#unselfie

March 24th, 2014 | Posted by admin in Genus | Juvenism | Mobbning | Näthat | Säkerhet | Sexism - (Comments Off)

Häromdagen gick Friends ut med en kampanj som de lite olyckligt kallade för #unselfie (olyckligt därför att det redan finns en helt annan kampanj med samma namn) som går ut på att alla ska ta bort sin profilbild och ersätta den med en svart ruta för att markera att det är insidan som räknas. Så snart kampanjen fick spridning blev många mycket upprörda över de antaganden som ligger bakom kampanjen: Att det är selfies som är problemet och att potentiella offer kan göra annorlunda så slipper de bli mobbade. En av de första som reagerade var Christina Stielli som skriver:

Självklart räknas insidan men det gör utsidan också. Det är liksom utsidan som SYNS mest och oftast. Lär istället våra barn och ungdomar att stå för den de är, både på insidan och utsidan. Nu lär Friends ut, i någon kampanj som sprids på facebook och som man utan att tänka efter i ett extra steg sprider, att vi ska dölja eller inte visa vår utsida för då går ungarna ”säkra”? Hur många fel gör Friends i ett enda slag?!

Hej Blekk skrev ett skarpt och kunnigt inlägg:

Friends verkar tro att kränkningarna slutar i samma sekund som att profilbilderna försvinner. I min mening har kränkningarna aldrig handlat om utseende, det har handlat om systematiskt hat mot tonårstjejer oberoende av deras utseende. Unga tjejer blir kränkta för att det finns en kultur idag där unga tjejer systematiskt blir hatade. Tjejer blir kallade för ”fitta”, ”hora”, ”slyna”, ”duckface”, ”feministfitta”, ”fetto” m.m. Det beror inte på hur tjejerna ser ut, tro mig. Tjejer har blivit kallade för ovan ord utan någon som helst koppling till deras utseende i många, många år.

Tjejer kränks på nätet, överallt, även i sociala medier där inga profilbilder är inblandade. Jag ser det varje dag, på twitter, ask.fm och tumblr. Att unga tjejer blir kränkta på nätet ”pga. sitt utseende” är väldigt långt från sanningen. Tjejerna blir kränkta enbart i egenskap av att vara tjejer.

Nu har Friends i två texter gått ut och försvarat sin kampanj. Först med ett eget pressmeddelande: Utmana utseendenormen i samhället och så idag i Aftonbladet Debatt. Inte med ett enda ord visar de att de tar till sig kritiken om att lägga skulden på de unga. Istället får de det att låta som om alla som kritiserar dem har missuppfattat budskapet. Friends generalsekreterare Arrhenius skriver: 

Det har stormat hårt kring #unselfie den här veckan vilket tyder på att många bryr sig om frågan om ungas trygghet på nätet. Tonen har bitvis varit väldigt hård och även det är ett bevis på att vi behöver lyfta frågan om hur vi kommunicerar mot varandra i sociala medier.

Nu låter den formuleringen som om det var lite bra att det blev en debatt. Och det är ju ett klassiskt retoriskt grepp, att hävda att ens egna argument är viktiga för debattens skull. Men debatten efter #unselfie har ju inte handlat om sakfrågan, alltså hur vi samtalar på nätet eller hur vi behandlar varandra på nätet. Istället har kritiken mot Friends handlat om att de skuldbelägger offren, så kallad victim blaming.

Och vad gäller tonen, är det inte så att vi som kritiserar Friends har en hård ton för att vi skriver på nätet. Vi skriver så här för att de har begått ett allvarligt övertramp.

Att Friends inte tar ansvar för vad de ställt till med, utan bara berättar om och om igen hur de tänkte när de tänkte fel, är helt vansinnigt. Det är vansinnigt ur pr-synpunkt eftersom de bara gräver sig djupare och djupare ner i ett träsk av självrättfärdigande. Men det är också vansinnigt ur verksamhetssynpunkt. Friends verksamhet handlar om att skydda barn från kränkningar. Om de då inser att de riskerar att kränka barn genom sin kampanj, borde de ju backa. De borde be om ursäkt, ta in experter och lära sig något av sitt misstag. Det är ju samma sak som gäller för barn och vuxna: Det är inte farligt att göra fel. Livet går vidare och det smärtsamma går över. Det viktiga är att lära sig något av sina misstag.

Det är ingen tvekan om att Friends menar väl. De vill skydda barn. Men de har inte kompetensen att göra det. De måste knyta till sig experter, som till exempel Hej Blekk och andra med genuin kunskap om de här frågorna. Det gäller verkligen inte bara Friends. Tiden har sprungit förbi många av de traditionellt goda krafterna i samhället, som från början byggde sitt engagemang på medkänsla snarare än kunskap. Idag går inte det längre och även de ideella, goda aktörerna behöver bara professionella. En mycket bra analys av vad som hände finns hos Deeped Strandh.

Det finns mycket mer att säga om detta. Några saker sa jag i en intervju i Expressen innan allt det här hände:

Elza Dunkels menar att självexponeringen på nätet generellt är något bra. Dessutom har hon en teori om att selfies kan öka förståelsen för både sig själv och för sin omgivning. Selfies kan också bidra till att könsrollerna snabbare kan luckras upp.

– Vi vet att vi människor behöver jobba med relationer och identitet. Men alldeles särskilt under ungdomsåren, och där har bland annat selfies blivit ett viktigt verktyg. Att vi för en diskussion om hur vanliga selfies tas, där killarna spänner musklerna och tjejerna plutar med läpparna, kan också bidra till att stereotyperna lättare löses upp, säger hon.

Och ännu lite mer säger jag i min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på onsdag kl 14 i min Youtubekanal.

 

Pedofilen i appen

March 4th, 2014 | Posted by admin in Digital kompetens | Säkerhet - (Comments Off)

De senaste veckorna har det seglat upp en mycket, mycket otäck historia kring barn och internet. Det handlar om Talking Angela – en ganska populär app. Nu har det spridits ett rykte att pedofiler kan ta över ens telefon om man installerar appen. Det är väl inget konstigt i sig att rykten uppstår och särskilt inte när det handlar om omdiskuterade företeelser. Det otäcka i den här historien är att barn är de stora förlorarna.

Själva ryktet

Den som skrev om detta först, åtminstone på ett informerat och kunnigt sätt, var journalisten Jonas Redin på VK. Först skrev han en kort notis om att ryktet finns men att det inte är sant. Det som hände då var att han blev kontaktad av barn som ville prata om det här, både för att bli lugnade men också för att påpeka för Redin att ryktet visst var sant. Redin kontaktade då mig och Jack Werner och skrev ett längre reportage om Talking Angela och moderna myter i allmänhet. Jack Werner är, för den som missat det, Sveriges stora folkbildningsstjärna när det gäller företeelser på nätet. Han fick nyligen ett hedersomnämnande av Sveriges grävande journalister. Werner skriver om Talking Angela i Internet World.

Så här skriver Redin:

En kille mejlade mig just, och frågade hur vi kan veta att ryktet är falskt.

Frågan som borde ställas är den motsatta: varför skulle så otroliga rykten vara sanna?

Situationen sätter fokus på en viktig fråga: på nätet kan vad som helst skrivas, skickas, delas. Osanningar får enorm spridning, när fakta läggs fram är skadan redan skedd. Jag vet att barn och ungdomar får lära sig om källkritik i skolan när de arbetar med internet. Men det gäller att komma ihåg att källkritiken måste användas även på fritiden, när man hänger runt i sociala medier och läser varningar som skickas runt. Dela inte vidare, ifrågasätt och fundera istället: kan det verkligen stämma?

Och Werner uttrycker det så här:

Pedofiler och hackare blir i det sammanhanget vår tids tomtar och troll. Historien om Talking Angela är i allt väsentligt vår tids ”Råttan i pizzan”. Den ger lika mycket uttryck för vad vi som befolkning fruktar, och var vår kunskap om vår omvärld tar slut.

Sanningshalten

Självklart är det här ett falskt rykte. Det är inte praktiskt möjligt att en grupp pedofiler skulle skapa och administrera ett system som gör att de kan ta över barns mobiltelefoner. Det är inte heller överensstämmande med de metoder som är vanligast bland sexuella förövare som söker sina offer på nätet. Med andra ord är det inte rimligt att ryktet skulle vara sant och då är det ganska lämpligt att avfärda det. Utöver dessa enkla kontroller som vem som helst kan göra, går det ganska snabbt att söka på nätet och inse att det inte är första gången det här ryktet uppstår. Vilket då ger ännu bättre stöd för tanken att ryktet är en bluff.

Paniken som uppstår

Det som skrämmer mig mest i den här historien är två saker. För det första tycker jag att det är mycket sorgligt att alla dessa barn kontaktar en för dem okänd journalist när de oroar sig över något sånt här. De borde rimligen prata med sina föräldrar eller andra vuxna som finns omkring dem. Men det ver vi sedan tidigare att många barn saknar förtroende för att vuxna ska kunna hjälpa dem med de problem som uppstår kring nätet. Som jag beskriver i min föreläsning om säkerhet på nätet har vi med våra ogrundande varningar skapat en farligare situation för barnen. Dels genom att det blir så mycket svårare att berätta om något verkligen har hänt ifall barnen känt sig tvingade att bryta mot de konstiga reglerna om att inte lägga ut bilder, etc. Dels genom att många barn blir väldigt oroliga, helt i onödan. För det är ett problem att hoten vi pratar om är så diffusa. Det handlar om nån sorts förövare, med okända metoder, kanske är de organiserade, kanske är det grannen med jobb och familj, vi läser om dem i media, kanske kan de ta över telefonen, osv. Det är inga klara besked vi kan ge våra barn. Inte som att det är farligt att springa ut i gatan utan att se sig för eller att gå ut på svaga isar. Istället liknar de här hoten  gamla tiders varningar för troll och skogrå; det är motsägelsefulla historier med enbart anekdotiska bevis som grund.

Vuxnas ansvar

Det kan lätt upplevas som ansvarsfullt att vara lyhörd för rykten om faror på nätet. Alla har nån gång hört att en ansvarfull vuxen har koll på vad barnen gör på nätet. Exakt vad det här “ha koll” betyder är däremot lite oklart. För tio år sedan handlade det om att vara vuxen på nätet, ungefär som vuxen på stan. Hänga på ungas mötesplatser, lägga sig i bråk, finnas till hands, kolla vilka fester som är på gång. För fem år sen handlade det om att installera programvara i datorn, filtrera och använda säkra sökverktyg. Tills sådana metoder avslöjades som ännu mer osäkra än att inte göra något alls. Idag skulle jag säga att det handlar mer om att kunna alla orden, veta vad de olika apparna är och att inte bli tagen på sängen. Ingen vill vara den där rektorn på en skola i Göteborg som råkade haspla ur sig att hen inte visste vad Instagram var. Och den känslan är en riktigt bra grogrund för rykten. Ingen vill vara den där föräldern som inte visste vad Talking Angela var den dag det visar sig att pedofiler har tagit över alla barns telefoner.

I själva verket är vuxnas ansvar i den här soppan att vara just vuxna. Att inte tillåta sig att rusa åstad och få panik, utan stå stadig med fötterna på jorden och vara den där trygga punkten barnen behöver när mardrömmarna om pedofilen i appen härjar. Vi har inte rätt att lämna våra barn ensamma med de här ohyggliga funderingarna. Vårt ansvar är att applicera normalt kritiskt tänkande på det vi får höra talas om och förmedla detta till alla som inte har vår livserfarenhet. Jag skulle vilja påstår att innan internet och efter att vi slutade tro på troll fanns en gyllene ålder så just detta var vuxnas roll; lunga, försäkra, berätta att livet går vidare. Idag ser jag många likheter med det irrationella skyddandet av barn som tron på det övernaturliga tvingade fram. Pedofiler och appar är så abstrakta och främmande att vi hellre varnar en gång för mycket. Och ger våra barn mardrömmar. Helt i onödan.

För visst vet väl alla att barn inte löper större risk att bli våldtagna på nätet än i de miljöer där det alltid har skett övergrepp? Det är bara media som målar upp en bild av en epidemisk utveckling. Det är fortfarande så att de flesta barn som blir våldtagna blir det av en person i sin fysiska närhet. Och en person som de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en tränare, personal eller partner.

Och det mest motsägelsefulla är att på tomtar- och trolltiden fanns det inga vettiga sätt att informera sig. Men det gör det idag. Mycket bra sätt. Så om vuxna kunde lära sig att söka och kritiskt granska information, som ju ändå finns på nätet, skulle barns vardag bli mycket, mycket bättre.

 

Sweetie och rättvisan

November 6th, 2013 | Posted by admin in Säkerhet | Ungas rättigheter - (Comments Off)

Just nu cirkulerar en film om nätpedofiljakt i alla medier, se t ex SR. Det är faktiskt nätpedofiler det handlar om, alltså inte vuxna som söker kontakt med barn över nätet för att sedan begå övergrepp utanför nätet. Det här handlar om sexuella förövare som kontaktar barn på nätet och sedan begår övergreppen på nätet.

Filmen är gjord av en organisation som kallar sig Terre de Hommes och som tydligen finns i hela världen. Deras slogan lyder “For children, their rights and equitable development” – För barn, deras rättigheter och rättvis utveckling. Just nu driver de en kampanj för att stoppa just den sexuella exploateringen av barn via nätet.

Själva filmen är gjord som en skräckinjagande dokumentär, med alla element som behövs för att skrämma åskådaren för skurken och inge förtroende för hjälten. Skurken är pedofiler som begår övergrepp över nätet. Hjälten är Terre des Hommes själva, vars företrädare är modellerade efter seriösa naturvetenskapliga forskare, nedtonade aktivister och filantroper. Dessutom spelar en datoranimerad flicka en central roll i filmen och kampanjen. I filmen framställs detta arbete som ett sätt att använda den senaste tekniken för att hjälpa barn och själva renderingen av flickan får mycket utrymme i den 7 minuter långa filmen.

Jag tycker att filmen är spekulativt gjord och att det är uppenbart att syftet i första hand är att få uppmärksamhet. Men är inte det bra? Att den här viktiga men ignorerade frågan får uppmärksamhet? Jo, men inte på vilket sätt som helst. Det gagnar ingen, allra minst barnen, att problemet framställs som epidemiskt och att förövarna framställs som monster eller folk devils. Den typen av uppmärksamhet motverkar seriösa försök att lösa problemen, till exempel genom att göra maktanalyser, se till barns sociala situation och att ge förövare och potentiella förövare vård. Vilket är exempel på långsiktiga satsningar, baserade på vetenskaplig kunskap snarare än på känslomässiga reaktioner.

Det här är ju ett arbete som pågår världen över med många olika medel, både att stoppa kontakterna som leder till kroppsliga övergrepp och övergrepp över nätet. På olika sätt arbetar länder med att ny lagstiftning eller se om det går att tillämpa existerande för att komma åt förövarna. Man arbetar för att barn ska få en bättre situation och därmed löpa mindre risk att bli förövarnas offer. Det satsas pengar på forskning och utbildning, i Sverige har bland andra Ungdomsstyrelsen fått medel för just detta.

Jag tycker att vi ska vara mycket försiktiga när vi för vidare eller till och med hyllar den här typen av kampanjer. Vi borde noga undersöka vilka avsändarna är och vilken deras agenda är. Inte så att jag misstänker dem för att vilja något annat än barns bästa utan djupare; vilka värderingar står de för? Varifrån får de sina pengar? Leder deras arbete framåt?

Men den här typen av kampanjer leder knappast till något annat än panik. Och naturligtvis uppmärksamhet åt Terre des Hommes, som väl ingen hört talas om förrän nu. Det är inte farligt att ifrågasätta eller bli ifrågasatt. Jag vet att många ideella organisationer har svårt för det men det måste ingå om man tänker agera i en demokrati. Det finns stora risker att en organisation som arbetar för goda och viktiga saker utvecklas till en sekt om det inte finns utrymme för kritik, inom och utom organisationen.

Det är inte konstigt att vi reagerar känslomässigt på kampanjer av det här slaget och informationen den baseras på. Vi kanske ska vara glada så länge vi faktiskt tycker att det är sjukt och vidrigt. Men därifrån till att acceptera att viktiga frågor får slarvas bort genom spektakulära reklamsatsningar är steget stort. Vi har på sista tiden sett ett flertal smaklösa sätt att få uppmärksamhet till viktiga frågor och det här är bara ännu ett.

 

Ny rapport från EUKO: Med egna ord

October 1st, 2013 | Posted by admin in EUKO | Forskning | Publicerat | Säkerhet - (Comments Off)

8479_10151693104163907_1699852439_n

Idag fick jag rapporten i tryckt form men den kom ut förra veckan: Med egna ord - Barn och deras föräldrar om vad som kan vara obehagligt på internet. Det är Olle Findahl, Cecilia von Feilitzen och jag som sammanställt ännu mer ur det stora material som EU Kids Online III tagit fram. Denna gång handlar det om egna formuleringar kring obehagligheter på nätet.

Jag kommer att skriva en hel del om resultaten, både här på bloggen och i debattartiklar för jag ser väldigt viktiga kopplingar till händelser som vi fått rapporterade i media den senaste tiden.

Tyvärr finns rapporten bara i tryckt form och den kostar pengar men det är inget jag har kunnat påverka (även om jag försökt). Läs gärna vårt pressmeddelande för mer information. Och håll utkik här i bloggen efter mina uppföljningar.

 

 

 

Hur skyddar vi barnen?

September 17th, 2013 | Posted by admin in Säkerhet - (Comments Off)

Idag väcktes åtal mot mannen som utpressat den flicka som i våras tog sitt liv i Kumla. Det har varit oroväckande tyst i min telefon än så länge. Bara två mediakontakter. Oroväckande därför att jag funderar på vilka som kommer att sitta i soffor och radiostudior och prata om det här. Personligen ser jag ju helst mig själv och en handfull andra som jag vet har djup kunskap om ämnet. Jag kliver upp i ottan, är uppe sent på kvällen, reser långt om jag blir tillfrågad. Eftersom det är så ohyggligt viktiga frågor. Det handlar inte bara om att respektera unga, vilket naturligtvis är en nog så viktig fråga, utan även om liv och död.

I våras, när rapporteringen från Kumla var som mest aktuell, såg jag flera otäcka exempel på folk som uttalade sig utan att ha egentlig kunskap. Det som fick mig att vilja agera var en polis som i ett nyhetsinslag sa nåt i stil med att nu måste vi få de unga att sluta lägga upp bilder på nätet. Det uttalandet i den här kontexten är förmodligen ett tjänstefel. Dessutom förstår jag inte hur någon vågar uttala sig så tvärsäkert om något som han inte kan något om.

När det i själva verket är just såna råd som ger näring åt utpressare! Om barn får höra att de inte får lägga ut bilder på nätet, vilket de ändå kommer att göra för att det är en del av att vara barn idag, blir det enkelt för en sexuell förövare att utnyttja hemligheten för att få fler bilder och för att få barnet att utföra sexuella tjänster på eller utanför nätet.

Det ska jag prata om i Tvärsnytt 19.15 ikväll och i Radio Örebro imorgon efter 10. Update: Jag hann naturligtvis inte säga nåt viktigt i tv, så jag skrev ner det här.

Se gärna min föreläsning om ungas säkerhet på nätet. Nu måste jag rusa till tv-studion.

 

Självskador och nätet

August 21st, 2013 | Posted by admin in Juvenism | Mobbning | Nätmobbning | Säkerhet - (Comments Off)

Fram till för några år sedan handlade kopplingen mellan nätet och självskador om att diskutera forum på nätet där självskadebeteenden fick bränsle snarare än att den som skadade sig fick hjälp. Sedan kom det signaler om att unga skadade sig själva även på nätet, inte bara samtalade på nätet om fysiska skador. Nu blev denna fråga högaktuell i samband med ett omtalat självmord i England, då en ung flicka tog sitt liv och detta kopplades ihop med att hon fått mängder av kränkande frågor på ask.fm.

Under de veckor som gått sedan självmordet har jag fått många frågor från journalister som vill skriva om den här nya faran. Jag har i vanlig ordning försökt nyansera det hela, genom att säga att ett självmord alltid är mer komplext än att en enda teknisk applikation kan ha orsakat det och genom att säga att det är naturligt att vi söker efter en förklaring som vi kan leva med. Och det verkar vara lättare att leva med att ask.fm förstör människors liv än att tänka sig att en 14-åring hade så stora problem att hon valde att dö.

Och nu när ask.fm till slut gått med på att delta i utredningen kring flickans kommunikation, visar det sig att det med stor sannolikhet är flickan själv som skickat de flesta kränkande frågorna. Till sig själv alltså. Här stannar världen ett ögonblick och vi måste tänka lite. En liten flicka satt och skrev kränkande meddelanden till sig själv och nu är hon död. Vad betyder det? Vi måste tänka efter. Vi kan inte kosta på oss att rusa åstad med spekulationer. Särskilt inte media. Jag tycker till exempel inte att någon journalist någonstans borde ha kontakt med föräldrar vars barn precis tagit sitt liv. De anhöriga har helt andra behov i det läget och det måste media respektera. Även om de anhöriga själva tar kontakt. Att spekulera i media om varför någon tar sitt liv går inte att göra på ett värdigt sätt.

Det vi behöver fundera över är varför digitala självskador förekommer, i vilka sammanhang och hos vilka individer. Vi behöver fundera över om uttrycket är vettigt; har det något med självskadebeteende att göra eller är det något annat? Och vi behöver fundera över hur vi kan stötta barn som mår dåligt.

Läs mer om självmordet här och här. Värt att notera: för bara fem år sedan gick det inte att läsa amerikanska bloggar som handlade om ungas säkerhet på nätet. De var normativa, uppvisade en stor dos juvenism och de gick hela tiden på ytan. Idag har det hänt mycket även där. Världen blir långsamt en bättre plats.

Almedalen

June 20th, 2013 | Posted by admin in Digital kompetens | Konferenser | Säkerhet - (Comments Off)

Första veckan i juli samlas stora delar av – vad ska vi kalla det? – opinionsbildare i Visby för att framföra sina olika budskap under politikerveckan. De senaste två åren har jag varit där och pratat om unga och nätet och så även i år. Jag kommer att medverka i två seminarier.

Det första är på tisdagen, Digitaliseringen i skolan – krävs en nationell strategi? arrangerat av Lärarförbundet. Där kommer jag att prata med Jan Gulliksen, ordförande Digitaliseringskommissionen samt professor i Människa-datorinteraktion vid KTH, Paula Örn, 1:e vice ordförande kommunstyrelsen, Ale kommun, Maria Stockhaus, ordförande Barn- och ungdomsnämnden i Sollentuna kommun samt ordförande SKL:s utbildningsberedning, Frida Edman, marknadschef, Lin Education. Eva-Lis Sirén, ordförande, Lärarförbundet och Fredrik Svensson, Rektorsakademien Utveckling som är moderator. Så här beskrivs seminariet:

Digital kompetens är en av framtidens nyckelkompetenser och är avgörande i en modern och likvärdig skola. Stora satsningar på digitala verktyg görs i många skolor. Men skillnaderna är stora mellan kommunernas ambitioner. Krävs en nationell strategi för det digitala lärandet i skolan?

Sen är jag med på onsdagen i ett seminarium arrangerat av Fryshuset: Ingen rädder för nätet här. Där ska jag prata med Helena Meyer, föreläsare och debattör, verksamhetsansvarig Fryshusets Nätvandrare och Johnny Lindqvist, Surfa Lugnt om:

När tragiska händelser inträffar i anknytning till Internet får det ofta stort genomslag i media, exempelvis upploppen utanför Plusgymnasiet i Göteborg. Benämningen ”näthat” har blivit ett nytt ord i var mans vokabulär, men är hat och kränkningar verkligen något som har kommit med Internet?

Om du är i Almedalen kanske vi ses. Det är väldigt ensamt bland alla människor den där veckan, så jag hoppas att du hejar på mig om du ser mig.

 

Fråga om barn och internet

May 22nd, 2013 | Posted by admin in Säkerhet | Ungas rättigheter - (Comments Off)

 

Här är alla frågor och svar från kvällens chatt med Sydsvenska dagbladets läsare.

Bibblio: Hur bemöta föräldrar som vill skydda barnen genom att övervaka dem på nätet eller hindra dem att sitta vid datorn?
Elza Dunkels: Där tycker jag att man kan be dem jämföra med hur de agerar utanför nätet. Övervakar de barnen även där? Hindrar de barnen från att ha kontakt med kompisar, från att leka, osv? För mig låter det som en familj i kris, om föräldrarna övervakar så hårt. Väldigt få tycker att det är ett normalt sätt att vara förälder utanför nätet men så snart internet kommer in i bilden händer något. För många men inte för alla.

Så jag tror att det är bra att vi pratar mer om det här. Då blir det tydligare att alla inte håller med. Då blir det lättare att vara den som ställer sig upp på ett föräldramöte och säger ifrån, eller som tar diskussionen med andra vuxna.

Vi måste komma ihåg att alla som övervakar och förbjuder gör det av omsorg om barnet. Det är bara så att något gick lite fel i tänkandet kring denna omsorg. Jag skrev om det nyligen: http://blogg.umu.se/forskarbloggen/2013/05/foraldramanus/

18:45, 22 May 2013

Pernilla: Hur lär man sina barn undvika tex pedofiler på nätet?
Elza Dunkels: Det gäller att ge dem verktyg för att sätta gränser. Att lära barnen känna efter inom sig själva när något känns bra eller inte. Det är det allra viktigaste eftersom sexuella förövare utnyttjar barns svagheter.

Sen är det också viktigt att man är tydlig med (och också menar) att de alltid kan komma och berätta. Att man lovar att inte bli arg eller rädd, att man tydligt signalerar att “jag är en stark vuxen och jag klarar av att du berättar”. Och att de inte är medskyldiga bara för att de har lagt ut en bild, t ex.

Beroende på barnets ålder kan man ju prata om sånt som står i tidningarna, det har de säkert hört om ändå. Men även får mindre barn kan det vara bra att vara lite vag (det finns läskiga saker på nätet) men tala om att de alltid kan berätta om de känner sig illa till mods.

18:40, 22 May 2013

Lillis: Kan skolor enligt lag förbjuda elever att använda mobiler under skoltid och ta dem ifrån barnen?
Elza Dunkels: Det där fick jag googla. Och svret verkar vara nej, om det inte finns särskilda skäl. Hittade bl a en artikel där en tidning ställt samma fråga http://hd.se/helsingborg/2013/04/29/skolverket-det-ar-ett-oreglerat

och direkt från Skolinspektionenhttp://www.skolinspektionen.se/sv/Anmalningar/Nyheter-Anmalningar/Forbud-maste-byggas-pa-overenskommelse-med-elever-och-foraldrar/

18:36, 22 May 2013

Henrik: Vår tvååring använder mobilen på sitt sätt. Han öppnar bilder och kollar våra videor, sen kan han öppna youtube och leta upp traktorfilmer. Lite orolig för att han ska se något hemskt och samtidigt är man ju stolt att han klarar så mycket.
Elza Dunkels: Fantastiskt! Så kul för en tvååring att kunna se en traktor när han vill, och inte vara utlämnad till att traktorn ska köra förbi hemma. Det går ju att skapa en kanal på Youtube som är för ert barn, med traktorfilmer och annat kul. Sen samlar ni allt han gillar i den kanalen. Det blir ett sätt att minska risken att han kommer in på hemska saker.

Eftersom han redan gör sånt här är det nog en bra idé att tala om att det finns läskiga saker som han kan råka hamna på men att han alltid kan tala om det för er. Det kan också vara läge att säga att han inte får klicka på allt. Det är rätt tidigt att ta det snacket med en tvååring men tänk så skönt att ni redan har börjat prata om det när han är några år till!

18:34, 22 May 2013

Mordochai: Vad faror ser du att 3 åringar lår sig att använda tex Netflix eller spel på en padda?
Elza Dunkels: Inga direkta. Det är klart att om barnen själva får välja hela tiden kan det bli något negativt. Ifall ingen vuxen styr över deras tid men det gäller ju allt, inte bara Netflix och Ipad.

18:30, 22 May 2013

Anna: Vilka förmågor kommer våra barn att ha som den äldre generationen saknar, på grund av internet?
Elza Dunkels: Jag ser att många unga är duktiga på att lära sig i grupp. De tar hjälp av andra och de är väldigt generösa med sin kunskap. Det leder till att många har utvecklat effektiva lärandemodeller som vi inte har.

Det är också många yngre som har utvecklat en sund inställning till hierarkier, därför att makt inte syns på samma sätt på nätet som det gör utanför. Jag kan tänka mig att fler kommer att vara kritiska i sitt förhållningssätt och tänka utanför ramarna.

Mest troligt kommer de också att kunna läsa mellan raderna även på nätet, som vi äldre kan göra i rummet. Du vet när man tror att man förstår vad för typ av människa man har att göra med bara genom att titta på dem. Den förmågan får många även på nätet till slut.

18:26, 22 May 2013

Junior: Hej Elza!! Barn och barn. Min särbo har en son som är 23 år. Inte klarat gymnasiet, Har inte jobbat i sitt liv. Sitter bara kvar hos mamma. framför datorn…Uppe på nätter och sover halva dagen. Jag har försökt få min särbo att inse problemet o bryta detta mönster. Som pågått i sex-sju år! Råd?
Elza Dunkels: Å, om jag hade svaret! Du är inte ensam om denna fundering. Det är många som sitter hemma, som hoppat av skolan, inte jobbar, hänger framför datorn. Jag tror att vi måste sätta det här i ett större sammanhang. Det här handar om barn (alltså när de var barn) som saknar något. Jag vill inte gärna säga att de inte klarat skolan utan att skolan inte klarat barnen. Jag tror inte att någon väljer detta liv med öppna ögon utan att det har varit en flykt från något. En ganska lätt flykt i och för sig – det är ju kul att spela spel! Men omvärlden har inte lyckats matcha det. Många far illa i skolan, det måste vi erkänna. Så det är ett viktigt perspektiv, för att inte skuldbelägga den vuxna man som sitter hemma. Det finns en risk att alla runt omkring är så känslomässigt engagerade i det här att det blir konflikt bara därför. Så det är viktigt att förstå att det kan finnas skäl till att det blev så här. Och tänka att han har mognat medan åren har gått. Det kommer att bli enklare att plugga nu bara för att han har mognat. Enklare att söka jobb än när han var 18, för ingen vill anställa en som är för ung.

Men sen handlar det ju också om ett lidande som måste tas tag i. Både mannen i fråga och hans familj far illa av situationen. Jag skulle rekommendera att familjen verkligen sätter sig tillsammans och pratar om det här (men då måste ju alla se att det inte är ok först). Sen får man jämka ihop sina ståndpunkter. Det ÄR svårt att få ett jobb men man kanske kan enas om att vända på dygnet först? Eller läsa in gymnasiet medan han söker jobb? Ekonomi är ett bra styrmedel – alla måste kunna försörja sig själva. Det kanske kan vara en ingång. Hur som helst gör man inte den unge mannen en tjänst genom att bara låta detta pågå.

18:20, 22 May 2013

Nisse: Tror du ungdomarna kommer överge Facebook snart? Det finns tecken på det. Kan det gå samma väg som Lunarstorm och Bilddagboken? Tidigare använde sällan de unga samma community som föräldrar och vice versa.
Elza Dunkels: Jo det finns tecken på det men frågan är hur vi ska tolka tecknen. Jag är inte helt säker på att Fb är samma typ av mötesplats som de du nämner. Idag pratar man om egocentriska mötesplatser och då menar man inte i nån värderande mening. Det betyder bara att man bygger sitt nätverk utifrån sig själv och sina kontakter, inte intresse eller geografi som förr i tiden, för 10 år sen. Och då blir det nog inte lika viktigt om man har föräldrar och andra vuxna i det nätverket för det går att undvika dem när man vill. Lite som att bo hemma – man hänger inte med varann bara för att man bor under samma tak. Om Fb försvinner beror det snarare på att något annat kommer, som är bättre.

18:12, 22 May 2013

Mossig: Det känns som att barn i dag är mindre allmänbildade på grund av mer tid framför datorer och med spotify och iTunes jämfört med förr när de ändå fick lite nyheter via vanlig tv och radio. Håller du med?
Elza Dunkels: Nej, jag håller inte med. Inte om vi pratar generellt. Det finns säkert unga som är mindre allmänbildade men jag ser nog den motsatta bilden. Det finns så många fler möjligheter att ta reda på saker idag, utan att anstränga sig. Därför är det många unga (och gamla) som kollar upp saker istället för att köra “snillen spekulerar” som man gjorde förr. Men du har rätt i att vi inte längre matas med nyheter mellan andra saker. Idag får vi söka upp nyheterna. Det kan komma att påverka i längden. Men då pratar vi bara om nyheter filtrerade genom redaktioner. Det finns ju andra nyheter och andra kanaler. Men intressant att fundera över!

18:09, 22 May 2013

Vickan: Hej! Vad vet du om Moviestar Planet? Är det ett ok forum att låta sina barn vara på?
Elza Dunkels: Det är ju väldigt populärt i vissa åldrar. Så jag tycker att man ska prata med barnen om varför de vill vara där. Troligen är det för att alla andra är där och för att det verkar roligt. Då kan det väl vara en bra idé att låta dem prova. Prata bara om att ha ett säkert lösenord och att inte lämna ut det till andra. Och berätta att de alltid, alltid får säga till om det händer nåt som de tycker är lite obehagligt. Även om de tänker att de själva är skyldiga. Att det alltid är bättre att berätta. Då ser jag inga problem med Moviestar.

18:06, 22 May 2013

Miri: Hej jag är en syster till en tjej som är 16 år. Hon sitter dagligen vid daotrn och mobilen, i flera timmar utan att ta paus. när man försöker prata med henne så är hon aggressiv av sig och skriker hela tiden. mina föräldrar är frustrerade och vet inte vad de ska göra, alla mår dåligt. vad kan jag göra?
Elza Dunkels: Ja, det där låter inte så bra. Nu vet jag inte hur gammal du själv är men spontant tycker jag inte att du ska behöva ta ansvar för situationen. Det är väldigt bra att du engagerar dig men du behöver nog hjälp från dina föräldrar. