Skolans digitalisering bör inte stoppas – tvärtom!

Detta är en debattartikel som infördes i SvD 5 mars 2019.

Torkel Klingberg skriver i SvD den 23/2 att digitaliseringen av skolan sker i blindo och att försiktighetsprincipen borde användas innanutvecklingen får fortsätta. Försiktighetsprincipen används av bl a läkemedelsbranschen som ett sätt att undvika framtida läkemedelskatastrofer, genom att den som vill sälja ett läkemedel först måste visa att produkten är ofarlig. Digitaliseringen är dock inte en produkt, så vi kan inte applicera försiktighetsprincipen rakt av. Vissa produkter som möjliggör digitaliseringen är visserligen produkter: plattor, datorer, träningsarmband, mobiltelefoner, tv, wifi-styrd belysning. När det gäller sådan teknik kan vi kräva att de ska vara testade så att de är säkra innan de lanseras. Att jämställa digitaliseringen med de tekniska prylarna vore dock lika osmidigt som att jämställa sjuk- och hälsovården med läkemedelsindustrin; de hör självklart ihop men de inte är sammanlänkade så till den grad att vi kräver ett stopp för hela den medicinska forskningen och praktiken bara för att vi är kritiska till läkemedelsindustrin. Klingberg menar att skolans digitalisering borde stoppas tills vi vet mer. Jag säger tvärtom! Ska försiktighetsprincipen baseras på forskning om ungas nätanvändning borde försiktigheten vändas åt andra hållet. Vi borde se till att alla barn kan granska information, att de förstår när mobilen blir ett hinder och när den tillför något, hur de undviker att blir lurade av bedragare och sexuella förövare, tills vi helt säkert vet att det är riskfritt att sluta lära ut sådant.

Klingberg refererar till studier från främst USA och ett par egna erfarenheter som visade att det är svårare att läsa digital text. Klingberg menar att slutsatsen blir att stoppa digitaliseringen medan vi studerar detta närmare. Jag säger tvärtom! Även om resultaten skulle bli desamma, att skärmläsning ställer andra krav på läsaren än pappersläsning, är detta en tydlig fingervisning om att skolan borde bli bättre på att lära ut skärmläsning. Om inte skolan lär ut digital kompetens, hur ska elever då lära sig behärska digitala enheter? De elever som går i skolan idag måste kunna detta, oavsett vad vi tycker om den saken. Det är faktiskt värre än så; även de elever som har gått i skolan de senaste årtiondena borde ha fått med sig detta ut i livet. Vi har haft allmän tillgång till plattor och smarta telefoner i ett årtionde redan, och till internet i snart trettio år och ändå går årskull efter årskull ut utan att skolan har bidragit till deras digitala kompetens. Det betyder inte att alla dessa elever saknar kunskaper, tvärtom, men det betyder att de inte fått utveckla sina kunskaper systematiskt, utifrån en läroplan, med alla fördelar som kommer med det.

Vi måste sätta oss över känslan av att utvecklingen rusar iväg åt fel håll. Samhällets digitalisering är bara en följd av den tekniska utvecklingen, inte något som vi har att ta ställning för eller emot. Vi ska inte fråga oss hur vi kan stoppa utvecklingen, utan hur vi kan bli bättre på att stötta barn och unga så att de undviker risker och får ut maximalt av möjligheterna. Självklart ska vi kritiskt granska allt nytt som dyker upp, vi ska fråga oss om det nya verkligen är så bra som det påstås och vi ska tänka igenom var det finns risker. Samtidigt måste vi vara lika kritiska till det som inte är nytt, det som är så invant att vi inte längre ser det. Annars är risken stor att vi romantiserar det vi känner till, det som utgjorde vår egen uppväxt, även i de fall där allt inte var så rosenskimrande för alla.

Vuxna är sårbara när det kommer till barn, oavsett om vår relation är personlig eller professionell. Vi vill skydda dem och det gör oss till tacksamma mottagare av larmrapporter. Dessvärre är det så att den som är rädd är ett sämre stöd för barn. Klingbergs enda bidrag till debatten när han målar upp ett skräckscenario med hjälp av ord som digitaliseringsträsket och kunskapsras, är att sprida obefogad oro till vuxna som i många fall redan är oroade. Det är direkt oansvarigt.

