Årets upplaga av debatten Sämre studenter

Ett inlägg i den ständigt återkommande debatten om dagens unga och utbildning som jag skrivit tillsammans med med Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik. Tillsammans har vi över 30 års erfarenhet av att undervisa på universitet. Jag firar dessutom 25 år som lärare i år, 10 av dessa på högstadiet och gymnasiet, 15 år på universitet, 3 dagar på mellanstadiet.

I UNT skriver åtta universitetslärare om studenters språkkunskaper under rubriken Våra studenter kan inte svenska. I korthet går texten ut på att lärarna inte längre kan vara tysta avseende studenters kunskapsnivå. De ser det som att “när de saknar redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap – språket – måste vi slå larm”. Med historisk precision dyker liknande utbrott upp; någon retar sig på utvecklingen i utbildningsväsendet och slår larm som det ofta kallas. Vi tycker att det finns två allvarliga fel med den här typen av resonemang.

Det första felet handlar om hur man analyserar utvecklingen.

Under en följd av år har vi som undervisar vid universitetet noterat sjunkande förkunskaper hos studenterna som kommer till oss från gymnasiet.

Vi undervisar också på universitet. Vi och andra med oss ser en annan utveckling som kanske inte betecknas “sjunkande förkunskaper” utan förändrade förkunskaper. Inte alls bara gällande det man brukar kalla för stoff, alltså innehållslig kunskap, utan lika mycket handlar det om förändrade sätt att tänka, orientera sig, prioritera. Vi som tillhör den äldre generationen, som gick i skolan när man fortfarande fick hota och utdela straff, kan utan ansträngning irritera oss på dem som har vuxit upp med en större frihet, som fått utveckla kreativitet och självförtroende där vi lärde oss kopiera och vilja vara något vi ännu inte var. Det är lätt att förstå men icke desto mindre fel. Vi borde i stället fira segern att de som är födda på 80- och 90-talen är så fria i sitt sätt att tänka, prata och skriva. Att inte ge skolbarn en vettig utbildning är inte en konsekvens av ett sådant tänkande, tvärtom.

Det andra felet handlar om att vi som lärare måste ta ansvar för den utveckling som sker i samhället. Och det är skolan och universiteten oerhört dåliga på att göra. Vi har en tendens att skylla våra tillkortakommanden på antingen de unga eller utbildningssystemet. När det i själva verket oftast handlar om att det är vi inte har hängt med. Vi ska inte gå in i detalj på hur vi inte följer med i samhällsutvecklingen, det leder till en alltför lång text, men vi vill markera att det är viktigt att våra ungdomars utbildning utvecklas. Allt annat är djupt ahistoriskt och absurt; vi vill ju inte ha vare sig antiken eller 50-talet tillbaka, varför skulle vi då vilja ha 80-talet tillbaka? Och eftersom lärarna inte var nöjda då heller, så… osv.

Man kan också tänka sig att en lärare inte alltid behöver se övergripande strukturer i allt. När en student inte förstår hur man använder ett ord behöver det inte vara ett strukturellt fel; man kan kunna olika saker utan att ha en generellt låg kunskapsnivå. Det är viktigt att hålla i minnet att studenter på universitet är vuxna människor som ska ta sig igenom en utbildning på egen hand och att de satsar pengar på att få denna utbildning. Det är stor skillnad mot den i praktiken 12-åriga obligatoriska skolan. Om en student inte förstår ett ord måste hen kolla upp det. Och det betyder inte per automatik att skolan har misslyckats.

Ur vår utbildningspolitiska syn kommer också en syn på språket. Det innebär att i skolan och akademin bör språket i första hand vara ett verktyg för kommunikation och inte, som faktiskt implicit är andemeningen i artikeln, en socialt-hierarkisk markör vars primära syfte är att upprätthålla en struktur av typen “vi (de äldre, utbildade och etablerade som vet) mot dem (de unga, ännu-ej-utbildade och oetablerade som inte vet)”.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.)

Denna syn på språket betyder att de exempel som används i debattartikeln alla faller platt. Alla med någon sorts språk förstår vad studenterna menar med ”gav födsel till” och ”menar på”. Att ”tar plats” har börjat användas som ”äger rum” är inget konstigt. Detta är en så kallad kalkering (från engelskan) och är ett exempel på ett uråldrigt språkligt fenomen som vi måste leva med. Vi kan gärna hålla emot så länge det går om det känns bättre men historien visar oss att språkutvecklingen vinner i längden och att alternativet är ett dött språk.

Sen kan vi inte annat än hålla med författarna om att det är viktigt att  få “landets beslutsfattare att tilldela svenskundervisningen de resurser som behövs”. Men det ska vara relevant svenskundervisning, förankrad i samtiden. Skolsatsningar behövs oavbrutet så länge som skolan konserverar eller förstärker strukturella skillnader i samhället. Utbildning är den enda vägen ur diskriminering och stereotypisering men själva skolgången kan arbeta emot sådana mål om man inte gjort vettiga analyser.

Elza Dunkels, lektor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet

Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik, Umeå universitet

This entry was posted in Debatt, Juvenism, Lärande, Skola, Ungas rättigheter. Bookmark the permalink.

One Response to Årets upplaga av debatten Sämre studenter

  1. Avatar Jonas Olsson says:

    Ähum. Tyngdpunkten i den artikel ni refererar till ligger ju vid en bristfällig funktion hos studenternas språk.

    “Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna…. Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.”

    Tycker ni, i stället för att försöka förstå eller bemöta innebörden av detta förhåller er närmast raljant. Det tjänar ingen på.

    Trots att man explicit skriver “Vi förutsätter inte att våra studenter ska komma från gymnasiet med perfekta språkkunskaper. Den individuella språkutvecklingen är en process, och alla gör fel ibland. Vi är heller inga bakåtsträvare – som historiker är vi självklart fullt medvetna om att språk förändras” väljer ni att bemöta era akademiska kollegor som stofiler, omedvetna om att såväl språk som kunskapande förändras. Det är varken schysst eller konstruktivt.

    Slutligen är er slutkläm obegriplig. Problemet ligger ju, som jag läser er, i bristande insikt hos lärare vid våra akademiska institutioner. Då är det dem man skall fortbilda, eventuellt pensionera. Om studenternas svenska är helt ok, varför tillföra svenskundervisningen mer resurser?

Comments are closed.