Papperslösa

Morgonen när min pappa fyllde fem år vaknade han i ett militärtält i Slite på Gotland. Ett par dagar tidigare hade han kommit med sin mamma, pappa, syster och två kusiner med den sista båten från Riga i Lettland. Den allra sista båten som tog flyktingar över havet, undan utrensning och ockupation. Pappas sista minne av hemlandet var att de vinkade till farmor som inte orkade eller ville följa med på den osäkra flykten. Han fick inte ta med den trähäst på hjul som hans farfar hade snidat så den stod kvar på gården när droskan lite ryckigt satte av och tog dem mot havet och den båt de fått höra om. Trähästen och farmor blev allt mindre och så var de borta. Framme vid båten hade kaptenen redan börjat lägga ut och farfar bönade och bad kusken att köra ut i vattnet, fram till båten. Det berättades om en flaska fin sprit som bytte ägare för att kusken skulle våga sig ut. Det var bråttom! Kaptenen vägrade ta emot de sex extra passagerarna och sa att båten redan var överfull, det var en båt med plats för 200 och de var redan 300, om jag minns historierna rätt. Farfar vädjade: ta med barnen! När kaptenen ändå vägrade, tog farfar barnen ett i taget och slängde dem över relingen. Kaptenen gav upp och tog emot familjen. Resan över fick jag aldrig höra så mycket om, det var svåra minnen som fick ligga kvar inom resenärerna istället för att delas med oss som ändå aldrig skulle kunna förstå. Det finns en berättelse om en girig guldhandlare som hade en resväska full med guld som kastades överbord när det såg som mörkast ut, när den överfulla båten krängde i höststormen. Men det kan ha varit en av de här skrönorna som gjorde minnena lättare. Det var verkligen så; den historien gav ett äventyrets skimmer till min pappas flykt, en historia som också kom att trollbinda hans barnbarn många år senare. Pappas kusiner, en på mammas sida och en på pappas sida, fick följa med därför att deras föräldrar deporterats till Sibirien. En av papporna kom aldrig fram, han torterades till döds innan han hann fram till lägret där hans hustru fick tillbringa 25 helvetesår. Min farfar hade pengar och kontakter som gjorde att han kunde ta sig ut. Han hade blivit förvarnad, han hade förmodligen betalat pengar till folk som kunde ordna saker och han hade en flaska fin sprit att plocka fram i rätt ögonblick. Alla hade inte samma chanser. Pappa, hans syster och de två kusinerna växte upp som syskon i Sverige. Tack vare att svenskarna upprättade flyktingläger i Slite, ställde upp militärtält och lagade varm mat till alla. Och hjälpte farfar och farmor att köpa en vattenpistol till pappa den där dagen han fyllde fem år. Det gick inte an att slösa dricksvatten på att fylla vattenpistolen men en av soldaterna kom med sitt tvättfat efter att han rakat sig och erbjöd födelsedagsbarnet att använda det vattnet.

Och så säger de att vi inte kan ta emot alla flyktingar som behöver komma hit.

Jag säger håll käften och lyssna!

Dolly Parton – Deportee (Plane Wreck At Los Gatos)