Elza Dunkels

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och internetforskare vid Umeå universitet.

Hur vågar de?

Idag uppmärksammas Safer Internet Day över hela Europa. Tanken med dagen är att vuxna ska tänka ett extra varv på ungas säkerhet på nätet och kanske ägna dagen åt aktiviteter kring frågan. I år känns den extra viktig eftersom vi befinner oss i en backlash när det gäller unga och nätet i allmänhet (t ex mobilförbud) och ungas säkerhet på nätet i synnerhet (t ex filter).

Det jag har svårast att förstå med de bakåtsträvande tongångarna, både vad gäller mobilförbud och filter, är hur förespråkarna vågar. De uppvisar ett otroligt mod, eller snarare dumdristighet! Hur vågar de kräva saker som enligt forskning om säkerhet på nätet riskerar att öka ungas utsatthet? Jag är alldeles för feg för att våga uttala mig utanför mitt kompetensområde. Jag skulle aldrig ta en så allvarlig sak på mitt ansvar. Förbud, varningar och tekniska hinder ökar klyftan mellan barn och vuxna! Det finns barn som har dött därför att de inte vågat larma till sina vuxna. Det finns barn som berättar om sömnsvårigheter därför att de inte vågar säga till nån vuxen att de blivit lurade att göra nåt dumt. Det finns barn som har ont i magen för att vuxna larmar och går på. Hur vågar vuxna bidra till det?

Det vi vet är egentligen bara ett par saker, men de är å andra sidan rätt väl belagda.

  • De flesta barn som råkar ut för kontaktförsök av sexuella förövare navigerar klokt förbi denna potentiella risk. Några barn faller för manipulationen men det finns alltså något som gör att de flesta klarar sig. Då bör vi fokusera på att identifiera detta något.
  • I EU Kids Online valde vi att kalla detta något för motståndskraft (resilience på engelska).
  • Motståndskraft kan bestå av en trygghet i sig själv och en tillit till omgivningen, som ger barnet en stark känsla av att ha en plats i världen och att det finns vuxna som lyssnar och respekterar.
  • Motståndskraft kan också bestå av utvecklade förhållningssätt och rutiner, en sorts nätsmarthet som kickar in när något verkar skumt eller barnet råkat ut för nåt.
  • Motståndskraft kan också vara att barnet fått mandat att känna efter hur det känns och agera på den känslan. Alltså att inte vara väluppfostrad i bemärkelsen lydig, utan att det även finns utrymme för att ljuga sig ur en svår situation, backa från ett löfte eller säga ifrån när nånting känns fel.
  • Vi vet också att många sexuella förövare är skickliga manipulatörer. De får snabbt offret att känna sig medskyldigt till övergreppet. Det betyder att vi inte bara måste vara noga med att inte skuldbelägga barn och unga, vi måste vara övertydliga i detta.

Som ni ser av min korta lista kan förbud, varningar och tekniska hinder motverka utvecklandet av motståndskraft. Vuxna kan inte ta rollen som övervakare och samtidigt bygga förtroende med barn. Vuxna kan inte sätta upp förbud och sedan förvänta sig att barn ska larma om nåt händer. Barn behöver träna upp sina förhållningssätt och rutiner, genom att använda nätet, mycket och tidigt. Inte nödvändigtvis tillsammans med vuxna men i en miljö där vuxna är intresserade, engagerade, respektfulla och närvarande när de behövs. Det är sånt vi borde fokusera på idag!

(Och om ni funderar på den långa listan så finns den i Vad gör unga på nätet?)

 

Nominera till Surfa Lugnt-priset!

För snart ett år sen blev jag nominerad till Surfa Lugnt-priset och i februari fick jag priset för mitt “föredömliga och faktabaserade arbete med att upplysa om ungas nätvanor”. Jag blev vansinnigt glad bara för nomineringen och min glädje visste inga gränser när jag sedan fick priset. Nu är det dags att nominera till 2018. Läs om mitt år som vinnare och gå sen in och nominera nån som arbetar för unga och nätet!

