Föräldrars anknytning till sina barn

Trenden med spa-badrum riskerar ge bristande anknytning mellan föräldrar och barn.

Se där en rubrik vi aldrig kommer att behöva läsa. Ändå är den exakt lika logisk som rubriker vi har sett i verkligheten, om att skärmar riskerar ge bristande anknytning mellan föräldrar och barn. Trenden med extremt dyra badrum och kök innebär för de allra flesta familjer att föräldrarna måste jobba mer än de skulle kunnat göra om det kändes ok att behålla sitt trista badrum och otidsenliga kök. Och ökad arbetstid innebär för de allra flesta familjer mindre tid med barnen och alltså föreligger en risk för bristande anknytning mellan föräldrar och barn. Men det sambandet är så självklart att det inte riktigt genererar några bra rubriker.

Ändå ser jag det som att spa-badrumsrubrikerna skulle vara bättre ur ett samhällsperspektiv eftersom de i bästa fall kan innebära att fler börjar ifrågasätta de ständigt ökade kraven på en lyxigare livsstil och i förlängningen kanske fler vuxna skulle hänga mer med barn. För det är mycket allvarligt om det är sant att vuxna ger mindre tid till sina barn. Mycket, mycket allvarligt. Men om det stämmer att vi umgås mindre än nånsin med våra barn, måste vi komma ihåg att den utvecklingen började långt innan vi fick smartphones.

Rubrikerna om skärmar och minskad anknytning innebär istället en risk i sig. Risken handlar om onödiga slitningar mellan grupper och individer och skuldbeläggande av redan utsatta grupper och individer. Här sammanfattar jag några argument mot alarmism i förhållande till föräldrar och skärmar.

  1. Det finns inga belägg för att just skärmtittande innebär en större risk i samspelet med barn. Vuxna har alltid gjort andra saker samtidigt som de umgåtts med barn. Det är inte rimligt att kräva av en ammande eller flaskmatande mamma att sitta och leende se sitt barn i ögonen under hela matningen. Det funkar för vissa, medan andra matar så många timmar om dygnet att de blir tokiga om de inte får titta åt sidan. Och om hen då tittar ut i det blå och gör handlingslistor i huvudet eller läser nyheterna på sin telefon spelar naturligtvis ingen roll. Det finns också de som helt enkelt inte ser barnet pga matningsmetod och det har såklart ingen negativ inverkan på relationen med barnet.
  2. Det som spelar roll är t ex hur föräldern i fråga mår, om hen kanske är deprimerad, känner sig ensam och osäker, om familjen lever i utanförskap, hot om utvisning, vräkning, uppsägning. Men då pratar vi om familjer i kris. Dessa familjer måste uppmärksammas av vården och få hjälp omedelbart. Annars riskerar barnet att fara illa. Denna kris kan i extrema fall ta sig uttryck i att föräldrarna bara ägnar sig åt sin skärm och inte åt barnet. Men då pratar vi extrema kriser och självklart ska vården uppmärksamma detta och ge stöd åt familjen.
  3. Och i det sammanhanget kan telefonen vara en livlina för den förälder som riskerar att fara illa av ensamhet, osäkerhet och isolering. Det är en parameter som aldrig syns i några som helst rubriker; att det borde vara en mänsklig rättighet att ha en smartphone, inte minst för nyblivna mammor och pappor.
  4. Den som förfasar sig över föräldrars skärmanvändning har alltså inget på fötterna utan agerar irrationellt och emotionellt. Det är ju nåt som händer vid varje teknikskifte, det finns det tydliga belägg för. Men bara för att nåt alltid händer betyder inte det att vi måste upprepa den historien. Vi är en civilisation. Vi kan tänka själva. Vi kan lära oss nåt av historien och se till att vi inte dras med i paniken kring skärmar.
  5. Förfasandet över föräldrars skärmanvändning riskerar att drabba en oerhört utsatt grupp väldigt hårt; nämligen ensamstående mammor. Och kanske alldeles särskilt unga ensamstående mammor utan stöd från familj och vänner. Precis som debatten om vaginal förlossning och amning hamnar diskussionen om föräldrars skärmanvändning väldigt snabbt i mammaskammande.

Jag vill avslutningsvis påpeka en sak, mest för att mina hatare ska veta att jag tänkt på detta och alltså behöver de inte höra av sig och tala om det för mig. Självklart vet jag att det finns de som i alla tänkbara bemärkelser tittar på sin skärm mer än vad som är nyttigt. Men det är inte upp till mig att avgöra det. Jag vet inte vad andra gör på sina skärmar, precis som ingen annan vet vad jag använder min telefon till. Det som ser ut som onödig skärmtid kan mycket väl vara en konversation som räddar liv. Eller som bara gör livet lite enklare. Den som själv tycker att hen borde trappa ner bör utan tvekan göra det men har inte rätt att projicera sina problem på andra. Svårare än så är det inte.

 

One thought on “Föräldrars anknytning till sina barn

Comments are closed.