Elza Dunkels forskningsblogg om barns och ungas nätkulturer, barns rättigheter, lärande och IT.
Juristerna Hanna Kjellman och Didrik Värmon poddar om integritetsfrågor och i senaste avsnittet fick jag gästa dem för att prata om barns och ungas rätt till integritet.
Jag har samlat alla poddar jag varit gäst i på en sida, ifall du vill lyssna.
Lite frågor och svar som inte hanns med i sin helhet i P4 Extra den 8 maj 2019:
– Vad innebär det här nya porrfiltret som man ska införa i Storbritannien?
Alla måste verifiera att de är över 18. Det kommer att kunna göras på lite olika sätt, bl a genom att använda AgeID, ungefär som vårt BankID men inte lika officiellt eftersom Storbritannien har valt att låta alla som vill erbjuda en lösning. Wired har gjort en genomgång av de största aktörerna.
– Och det här ska alltså skydda barn på nätet. Kommer det göra det?
Nej tyvärr. Jag önskar, som alla andra, att det fanns ett sätt att ta bort det som är oönskat och bara ha kvar allt som är bra med nätet. Men låter sig helt enkelt inte göras. Det viktigaste skälet är att det inte går att definiera oönskat innehåll i allmänhet, inte ens om man enbart fokuserar enbart på pornografi. Och man måste ju definiera för att kunna skilja det ena från det andra.
Problemet är att den analys man gjort av problemet kommer från analoga medier. Där var det ju så att vuxna kunde styra rätt mycket vad barn skulle kunna se. Om vi ska ha fungerande lösningar måste analysen av problemet baseras på den verkligheten vi har idag.
– Så vad kan den här typen av filter istället få för effekt? Förvärra?
Ja, forskning om den här typen av tekniska lösningar visar entydigt att 1) de inte tar bort allt de är tänkta att ta bort och 2) att vuxna tenderar att släppa frågan lite, en teknisk lösning ger ofta en falsk känsla av säkerhet för de vuxna medan de alltså inte skyddar de unga.
Sen måste alla offentliga kostnader ställas mot nyttan. Det betyder att allt som ska införas t ex i skolan måste vara forskningsförankrat och detta har alltså inget som helst stöd i forskning.
– Den största porrsajten har 92 miljoner besökare – varje dag (och det är alltså bara EN sajt) Storbritannien står, efter USA, för den största delen av trafiken. Det är rätt många människor som kommer behöva lämna ut sina uppgifter till de här sajterna. Är det säkert?
Nej, det är ytterligare en kritik mot åldersverifiering. Den ska alltså skötas av kommersiella aktörer, utan insyn från myndigheter. Vad gör de med alla dessa data? Här skriver The Guardian om problemet. Personligen tycker jag inte att detta är det mest upprörande, eftersom de flesta av oss redan lämnar ut extremt mycket personlig data till vilka aktörer som helst. Det som oroar mig mer är att en stat fattar ett beslut 1) på så lösa grunder och 2) sedan lämnar implementeringen till kommersiella aktörer. Och det övergår mitt förstånd att inte fler oroat sig över att PornHub har stöttat den brittiska kampanjen för åldersverifiering. Hur är det möjligt att detta kunde passera obemärkt? Om de största aktörerna på porrmarknaden hade använt sina ekonomiska muskler till att motarbeta förslaget, hade det varit helt logiskt. Att de istället har stöttat förslaget skaver rejält och gör att vi borde fundera på vilka som stöttar dessa förslag, varför de stöttar och varifrån pengarna till alla kampanjer kommer.
– Men om den här typen av filter inte uppfyller syftet, att göra nätet säkrare för barn. Vad gör det?
Det handlar i korthet om att ge barn verktyg att hantera den här miljön, alltså verkligheten. Där det finns oönskat innehåll som de måste lära sig undvika.
Lika viktigt är det att barn som ändå råkar på innehåll som de inte mår bra av vågar berätta det för nån vuxen. Att få prata om det som hänt är ett sätt att reparera skadan. Därför är det extra olyckligt att vi har den här emotionella debatten om främst pornografi eftersom det framstår som om unga kan skadas för livet. Det minskar chansen att barn vågar berätta om sina funderingar eller om de sett något de inte mådde bra av, och då lämnar vi dem ensamma med frågan. Redan idag är det bara hälften av alla barn och unga som har pratat med nån vuxen om porr. Risken är alltså stor att det blir ännu värre nu.