Surfa Lugnt-prisvinnaren Elza Dunkels: ”Jag köpte mig tid att skriva”

Surfa Lugnt-priset 2018: Nominera din favorit nu!

 

För en skola fri från porr

Ni kanske har sett att centerkvinnorna har startat en kampanj för en porrfri skola där man förordar filter på alla skoldatorer. Det strider ju mot all forskning på området så jag spelade in en liten film som sammanfattar kritiken mot den typen av satsningar.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag mina böcker. Här länkar jag till förlagens sidor men böckerna finns såklart hos alla bokhandlare också.

Vad gör unga på nätet? Kanske främst kapitlet Säkerhet till salu och avsnittet Tekniska lösningar på mänskliga problem. Tänk bara på att boken ska uppdateras och en tredje upplaga kommer ut i januari. Inget kring filter kommer dock att skrivas om så det kan ni gärna läsa.

Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Främst kapitel 5 Övervakning och filter.

Eller läs det jag skrev 2013 om samma sak: Lite om porrfilter (och en vettigare lösning).

 

Kränkningar på nätet

Intervju med Caroline Dyrefors Grufman.

Jag berättade tidigare om Skolverkets modul Säker användning av nätet och idag tänkte jag presentera den andra delen – Kränkningar på nätet.

Denna del handlar om kränkningar på nätet och hur skolan kan närma sig denna komplexa fråga genom att ta in internet och kunskaper om ungas nätanvändning i skolans förebyggande arbete.

Elza Dunkels, som forskar om unga och nätet vid Umeå universitet, inleder med en artikel som tar avstamp i en diskussion om de mediepaniker som uppstår när nya digitala verktyg eller tjänster blir populära. Hon fortsätter att resonera kring hur skolan kan förhålla sig till och dra nytta av elevers kunskaper i det förebyggande arbetet mot kränkningar. Artikeln är ursprungligen publicerad i Skolverkets modul Främja likabehandling.

Moduldelen innehåller också en poddintervju med Barn- och elevombudet. Senare under våren publiceras en klassrumsfilm som ger exempel på hur skönlitteratur kan användas i en diskussion om kränkningar på nätet.

 

Informationssäkerhet i skolan

Intervju med Anne-Marie Eklund Löwinder.

Igår tog jag upp del två av Skolverkets modul Säker användning av nätet och idag tänkte jag presentera den tredje delen Informationssäkerhet i skolan.

Modulens tredje del handlar om den mer tekniska aspekten av säkerhet på nätet och om vikten av att skydda sin personliga information till exempel genom att vara rädd om sitt lösenord.

Kristina Alexanderson, tidigare gymnasielärare i svenska och sedan några år chef för Internet i skolan på Internetstiftelsen i Sverige, IIS, inleder med en artikel. Hon går igenom några viktiga punkter när det gäller lösenordshantering och annat som som kan göras för att undvika att förlora viktig information. Resonemanget fortsätter i poddintervjun med Anne-Marie Eklund Löwinder.

Klassrumsaktiviteterna ger möjlighet till att diskutera dessa frågor med eleverna och ta tillvara deras kunskaper och erfarenheter. Syftet med delen är att bidra till att lärare och elever får ökade kunskaper om vilka risker som ska undvikas, inte minst när det gäller hanteringen av lösenord.

Ungas samspel online

Intervju med Katarina Graffman

Jag berättade tidigare om Skolverkets modul Säker användning av nätet och idag tänkte jag presentera den första delen – Ungas samspel online.

Modulens första del behandlar ungas samspel online som en bakgrund till olika aspekter av säkerhet på nätet. Syftet är att öka kunskaperna om ungas nätanvändning, kunskaper som kommer till nytta i dialog med eleverna.

Delen inleds med en artikel av Liselott Eek-Karlsson som forskar om unga och nätet vid Linnéuniversitetet. Hon presenterar de olika gemenskaper som finns och resonerar kring skillnader mellan online-arenor och möten i rummet. Diskussionen kan fortsätta under de kollegiala momenten.

