#skärmtid

elza_alexanderson

Foto: Kristina Alexanderson

Här kommer en sammanfattning av debatten kring skärmtid. Det finns en hashtag om nån vill läsa själv på Twitter. Jag går inte in och diskuterar med enskilda (vilket jag förklarar i ett särkilt inlägg) men det finns en del åsikter för och emot under #skärmtid.

Allt började med ett par radioinslag som var inplanerade långt innan debatten startade. Först handlade det om föräldrar och mobiltelefoner. Där fick jag diskutera med en psykolog som inte alls kunde området. Sen gick pensionerade barnläkaren ut med ett larm om unga och skärmar, som gick som stor nyhet i Ekot hela dagen. Någon dag senare var jag med från en studio i Umeå och diskuterade skärmtid med en psykolog som inte heller hon hade på fötterna (det visade sig vara samma psykolog som inte hade passat på att läsa in sig). Allt hon sa om unga och nätet var känslomässigt och ogrundat. För att inte tala om det hon sa om skolan! Det är så märkligt att de som arbetar inom helt andra fält ändå får för sig att uttala sig om ungas nätanvändning. Barn, skola och föräldraskap tycks vara öppet för allas åsikter.

Lagercrantz gick också ut med en debattartikel där han krävde att Statens medieråd borde läggas ner om de inte utfärdade rekommendationer med tidsgränser för barn och skärmar. Eva Thorslund, chef på Statens medieråd, förklarade att det inte kommer att hända därför att det inte finns någon grund för sådana rekommendationer. Och jag svarade med en debattartikel på SVT Opinon: Skärmtid är ett förlegat begrepp. Istället för att bemöta mina argument (vilket såklart beror på att det inte finns några motargument) satsade Lagercrantz på att misskreditera mig som forskare i en debattartikel. Först hade jag inte tänkt svara eftersom han avslöjade sina argument som oerhört svaga när han valde att försöka ta ära och redlighet av mig istället för att diskutera. Men jag blev övertygad av kloka människor att alla kanske inte vet att han bara pratar strunt. Det kanske fanns läsare som gick på hans fula knep. Så jag svarade med slutrepliken Jag har en fördel över Lagercrantz.

Det kan tyckas som att de här märkliga vuxna som är rädda för skärmar är rätt många men så är det knappast. De är för det första en utdöende art eftersom de stretar emot en utveckling de inte kan stoppa. För det andra är det en lättare ståndpunkt att ta och därför hörs de mer. Det är svårare att stå upp och försvara sitt barns skärmtid eftersom det finns såna moraliska och känslomässiga dimensioner på frågan. Därför tror jag att det är viktigt att dra lans för ungas (och föräldrars) rättigheter och inte bidra till den vidriga, moraliserande bild av unga som pumpas ut av såna som psykologen och barnläkaren.

Det finns fler konstiga debattartiklar men också folk som går på den ickemoraliserande och vetenskapliga linjen: ledarskribenten Sofia Mirjamsdotter, journalisten Emanuel Karlsten i GP, krönikören Marika Rasmusson och filmvetaren Tommy Gustavsson i SvD.

Fler artiklar om frågan: Aftonbladet, ETC och från UNT förra året. Och så ett radioinslag igen: Flickor mer självkritiska om skärmtid.