Ett exempel på digital kompetens är kunskap om troll och hur de fungerar. Nu gjorde jag direkt ett kardinalfel och kallade kunskap för kompetens. Så menar jag inte. Kunskap om troll är bara början; man måste veta att de finns och vad de gör. Sen kommer själva kompetensen – hur kan man tänka och agera kring troll?

Innan internet fanns behövde vi inte kunna så mycket om troll. Klart att det alltid funnits människor som tycker om att retas och driva folk in i situationer där man sen kan skratta åt dem, men sådana personer fick inte så stort handlingsutrymme före internet. Idag är det något man måste räkna med; att de som kommenterar eller lägger ut innehåll gör det bara för att ”provocera fram känslomässiga svar, gräl eller utdragna ofruktbara diskussioner”. Och med den kunskapen kan man alltså utveckla ett förhållningssätt för att lägga energi på rätt saker.

Om man bara nöjer sig med kunskapen om att troll existerar och är vanligt förekommande, är risken att man inte reagerar på sådant som är värt att reagera på. Ett exempel är ett omtalat självmord som direktsändes på Flashback och blev hett diskuterat efteråt, av många skäl. Förutom det fruktansvärda i att en människa tog sitt liv och gjorde det så offentligt, diskuterades det faktum att självmordet faktiskt hade en publik. Enligt uppgift ska flera personer ha bevittnat det hela utan att försöka hindra självmordet. Det fanns de som gjorde stora insatser för att försöka stoppa självmordet men det som diskuterades mest var att några faktiskt satt framför sin dator och hejade på det hela. Det finns många olika saker att säga om det, och alla de sakerna dök upp i debatten; den förråade samtiden, att unga idag inte förstår värdet av ett människoliv, och andra dumheter som inte har något som helst stöd i vetenskaplig kunskap om unga idag eller förr i tiden. Men det jag tar med mig som kunskap för framtiden av denna tragedi är att några av de som hejade på berättade efteråt att de trodde att självmordet var en bluff. Oavsett om det är en lam ursäkt eller inte, är det viktigt att vi lyssnar noga på den typen av resonemang.

Vi måste prata mer, vuxna som barn, om hur man hanterar situationer som denna. Om man misstänker att det inte är på riktigt, att det är en trollning man blir utsatt för, hur ska man agera då? Vi behöver prata om vad som är viktigast i en sån situation; är det att visa sig smart och kritisk och tydligt markera att man inte går på sånt knep? Eller är det viktigare att chansa på att situationen är på riktigt och agera som om den vore det, även om det kan innebära att man får stå där med skammen att ha blivit trollad?

En sådan situation har dykt upp i mitt arbete. Den frågetjänst, Unga online, som Marcin de Kaminski och jag startade för att ge vetenskapligt grundade svar på allmänhetens frågor om unga och nätet har kantrat en aning. Vi får nämligen rätt många frågor om mobbning, vilket vi ju inte är experter på. Jag ser inga problem med att svara dock, jag forskar om nätmobbning och jag är utbildad och erfaren lärare, vilket ger mig en rätt bra grund att stå på. Och jag gör bedömningen att om det är trollfrågor så får det vara så. Jag svarar som om det är ett barn som ställer ärliga frågor om en svår situation. Om någon sitter på andra sidan och skrattar, så får det vara så.

Digital kompetens i praktiken med andra ord. Jag vet att trollen finns och tar med det i beräkningen men jag väljer att riskera andras eventuella hån därför att det finns en chans att det är på riktigt. Vilket även illustrerar min tanke om att digital kompetens till stor del handlar om något så luddigt som livskunskap.