund. Du ska fan inte tro att du är nåt!

Fortsättning imorgon.