Nu har Uppdrag granskning precis tagit slut. Ni kan se det i efterhand här. Ni kan också chatta med mig, eller läsa chatten i efterhand.

Den del där jag kommenterar är 6 minuter och 20 sekunder långt så ni förstår att allt jag ville säga inte kom med. Mitt viktigaste mål var att ta så mycket taltid som möjligt och det lyckades jag ju bra med. Det var viktigt att inte tid slösades bort på innehållslöst prat från skräckföreläsaren som var med mig i studion. Men det fanns mycket mer att säga och här är några av de sakerna:

Min viktigaste poäng är att vi inte ska fokusera så mycket på vad barnen ska göra och inte göra. Det som behövs idag är vuxna som tar ansvar för sin relation till barn. På allvar, inte bara på ytan. De nya strömningarna med hårda tag och gränssättning mot unga kommer inte att tillföra något när det gäller barns säkerhet på nätet.

Forskningen är idag enig om att det inte finns några råd vi kan ge barn som garanterar deras säkerhet. Det finns inte heller några tekniska hjälpmedel som ökar barns säkerhet på nätet, oavsett vad marknadsföringen säger. Vi ska inte, som en polis sa i tv efter självmordet i Kumla, se till att våra barn inte lägger ut bilder på nätet. Tvärtom! Att vi ger det rådet är att spela förövarna i händerna. Det är precis det som utgör grunden för en utpressningssituation, som många av de här barnen blir utsatta för. Om det inte finns någon skamlig hemlighet, går det inte att använda den för att tvinga fram andra handlingar. När vuxna skuldbelägger barnen ger vi bränsle till den manipulativa process som ofta föregår vuxnas sexuella exploatering av unga via nätet.

Det här är allvarliga saker och det blir allt allvarligare. När jag började varna för detta, för 8 år sedan, fanns mest en oro för att unga skulle få det svårare än nödvändigt. Men sen kom forskningsrapporter som gav stöd för det jag sagt och på senare tid har det blivit mer och mer tydligt att för många unga är detta en fråga om liv och död.

Nedan ger jag några korta råd till vuxna och barn. Men det är lite vanskligt att göra såna här sammanställningar. Jag oroar mig lite för att den kommunikation mellan barn och vuxna som jag förordar ska används som ännu ett vapen mot unga. Det får aldrig vara ett krav att berätta allt. Det ska vara ett erbjudande från vuxna, ett gott råd till de unga. Inget annat. Om unga inte vill berätta måste det vara deras val och frånvaron av förtroende får inte användas för att skuldbelägga någon.

Se gärna min webbföreläsning Ungas säkerhet på nätet och ställ frågor till Fråga forskarna – unga online. Eller ställ en fråga till Net Nanny.

Vad ska vuxna göra?

• Se till att tydligt signalera att du är beredd att lyssna. Moralisera inte. Bit ihop om din första reaktion och sov på saken, hellre än att visa att du blir upprörd.
• Fundera på, och diskutera med andra, hur annorlunda världen ser ut idag. Det faktum att alla finns på nätet gör till exempel att det inte är lika allvarligt om det finns en olämplig bild där ute. Avdramatisera digitala fotspår snarare än att hota med dem.
• Lär dina barn att känna efter och följa sina känslor. Tala om att det är ok att svika ett löfte om det inte känns bra att följa det.
• Ge lite tips på hur man kan ta sig ur en knivig situation utan att såra någon. Förklara att alla kan göra misstag men att inga är så allvarliga att de inte går att rätta till.

Vad ska unga göra?

• Om du oroar dig, prata med nån. Det är alltid, alltid bättre att berätta än att gå med på att sånt du inte vill.
• Träna dig själv att känna efter: Vill du göra det som den andra föreslår? Ger er relation dig något eller är det mest bara du som ger? Den typen av frågor behöver alla ställa sig på och utanför nätet.
• Tänk på att inga misstag är så allvarliga att de inte går att rätta till. Berätta för någon!