Ibland handlar kritiken mot dessa tekniska lösningar om att det är lätt att ta sig förbi sådana spärrar. Så snart elever börjar kunna lite om datorer, är det inga problem att lära sig kringgå både filter och ålderskrav, t ex genom att använda sig av ett VPN. Men det är inte egentligen ett vettigt argument emot filter eller åldersverifiering. Dessa lösningar är förmodligen främst tänkta att skydda yngre, inte att till varje pris hindra alla från att komma åt pornografi. Och i teorin är det en bra tanke. Ingen vill ju att barn ska utsättas för pornografi. Huvudproblemet är dock att varken filter eller åldersverifiering faktiskt tar bort pornografi, utan bara en bråkdel av den.
Så här tycker jag att man ska tänka, oavsett om man har en professionell eller privat relation till de barn man oroar sig för: Kommer barnen att kunna skyddas från detta för alltid? Svaret är såklart nej, förr eller senare kommer de att använda en mobiltelefon eller sitta vid en dator utan filter. Det betyder att de måste få andra typer av stöd för att vara skyddade på riktigt. Barn i förskoleåldern behöver kunniga vuxna omkring sig, som inte låter dem klicka runt på plattor och som även berättar om det, inte bara låser skärmen till en app och sen är det klart.
Alla barn behöver
Vuxna behöver
Porrfilter, ja tack! Här finns även länkar till forskningen jag refererar till ovan.
Debatt: Största problemet med porrfilter är att de inte fungerar
Bloggpost från 2017: En skola fri från porr
Avsnitt 2 i säsong 4 av Black Mirror: Arkangel.
Vi föräldrar och Natur och kultur bjuder på ett långt utdrag ur mitt kapitel I mediepanikens fotspår: Barns rätt till digital kompetens och säkerhet på nätet ur den helt nyutkomna Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund, som jag berättade om tidigare.
Snart kommer ännu en bok om digitalisering i förskolan, även den med ett kapitel av mig. Denna gång är Erika Kyrk-Seger redaktör. Jag hoppas att varje förskola skaffar båda böckerna och startar läsecirklar för personalen, så att fler får chans att arbeta med de här frågorna professionellt, och slipper använda sin fritid till kompetensutveckling.
Här kan ni läsa de avslutande styckena i mitt kapitel.
“De barn som inte får använda nätet under barndomen riskerar att hamna i ett liknande utanförskap, ett digitalt utanförskap, som gör att de kommer att få svårare att utveckla ett fungerande förhållningssätt till datorer och nätanvändning. De kan, liksom de barn som har fått utforska nätet utan stöd från vuxna, råka ut för er faror än de barn som haft en trygg och förtroendefull relation till både nätet och vuxna.
Min och andras forskning har visat att de flesta barn och unga som använder nätet har väl fungerande navigeringsstrategier och känner sig relativt nöjda och trygga med sin nätanvändning. Samtidigt framkommer det att de inte har haft några vuxna med sig i lärandeprocessen.
Det är förstås trösterikt att veta att de flesta barn känner sig orädda framför datorn, men det innebär samtidigt att det finns en grupp barn som inte gör det och som inte klarar sig lika bra eller har kunskapsluckor som gör att de riskerar att råka illa ut. För dessa barn blir det de vuxnas uppgift att finnas med och samtala med dem om nätet och lyssna på deras tankar.
När det gäller yngre barns nätanvändning, som ju är ett område fyllt av känslomässiga resonemang, kan det dock ibland vara svårt för vårdnadshavarna att hitta rätt bland alla larm och urskilja forskningsfronten. Här har förskolan en uppgift. Med sin styrka av att ha ett professionellt kollegium kan den fungera som en plats där barnen får systematiskt stöd i utvecklandet av sin digitala kompetens.”
Detta är en debattartikel som infördes i SvD 5 mars 2019.
Torkel Klingberg skriver i SvD den 23/2 att digitaliseringen av skolan sker i blindo och att försiktighetsprincipen borde användas innanutvecklingen får fortsätta. Försiktighetsprincipen används av bl a läkemedelsbranschen som ett sätt att undvika framtida läkemedelskatastrofer, genom att den som vill sälja ett läkemedel först måste visa att produkten är ofarlig. Digitaliseringen är dock inte en produkt, så vi kan inte applicera försiktighetsprincipen rakt av. Vissa produkter som möjliggör digitaliseringen är visserligen produkter: plattor, datorer, träningsarmband, mobiltelefoner, tv, wifi-styrd belysning. När det gäller sådan teknik kan vi kräva att de ska vara testade så att de är säkra innan de lanseras. Att jämställa digitaliseringen med de tekniska prylarna vore dock lika osmidigt som att jämställa sjuk- och hälsovården med läkemedelsindustrin; de hör självklart ihop men de inte är sammanlänkade så till den grad att vi kräver ett stopp för hela den medicinska forskningen och praktiken bara för att vi är kritiska till läkemedelsindustrin. Klingberg menar att skolans digitalisering borde stoppas tills vi vet mer. Jag säger tvärtom! Ska försiktighetsprincipen baseras på forskning om ungas nätanvändning borde försiktigheten vändas åt andra hållet. Vi borde se till att alla barn kan granska information, att de förstår när mobilen blir ett hinder och när den tillför något, hur de undviker att blir lurade av bedragare och sexuella förövare, tills vi helt säkert vet att det är riskfritt att sluta lära ut sådant.
