Tag: Jack Werner

De senaste veckorna har det seglat upp en mycket, mycket otäck historia kring barn och internet. Det handlar om Talking Angela – en ganska populär app. Nu har det spridits ett rykte att pedofiler kan ta över ens telefon om man installerar appen. Det är väl inget konstigt i sig att rykten uppstår och särskilt inte när det handlar om omdiskuterade företeelser. Det otäcka i den här historien är att barn är de stora förlorarna.

Själva ryktet

Den som skrev om detta först, åtminstone på ett informerat och kunnigt sätt, var journalisten Jonas Redin på VK. Först skrev han en kort notis om att ryktet finns men att det inte är sant. Det som hände då var att han blev kontaktad av barn som ville prata om det här, både för att bli lugnade men också för att påpeka för Redin att ryktet visst var sant. Redin kontaktade då mig och Jack Werner och skrev ett längre reportage om Talking Angela och moderna myter i allmänhet. Jack Werner är, för den som missat det, Sveriges stora folkbildningsstjärna när det gäller företeelser på nätet. Han fick nyligen ett hedersomnämnande av Sveriges grävande journalister. Werner skriver om Talking Angela i Internet World.

Så här skriver Redin:

En kille mejlade mig just, och frågade hur vi kan veta att ryktet är falskt.

Frågan som borde ställas är den motsatta: varför skulle så otroliga rykten vara sanna?

Situationen sätter fokus på en viktig fråga: på nätet kan vad som helst skrivas, skickas, delas. Osanningar får enorm spridning, när fakta läggs fram är skadan redan skedd. Jag vet att barn och ungdomar får lära sig om källkritik i skolan när de arbetar med internet. Men det gäller att komma ihåg att källkritiken måste användas även på fritiden, när man hänger runt i sociala medier och läser varningar som skickas runt. Dela inte vidare, ifrågasätt och fundera istället: kan det verkligen stämma?

Och Werner uttrycker det så här:

Pedofiler och hackare blir i det sammanhanget vår tids tomtar och troll. Historien om Talking Angela är i allt väsentligt vår tids ”Råttan i pizzan”. Den ger lika mycket uttryck för vad vi som befolkning fruktar, och var vår kunskap om vår omvärld tar slut.

Sanningshalten

Självklart är det här ett falskt rykte. Det är inte praktiskt möjligt att en grupp pedofiler skulle skapa och administrera ett system som gör att de kan ta över barns mobiltelefoner. Det är inte heller överensstämmande med de metoder som är vanligast bland sexuella förövare som söker sina offer på nätet. Med andra ord är det inte rimligt att ryktet skulle vara sant och då är det ganska lämpligt att avfärda det. Utöver dessa enkla kontroller som vem som helst kan göra, går det ganska snabbt att söka på nätet och inse att det inte är första gången det här ryktet uppstår. Vilket då ger ännu bättre stöd för tanken att ryktet är en bluff.

Paniken som uppstår

Det som skrämmer mig mest i den här historien är två saker. För det första tycker jag att det är mycket sorgligt att alla dessa barn kontaktar en för dem okänd journalist när de oroar sig över något sånt här. De borde rimligen prata med sina föräldrar eller andra vuxna som finns omkring dem. Men det ver vi sedan tidigare att många barn saknar förtroende för att vuxna ska kunna hjälpa dem med de problem som uppstår kring nätet. Som jag beskriver i min föreläsning om säkerhet på nätet har vi med våra ogrundande varningar skapat en farligare situation för barnen. Dels genom att det blir så mycket svårare att berätta om något verkligen har hänt ifall barnen känt sig tvingade att bryta mot de konstiga reglerna om att inte lägga ut bilder, etc. Dels genom att många barn blir väldigt oroliga, helt i onödan. För det är ett problem att hoten vi pratar om är så diffusa. Det handlar om nån sorts förövare, med okända metoder, kanske är de organiserade, kanske är det grannen med jobb och familj, vi läser om dem i media, kanske kan de ta över telefonen, osv. Det är inga klara besked vi kan ge våra barn. Inte som att det är farligt att springa ut i gatan utan att se sig för eller att gå ut på svaga isar. Istället liknar de här hoten  gamla tiders varningar för troll och skogrå; det är motsägelsefulla historier med enbart anekdotiska bevis som grund.

Vuxnas ansvar

Det kan lätt upplevas som ansvarsfullt att vara lyhörd för rykten om faror på nätet. Alla har nån gång hört att en ansvarfull vuxen har koll på vad barnen gör på nätet. Exakt vad det här “ha koll” betyder är däremot lite oklart. För tio år sedan handlade det om att vara vuxen på nätet, ungefär som vuxen på stan. Hänga på ungas mötesplatser, lägga sig i bråk, finnas till hands, kolla vilka fester som är på gång. För fem år sen handlade det om att installera programvara i datorn, filtrera och använda säkra sökverktyg. Tills sådana metoder avslöjades som ännu mer osäkra än att inte göra något alls. Idag skulle jag säga att det handlar mer om att kunna alla orden, veta vad de olika apparna är och att inte bli tagen på sängen. Ingen vill vara den där rektorn på en skola i Göteborg som råkade haspla ur sig att hen inte visste vad Instagram var. Och den känslan är en riktigt bra grogrund för rykten. Ingen vill vara den där föräldern som inte visste vad Talking Angela var den dag det visar sig att pedofiler har tagit över alla barns telefoner.

I själva verket är vuxnas ansvar i den här soppan att vara just vuxna. Att inte tillåta sig att rusa åstad och få panik, utan stå stadig med fötterna på jorden och vara den där trygga punkten barnen behöver när mardrömmarna om pedofilen i appen härjar. Vi har inte rätt att lämna våra barn ensamma med de här ohyggliga funderingarna. Vårt ansvar är att applicera normalt kritiskt tänkande på det vi får höra talas om och förmedla detta till alla som inte har vår livserfarenhet. Jag skulle vilja påstår att innan internet och efter att vi slutade tro på troll fanns en gyllene ålder så just detta var vuxnas roll; lunga, försäkra, berätta att livet går vidare. Idag ser jag många likheter med det irrationella skyddandet av barn som tron på det övernaturliga tvingade fram. Pedofiler och appar är så abstrakta och främmande att vi hellre varnar en gång för mycket. Och ger våra barn mardrömmar. Helt i onödan.

För visst vet väl alla att barn inte löper större risk att bli våldtagna på nätet än i de miljöer där det alltid har skett övergrepp? Det är bara media som målar upp en bild av en epidemisk utveckling. Det är fortfarande så att de flesta barn som blir våldtagna blir det av en person i sin fysiska närhet. Och en person som de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en tränare, personal eller partner.

Och det mest motsägelsefulla är att på tomtar- och trolltiden fanns det inga vettiga sätt att informera sig. Men det gör det idag. Mycket bra sätt. Så om vuxna kunde lära sig att söka och kritiskt granska information, som ju ändå finns på nätet, skulle barns vardag bli mycket, mycket bättre.