Läs hennes artikel Ungas samspel online. Lyssna också på den intervju jag gjorde med Katarina Graffman.

Se även samtalet med suveräna Ängdala skolor (som fick Surfa Lugnt-priset flera år före mig).

 

Säker användning av nätet

I höstas hade jag i uppdrag att ta fram en modul till Skolverkets lärportal – Säker användning av nätet. Det var meningen att den skulle lanseras stort men eftersom den varit publicerad så länge nu väljer jag ändå att berätta om den. Om det blir en större lansering lär ni ändå får höra talas om den.Modulen ingår i satsningen på digitalisering. Alla moduler består av flera delar som är tänkta att fungera som självstuidekurser för arbetslag av lärare.

Så här beskrivs modulen:

Den här modulen syftar till att ge vuxna i skolan kunskap att stötta eleverna så att nätanvändningen blir så säker och trygg som möjligt. Som ett stöd för denna process får du olika vinklar på säkerhet på nätet.

Den inledande delen handlar om ungas sociala samspel på nätet följt av en del om kränkningar på nätet. Den tredje delen handlar om informationssäkerhet och att skydda sin personliga information och den avslutande delen sammanfattar modulen i en text om aktuella undersökningar och tips på lektionsmaterial. Tillsammans ger dessa fyra delar en grund till några av de frågor som skolan brottas med när det kommer till ungas säkerhet på nätet.

En bärande tanke i upplägget av den här modulen är att varje skola har unika förutsättningar och att det därför är de vuxna på varje skola som är experter på sina elevers situation. Diskussionsuppgifterna som är kopplade till varje del är uppbyggda som kollegiala arbetsuppgifter där inventering av förkunskaper och de egna elevernas behov är viktiga. Samarbete med skolbibliotekarie och elevhälsopersonal uppmuntras och ges exempel på i de filmer som kommer att publiceras på modulen senare i vår.

Elevaktiviteterna ska ses som inledningen till ett långsiktigt arbete som förhoppningsvis blir en del av skolvardagen.

Modulen är uppbyggd av fyra delar som studeras i tur och ordning.

  1. Ungas samspel online
  2. Kränkningar på nätet
  3. Informationssäkerhet i skolan
  4. Arbeta vidare

Målgrupper: Lärare, skolbibliotekarier och annan personal i grundskola och gymnasium.

 

Sexting

Jag har inte skrivit om sexting för det är en sån konstig grej att prata om i Sverige. Den där panikkänslan kring barn och sex är inte lika stark som i många andra länder. Men idag är jag på Facebook och lyssnar till forskare, aktivister och professionella som ger olika vinklar på säkerhet för barn och då kom frågan upp på ett intressant sätt.

På morgonen fick vi höra en panel om sexting eller non consensual sharing of intimate images som det heter på riktigt (vad heter det på svenska?). En av talarna är forskaren Ethel Quayle som berättar att forskningen på området är både rörig och förvirrande. Bland annat finns det ingen definition av fenomenet; vad menar vi med sexting? Menar vi alla nakenbilder som delas digitalt eller krävs det att den som är avbildad inte är med på det? Hon tillhör de som menar att unga ska ha rätt att kommunicera sexuellt på ett tryggt sätt, medan andra framförde tanken att unga inte ska lägga ut bilder alls, eller inte ta sexuella bilder eller rent av inte ha en sexualitet.

Hon fick medhåll av Emma Holten som påpekade att bilderna i sig inte är problemet utan det är det bristen på samtycke som är det farliga. Hon sa att skillnaden mellan samtycke och inte är som  “the difference between being force-fed and having dinner in a luxurious restaurant”. Hon påpekar också att lösningen inte är säga till unga att aldrig lägga ut bilder. Det är inte problemet. Problemet är när någon sprider bilden.

Det var ett mycket kort nedslag i en fullspäckad dag. Jag hoppas att jag hinner återkomma till fler bra grejer jag fick med mig under de här två dagarna.