Ny bok om fritidshem och samtida medier

IMG_1665

Den här boken damp ner i brevlådan för flera veckor sedan men jag har inte hunnit skriva om den förrän nu. Det är fritidspedagogerna Stina Hedlund och Linnea Malmsten från IKT-fritids som skrivit ner sina erfarenheter i en väldigt fin och överskådlig bok. Alla fritidshem borde köpa in till all personal! Alltså även alla som redan använder samtida medier i sin verksamhet. Eftersom författarna har arbetat med detta så länge, har de så mycket att säga som många andra kan dra nytta av. En av de många saker jag gillar med Hedlund och Malmsten är att de inte väjer för problemen, eller utmaningarna som de väljer att kalla det i titeln. De vägrar se allt i svart eller vitt och de utgår alltid från barnen de möter. Boken passar också som kurslitteratur på fritidspedagogutbildningar och liknande. Köp boken hos förlaget.

 

Framgångsfaktorer för likabehandlingsarbetet

Förra året skrev Diskrimineringsombudsmannen en bra sammanfattning av det forskningen säger om framgångsfaktorer för likabehandlingsarbetet i skola och förskola. I slutet finns länkar till några av de rapporter som ligger till grund för sammanfattningen.

Min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek bygger delvis på dessa resultat, så läs gärna den också.

 

Bamse lär ut kritiskt tänkande

bamseskiss

Ni har knappast missat att jag workshoppade med gänget bakom Bamse i onsdags. Skissen här ovan är en av de bilder som trollades fram medan vi satt och spånade fram en historia som ska lära barn (och vuxna) ett kritiskt förhållningssätt till information. Det var så fantastiskt roligt att brainstorma tillsammans med barn, ungdomar och serieproffs! En tecknare och en manusförfattare var med och jag lärde mig så mycket av att se dem i aktion. Det blev inte mindre än två historier! Kanske blir de serier redan i år, men de varnade för att det normalt tar ett år från idé till tryckt tidning. Arrangörer av workshoppen var Egmonts Serier i undervisningen.

 

#snackaomnäthat

kampanj

I dagarna lanserades ännu en av dessa tokiga kampanjer mot näthat som vi har sett så många av genom åren. Många minns säkert Friends mobbningsgenerator och kampanjen #unselfie.

Innan jag går in på kritiken: jag förstår att kampanjen är skapad med den bästa vilja i världen. Det handlar inte om det. Det handlar om att ändamålen inte helgar medlen, även om det ibland känns så när vi står inför riktigt vidriga företeelser. Då är det lätt att skena iväg, starta en ogenomtänkt kampanj. Men vuxna som oroar sig för ungas nätanvändning måste lära sig att alla idéer inte är bra idéer. De måste lära sig skippa vissa infall och inte starta en nationell kampanj, en app, en sökmotor eller hashtag. Och varför inte anlita en expert? Det är ett enkelt sätt att kolla av området och få perspektiv på sin oro.

På #snackaomnäthat skriver man att det handlar om att vuxna ska få en bättre inblick i hur barns digitala vardag kan se ut. Nu är det ju inte så att vuxna inte känner till att det finns en massa skit på nätet, tvärtom faktiskt. Det är ett problem att så många vuxna får sin information från exempelvis media, snarare än från sina barn. Om de skulle få mer av sin kunskap genom barnen skulle det innebära två saker:

1) Informationen skulle vara filtrerad på ett relevant sätt, så att det ändå blir begripligt varför barnen ens har en “digital vardag” (huvva, vilket hemskt uttryck!).

2) Barnen i fråga skulle ha nån vuxen som intresserar sig för deras upplevelser, vilket utan tvekan skulle vara bra för dem. Det skulle vara bra för de barn som på olika sätt är utsatta på nätet, eftersom de behöver vuxenstöd, men det skulle också vara bra för den stora majoritet som har det rätt så bra, eftersom det alltid är bra om det finns vuxna med i barns olika funderingar.

Den här kampanjen gör precis tvärtom. Den inbjuder till att ta en omväg, förbi de enda riktiga experterna på ungas nätanvändning, nämligen de unga användarna själva. Det är ett oerhört förminskande av unga som tänkande aktörer, när vuxna ska prata med vuxna och gå över huvudet på de som verkligen kan svara på frågor som: Hur gör du när sånt här händer? Hur känns det? Vad brukar du göra? Hur kan jag stötta dig? Hur kan vi stötta andra? Hur kan vi bidra till att hatet inte ökar?