Klingberg refererar till studier från främst USA och ett par egna erfarenheter som visade att det är svårare att läsa digital text. Klingberg menar att slutsatsen blir att stoppa digitaliseringen medan vi studerar detta närmare. Jag säger tvärtom! Även om resultaten skulle bli desamma, att skärmläsning ställer andra krav på läsaren än pappersläsning, är detta en tydlig fingervisning om att skolan borde bli bättre på att lära ut skärmläsning. Om inte skolan lär ut digital kompetens, hur ska elever då lära sig behärska digitala enheter? De elever som går i skolan idag måste kunna detta, oavsett vad vi tycker om den saken. Det är faktiskt värre än så; även de elever som har gått i skolan de senaste årtiondena borde ha fått med sig detta ut i livet. Vi har haft allmän tillgång till plattor och smarta telefoner i ett årtionde redan, och till internet i snart trettio år och ändå går årskull efter årskull ut utan att skolan har bidragit till deras digitala kompetens. Det betyder inte att alla dessa elever saknar kunskaper, tvärtom, men det betyder att de inte fått utveckla sina kunskaper systematiskt, utifrån en läroplan, med alla fördelar som kommer med det.
Vi måste sätta oss över känslan av att utvecklingen rusar iväg åt fel håll. Samhällets digitalisering är bara en följd av den tekniska utvecklingen, inte något som vi har att ta ställning för eller emot. Vi ska inte fråga oss hur vi kan stoppa utvecklingen, utan hur vi kan bli bättre på att stötta barn och unga så att de undviker risker och får ut maximalt av möjligheterna. Självklart ska vi kritiskt granska allt nytt som dyker upp, vi ska fråga oss om det nya verkligen är så bra som det påstås och vi ska tänka igenom var det finns risker. Samtidigt måste vi vara lika kritiska till det som inte är nytt, det som är så invant att vi inte längre ser det. Annars är risken stor att vi romantiserar det vi känner till, det som utgjorde vår egen uppväxt, även i de fall där allt inte var så rosenskimrande för alla.
Vuxna är sårbara när det kommer till barn, oavsett om vår relation är personlig eller professionell. Vi vill skydda dem och det gör oss till tacksamma mottagare av larmrapporter. Dessvärre är det så att den som är rädd är ett sämre stöd för barn. Klingbergs enda bidrag till debatten när han målar upp ett skräckscenario med hjälp av ord som digitaliseringsträsket och kunskapsras, är att sprida obefogad oro till vuxna som i många fall redan är oroade. Det är direkt oansvarigt.
Elza Dunkels
Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och internetforskare vid Umeå universitet.
Idag uppmärksammas Safer Internet Day över hela Europa. Tanken med dagen är att vuxna ska tänka ett extra varv på ungas säkerhet på nätet och kanske ägna dagen åt aktiviteter kring frågan. I år känns den extra viktig eftersom vi befinner oss i en backlash när det gäller unga och nätet i allmänhet (t ex mobilförbud) och ungas säkerhet på nätet i synnerhet (t ex filter).
Det jag har svårast att förstå med de bakåtsträvande tongångarna, både vad gäller mobilförbud och filter, är hur förespråkarna vågar. De uppvisar ett otroligt mod, eller snarare dumdristighet! Hur vågar de kräva saker som enligt forskning om säkerhet på nätet riskerar att öka ungas utsatthet? Jag är alldeles för feg för att våga uttala mig utanför mitt kompetensområde. Jag skulle aldrig ta en så allvarlig sak på mitt ansvar. Förbud, varningar och tekniska hinder ökar klyftan mellan barn och vuxna! Det finns barn som har dött därför att de inte vågat larma till sina vuxna. Det finns barn som berättar om sömnsvårigheter därför att de inte vågar säga till nån vuxen att de blivit lurade att göra nåt dumt. Det finns barn som har ont i magen för att vuxna larmar och går på. Hur vågar vuxna bidra till det?