Just nu cirkulerar en film om nätpedofiljakt i alla medier, se t ex SR. Det är faktiskt nätpedofiler det handlar om, alltså inte vuxna som söker kontakt med barn över nätet för att sedan begå övergrepp utanför nätet. Det här handlar om sexuella förövare som kontaktar barn på nätet och sedan begår övergreppen på nätet.

Filmen är gjord av en organisation som kallar sig Terre de Hommes och som tydligen finns i hela världen. Deras slogan lyder “For children, their rights and equitable development” – För barn, deras rättigheter och rättvis utveckling. Just nu driver de en kampanj för att stoppa just den sexuella exploateringen av barn via nätet.

Själva filmen är gjord som en skräckinjagande dokumentär, med alla element som behövs för att skrämma åskådaren för skurken och inge förtroende för hjälten. Skurken är pedofiler som begår övergrepp över nätet. Hjälten är Terre des Hommes själva, vars företrädare är modellerade efter seriösa naturvetenskapliga forskare, nedtonade aktivister och filantroper. Dessutom spelar en datoranimerad flicka en central roll i filmen och kampanjen. I filmen framställs detta arbete som ett sätt att använda den senaste tekniken för att hjälpa barn och själva renderingen av flickan får mycket utrymme i den 7 minuter långa filmen.

Jag tycker att filmen är spekulativt gjord och att det är uppenbart att syftet i första hand är att få uppmärksamhet. Men är inte det bra? Att den här viktiga men ignorerade frågan får uppmärksamhet? Jo, men inte på vilket sätt som helst. Det gagnar ingen, allra minst barnen, att problemet framställs som epidemiskt och att förövarna framställs som monster eller folk devils. Den typen av uppmärksamhet motverkar seriösa försök att lösa problemen, till exempel genom att göra maktanalyser, se till barns sociala situation och att ge förövare och potentiella förövare vård. Vilket är exempel på långsiktiga satsningar, baserade på vetenskaplig kunskap snarare än på känslomässiga reaktioner.

Det här är ju ett arbete som pågår världen över med många olika medel, både att stoppa kontakterna som leder till kroppsliga övergrepp och övergrepp över nätet. På olika sätt arbetar länder med att ny lagstiftning eller se om det går att tillämpa existerande för att komma åt förövarna. Man arbetar för att barn ska få en bättre situation och därmed löpa mindre risk att bli förövarnas offer. Det satsas pengar på forskning och utbildning, i Sverige har bland andra Ungdomsstyrelsen fått medel för just detta.

Jag tycker att vi ska vara mycket försiktiga när vi för vidare eller till och med hyllar den här typen av kampanjer. Vi borde noga undersöka vilka avsändarna är och vilken deras agenda är. Inte så att jag misstänker dem för att vilja något annat än barns bästa utan djupare; vilka värderingar står de för? Varifrån får de sina pengar? Leder deras arbete framåt?

Men den här typen av kampanjer leder knappast till något annat än panik. Och naturligtvis uppmärksamhet åt Terre des Hommes, som väl ingen hört talas om förrän nu. Det är inte farligt att ifrågasätta eller bli ifrågasatt. Jag vet att många ideella organisationer har svårt för det men det måste ingå om man tänker agera i en demokrati. Det finns stora risker att en organisation som arbetar för goda och viktiga saker utvecklas till en sekt om det inte finns utrymme för kritik, inom och utom organisationen.

Det är inte konstigt att vi reagerar känslomässigt på kampanjer av det här slaget och informationen den baseras på. Vi kanske ska vara glada så länge vi faktiskt tycker att det är sjukt och vidrigt. Men därifrån till att acceptera att viktiga frågor får slarvas bort genom spektakulära reklamsatsningar är steget stort. Vi har på sista tiden sett ett flertal smaklösa sätt att få uppmärksamhet till viktiga frågor och det här är bara ännu ett.