Igår hade vi en väldigt märklig diskussion på Twitter. Innehållet var viktigt men formatet märkligt. Man har ju 140 tecken på sig när man twittrar. Om man skriver till en person räknas hens namn in i dessa tecken och om fler hakar på rasslar det iväg och man kan till slut ha 50 tecken på sig att skriva något vettigt. Och hur mycket norrlänning jag än är och hur mycket skogshuggarprosa jag än brukar skriva så räcker det inte för denna viktiga fråga. Därför flyttar jag mina tankar om detta till bloggen – detta utmärkta forum för funderingar längre än en tweet, kortare än en bok.

Diskussionen gällde skräckföreläsare – folk som åker runt i landets skolor och föreläser om faror på nätet. Det finns ett flertal sådana och jag tänker inte nämna några särskilda, mest för att jag inte har tid att ta deras hot om stämning som alltid kommer när jag har skrivit om dem.

Från början var min utgångspunkt att de ändå vill väl men så småningom har jag kommit att ifrågasätta den tanken – välvilja räcker inte alltid. De föreläsare jag har hört har tvärtom dolt det onda de skapar i en sörja av välvilja vilket gör det än mer förrädiskt. Jag väljer alltså bort parametern välvilja och tittar på dessa föreläsare för vad de gör, oavsett avsikt.

Standardupplägget för skräckföreläsningar är en rad anekdoter som ska illustrera vilka faror som finns på nätet. Dessa anekdoter är inte sällan exotiserande, alltså historier som förstärker uppfattningen att det finns ett vi och ett dom – vuxna och unga. Barn som zappar mellan tv-program, läser läxor, lyssnar på musik och chattar samtidigt är en klassiker. Det är viktigt för retoriken i dessa föreläsningar att etablera bilen av dagens unga som något väsentligt annorlunda.

En annan viktig del av skräckföreläsningar är att de inte bygger på vetenskaplig kunskap om unga och nätet utan baseras på antaganden och gissningar. Ofta har dessa föreläsare själva surfat runt och samlat upprörande bilder eller i chattar utgett sig för att vara barn och detta får sedan vara deras kunskapsbas. Denna typ av utforskning av nätet var väldigt vanlig på 90-talet då man ibland som vuxen kunde få uppmaningen att göra sånt här själv för att se vilka vidrigheter som fanns. Idag har vi kommit betydligt längre och det finns forskning att luta sig mot istället för denna typ av egen datainsamling. Vi har också förstått att det är djupt oetiskt att utge sig för att vara någon annan i en chatt oavsett vilka bevekelsegrunder man har. Lika oetiskt anser jag att insamlandet och uppvisandet av bilder och statusuppdateringar är.

Efter att ha gått igenom alla stadier som funnits avseende säkerhet för unga på nätet (jag har forskat om detta i 15 år) är jag förvånad att dessa skräckföreläsare fortfarande har en marknad. Att det finns folk som fortfarande tror att det de har att säga skyddar barn. Det var en viktig lärdom av gårdagens twitterdiskussion; att föreläsarna finns kvar och att det finns skolor som tror att de behövs. Det är ett ohyggligt underbetyg till alla oss som jobbar professionellt med de här frågorna. Hur i hela friden har vi misslyckats med att föra ut budskapet? Vi har haft 15 år på oss! Många av oss har ju faktiskt turnerat land och rike runt i så många år med ett budskap som går rakt emot skräckföreläsarna. Och ändå finns de kvar!

Så vad är problemet? Är det inte bra att föräldrar och personal får upp ögonen för allt det onda som finns på nätet? Hur ska de annars kunna skydda barn?

Svaret handlar om riskbedömning. Hur värderar vi olika risker i förhållande till varandra? Det skräckföreläsarna berättar om är inte det som barn i allmänhet råkar ut för. De berättar om de allra, allra sjukaste uttrycken, tolkade på det allra, allra mest negativa sättet. Och då får ju åhörarna inte en relevant bild av ungas vardag på nätet. Istället blir de rädda och oroliga, helt rättmätigt. Om det var så att alla barn ständigt är utsatta för oerhörda risker på nätet skulle det kanske vara bra att skrämmas. Då kunde de vuxna vara alerta och agera kraftfullt. Men nu vet vi, genom forskning och genom filosofiska resonemang, att så inte är fallet. Vi vet med säkerhet att de allra flesta barn hanterar sin nätanvändning på ett bra sätt. Vilket inte betyder att alla barn mår bra men att nätet inte är den farliga faktorn för de allra flesta barn. Vi vet t ex att barn som far illa utanför nätet är utsatta för större risk på nätet. Inte förvånande men nyttigt att veta. Då vet vi att det viktigaste arbetet gör vi utanför nätet, genom att fördela samhällets resurser så att alla barn får samma chanser, att alla barn har något vuxen de kan lita på.

En vuxen idag har, genom sin livserfarenhet inte minst, all kunskap som behövs för att skydda barn på nätet. De behöver inte gå en kurs, höra på en föreläsning eller läsa en bok för att kunna vara den stöttande vuxna som barn behöver för att bättre klara sin nätvardag. Och pratar vi om professionella – lärare, skolledare, elevvårdspersonal och andra – då har vi även den professionella dimensionen. De har utan tvekan all kunskap de redan behöver. Problemet för både föräldrar och personal är att många saknar självförtroendet – de vet inte om att de redan kan. Många, många har gått på retoriken kring nätet – att det handlar om teknik, att det är något fundamentalt annorlunda, att barnen idag är utsatta som aldrig förr. Det är helt enkelt inte sant.

Vuxna idag behöver bortse från den tekniska dimensionen av nätet och förstå att det är mänskliga problem vi står inför. När man börjar tänka så inser de flesta att de redan har vad som krävs. Och i den mån man saknar något ska man självklart ta hjälp av de unga man oroar sig för; fråga och vara nyfiken utan att vara fördömande.

Suck, jag skulle ju skriva kortare än en bok. Får ta vid en annan dag.