Det vi vet är egentligen bara ett par saker, men de är å andra sidan rätt väl belagda.
Som ni ser av min korta lista kan förbud, varningar och tekniska hinder motverka utvecklandet av motståndskraft. Vuxna kan inte ta rollen som övervakare och samtidigt bygga förtroende med barn. Vuxna kan inte sätta upp förbud och sedan förvänta sig att barn ska larma om nåt händer. Barn behöver träna upp sina förhållningssätt och rutiner, genom att använda nätet, mycket och tidigt. Inte nödvändigtvis tillsammans med vuxna men i en miljö där vuxna är intresserade, engagerade, respektfulla och närvarande när de behövs. Det är sånt vi borde fokusera på idag!
(Och om ni funderar på den långa listan så finns den i Vad gör unga på nätet?)
För snart ett år sen blev jag nominerad till Surfa Lugnt-priset och i februari fick jag priset för mitt “föredömliga och faktabaserade arbete med att upplysa om ungas nätvanor”. Jag blev vansinnigt glad bara för nomineringen och min glädje visste inga gränser när jag sedan fick priset. Nu är det dags att nominera till 2018. Läs om mitt år som vinnare och gå sen in och nominera nån som arbetar för unga och nätet!
Ni kanske har sett att centerkvinnorna har startat en kampanj för en porrfri skola där man förordar filter på alla skoldatorer. Det strider ju mot all forskning på området så jag spelade in en liten film som sammanfattar kritiken mot den typen av satsningar.
För den som vill läsa mer rekommenderar jag mina böcker. Här länkar jag till förlagens sidor men böckerna finns såklart hos alla bokhandlare också.
Vad gör unga på nätet? Kanske främst kapitlet Säkerhet till salu och avsnittet Tekniska lösningar på mänskliga problem. Tänk bara på att boken ska uppdateras och en tredje upplaga kommer ut i januari. Inget kring filter kommer dock att skrivas om så det kan ni gärna läsa.
Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Främst kapitel 5 Övervakning och filter.
Eller läs det jag skrev 2013 om samma sak: Lite om porrfilter (och en vettigare lösning).
I Skolverkets modul Säker användning av nätet heter den sista delen Arbeta vidare och är tänkt som en sammanfattning där bland annat Helena Meyer från Fryshusets Nätvandrarna blir intervjuad.
Jag berättade tidigare om Skolverkets modul Säker användning av nätet och idag tänkte jag presentera den andra delen – Kränkningar på nätet.
Denna del handlar om kränkningar på nätet och hur skolan kan närma sig denna komplexa fråga genom att ta in internet och kunskaper om ungas nätanvändning i skolans förebyggande arbete.
Elza Dunkels, som forskar om unga och nätet vid Umeå universitet, inleder med en artikel som tar avstamp i en diskussion om de mediepaniker som uppstår när nya digitala verktyg eller tjänster blir populära. Hon fortsätter att resonera kring hur skolan kan förhålla sig till och dra nytta av elevers kunskaper i det förebyggande arbetet mot kränkningar. Artikeln är ursprungligen publicerad i Skolverkets modul Främja likabehandling.
Moduldelen innehåller också en poddintervju med Barn- och elevombudet. Senare under våren publiceras en klassrumsfilm som ger exempel på hur skönlitteratur kan användas i en diskussion om kränkningar på nätet.
Igår tog jag upp del två av Skolverkets modul Säker användning av nätet och idag tänkte jag presentera den tredje delen Informationssäkerhet i skolan.
Modulens tredje del handlar om den mer tekniska aspekten av säkerhet på nätet och om vikten av att skydda sin personliga information till exempel genom att vara rädd om sitt lösenord.
Kristina Alexanderson, tidigare gymnasielärare i svenska och sedan några år chef för Internet i skolan på Internetstiftelsen i Sverige, IIS, inleder med en artikel. Hon går igenom några viktiga punkter när det gäller lösenordshantering och annat som som kan göras för att undvika att förlora viktig information. Resonemanget fortsätter i poddintervjun med Anne-Marie Eklund Löwinder.
Klassrumsaktiviteterna ger möjlighet till att diskutera dessa frågor med eleverna och ta tillvara deras kunskaper och erfarenheter. Syftet med delen är att bidra till att lärare och elever får ökade kunskaper om vilka risker som ska undvikas, inte minst när det gäller hanteringen av lösenord.