Det sista är ju inte minst viktigt. Och där förstår jag verkligen inte hur kampanjen menar. Att ont ska med ont fördrivas? Det känns inte som ett modernt angreppsätt.

Och på tal om modernt: det verkar inte heller som om de läst in sig på aktuell forskning om kränkningar. Det var länge sen man trodde att problemet var brist på empati hos förövare och omgivning, vilket också är min spontana kritik mot UR:s spektakulära satsning på en VR-upplevelse av mobbning. Det finns en anda av 1970-talets toleranspedagogik över dessa försök att få andra än de utsatta att förstå hur det känns. Det är välvilligt, utan tvekan, men det är också exkluderande. Angreppssättet förutsätter att det finns ett vi och ett de; den som ska ta del av upplevelsen förutsätts stå utanför. Men så är det ju inte alltid. En vuxen kan självklart ha svåra erfarenheter av mobbning och även av kränkningar via nätet. Och ett verktyg som en mobbningssimulator kan inte med några som helst argument användas för elever, det hoppas jag att alla inblandade förstår. Det syns nämligen inte utanpå vem som har egna traumatiska upplevelser bakom sig. En simulator riskerar att riva upp sår som den utsatta själv måste plåstra om sedan.

Självklart ska vi prata om näthatet, det är jag den första att skriva under på. Men det måste göras på ett inkluderande, respektfullt och informerat sätt. Läs gärna min bok på ämnet. Nån gång den närmaste tiden kommer jag att skriva om vikten av trigger warnings och varför världens mest lättkränkta folk i själva verket kan vara världens mest normutmanande folk.

 

Vilken makt har trollen i samhällsdebatten?

Svt Forum har lagt ut en av de panelsamtal jag var med i under MEG-dagarna i Göteborg: Vilken makt har trollen i samhällsdebatten? Anna Hedenmo, programledare i SVT ställer frågan: Vilket inflytande har anonyma personer som driver hatkampanjer i sociala medier över samhällsdebatten? med Karin Olsson, kulturchef Expressen, Anne Lagercrantz, divisionschef SVT nyheter och sport och mig.

Se fler av debatterna från MEG här.

Read Me! är igång

readme

Bild: Linda Leveau

Nu har jag klivit av scenen på Read Me! och workshoppat fram ett serieavsnitt av Bamse. Nu ska jag bara lyssna och tänka och dra i mig idéer från alla dessa kloka människor som pratar resten av dagen. Det var en jobbig och dränerande föreläsning så jag känner mest för att krypa ihop i den mysiga soffan som står framme på scenen men jag sitter snällt kvar på min stol.

På bilden sitter journalisten Annika Hamrud och konferensgeneralen Anders Mildner bredvid flickan på scenen. Deras samtal var fantastiskt starkt och jag hoppas att det kommer med när UR klipper ihop ett program av konferensen.

Den läsande flickan, Annika Hamrud och Anders Mildner på Read Me! 2016

Den läsande flickan, Annika Hamrud och Anders Mildner på Read Me! 2016

 

Nina Rashid

 Det här är så bra! Titta!

Revolution Poetry – Nina Rashid

Vi har fått tillgång till exklusivt extramaterial där Nina Rashid från Revolution Poetry framför sin poesi. Se hela dokumentären av K special här: http://www.svtplay.se/video/7517390/revolution-poetry/revolution-poetry-1

Posted by SVT Edit on Friday, April 8, 2016

Väven får spel!

På lördag är det dags för Väven får spel! – en heldag om spel på Umeås kulturhus Väven. Jag ska prata om synen på unga klockan 13. Kom dit! Fri entré! Ni får läxa med er hem!

Järnvägssjuka och juvenism – om teknikrädsla och barnsyn genom tiderna

Svarta rubriker kring unga och samtida medier är vardagsmat; vi ser känslomässiga reaktioner i media så snart en ny app blir populär eller när ett nytt spel släpps. I Elza Dunkels forskning om unga och nätet har hon försökt förstå vad dessa reaktioner beror på och hittade tänkbara förklaringar på två håll. Dels i teknikhistorien, dels i synen på barn. I denna föreläsning tar Elza upp båda dessa förklaringsmodeller på ett lättillgängligt sätt. Inga förkunskaper behövs. Du får läxa med dig hem efteråt.
Tid: 13.00
Plats: Kvinnohistoriskt museum