I måndags gick jag på gala i Stockholm. Jag var nominerad till Årets nätängel, det pris som MySafety har delat ut sedan 2015. Så jag och min dotter åkte ner och gick på den otroligt fina festen, med bubbel, trerätters middag, underhållning och prisutdelningar i flera kategorier. Till sist var det dags för huvudpriset, Årets nätängel, och då började jag på allvar tänka att ”det kan ju faktiskt vara jag”, följt av en kort repetition av det tacktal min bordsgranne hade coachat mig i. Jag såg framför mig att jag skulle tänka på att inte snubbla, att jag skulle hålla talet kort för att inte tråka ut folk men att det samtidigt var viktigt att få sagt ungefär:

”Nätkärlek är viktigt, det är inte bara ytligt gillande (och när blev det för övrigt ytligt att gilla människor och deras handlingar?). Nätkärleken är motkraften till näthatet. Inte i bemärkelsen att den kan väga upp hatet. Det hat som äter sig in och sargar människors tillit till sig själva, till omgivningen och till livet. Nej nätkärleken är istället en motkraft som kan plocka upp en människa ur mörkret, leda hen vidare, förbi de öppna fönstren. För många av oss är nätkärleken något vi kan ha eller mista, det är mysigt att vara en del av den, men den påverkar inte våra liv i grunden. För andra innebär nätkärleken skillnaden mellan att ha ett bra liv och att inte ha ett liv alls, och det har vi inte rätt att förminska.”

Så lästes motiveringen upp, och orden framträdde allt eftersom på den enorma skärmen ovanför scenen. Ni vet hur motiveringar är, de ska vara så kryptiska som möjligt, vi som lyssnar ska tänka ”ah, nu vet jag… eller nä… det måste ju vara…”. Allt det gjorde jag, medan musiken ökade i volym och intensitet och rösten sa ”Årets nätängel 2019 är…” och när mitt namn lästes upp och framträdde på skärmen tillsammans med nån sorts stjärnregn som bakgrund, då först förstod jag vad som hade hänt. Ni får läsa motiveringen innan jag går vidare och ursäktar min reaktion.

Elza Dunkels har troligen gjort mer för att förbättra tonen på nätet än någon annan. Genom att se lösningar, utan att blunda för problemen, har hon lyckats förklara hur nätet fungerar. Genom att fokusera på utvecklingens fördelar, utan att blunda för nackdelarna, har hon lyckats minska oron många känner. Och genom att backa allt med forskning och fakta är hon en röst som få kan avfärda.

Det var som om hela motiveringen sjönk in i mig först när jag hörde att det var mig den handlade om. På en bråkdel av en sekund kopplade min hjärna ihop trådarna. De gav mig inte bara ett pris, de ställde sig vid min sida! De ställde sig vid min sida! Exakt då kände jag hur jag tappade det och jag visste att jag inte skulle kunna hålla mitt tal. Här vore det fint att kunna säga att jag var rörd till tårar men det stämmer tyvärr inte. Det beskrivs bättre som att mitt inre storbölade av tacksamhet, lättnad, jag vet inte vilka ord jag ska använda, men låt mig först måla en bild av min vardag så kanske ni förstår.

Jag försöker vara hemma så mycket som möjligt eftersom jag inte längre känner mig trygg bland folk jag inte känner. När jag ska föreläsa måste jag stålsätta mig själv, jag blir spänd och liksom beredd och längtar numera intensivt tills det hela ska vara över och jag har lämnat byggnaden. Förut kunde jag inte få nog av att föreläsa, berätta om allt det viktiga, stanna kvar och svara på frågor, träffa människor, höra deras berättelser, vara en del av något större. Vissa gånger är jag mer orolig än andra, då jag har anledning att misstänka att jag är på väg in i fiendeland. Ibland tror jag, antagligen helt irrationellt, att folk stirrar argt på mig även på ICA Maxi. Hur jag nu skulle kunna se det, när jag ändå bara tittar ner i varuvagnen som om den vore ett guds underverk.

Mina två bordsgrannar vände sina mobiler mot mig, så min reaktion finns dokumenterad. När jag hör mitt namn, hajar jag till men nästan direkt ser jag besviken ut och närmast uppgivet släpper ner händerna i knät. Besvikelsen handlade såklart inte om att jag fick priset – herregud, jag var så glad att jag sjöng inombords (och störtgrinade, ja ni fattar)! Besvikelsen handlade om att jag omedelbart insåg hur mycket det här betydde för mig och att jag inte skulle kunna prata eftersom all den där tacksamma gråten bara ville ut ur min kropp. Mina axlar sjönk ner till där jag brukade ha dem, i en annan tid och den där isande känslan jag brukar ha i magen ersattes av värme. De ställde sig vid min sida! Det blev såklart ett rent spektakel där uppe på scenen. Jag fick fram ett ord och sen var det stopp, två ord, stopp. Och när suveräna konferencieren Frida Boisen frågade om jag ville tacka nån, ville jag säga

”Ja! Jag vill tacka den oerhört namnkunniga juryn som valde ut mig bland alla dessa fantastiska nominerade och inte minst bland de andra finalisterna. Och jag vill tacka MySafety för att ni ger mig det här priset som betyder så oändligt mycket mer än pengarna och äran. För mig är det här priset något som inte kan köpas för pengar, att någon ställer sig vid ens sida när det är tungt och ensamt. Någon viktig, någon som andra lyssnar på.”

Så MySafety och juryn: PA Prabert, Ängla Eklund, Carl Heath, Therese Lindgren, Thomas Sekelius, Gabriella Bark, Pa Modou Badjie och Irena Pozar, sent omsider kommer här, från djupet av mitt hjärta, från mina avslappnade axlar, från det varma i mig: Tack! Tack! Tack!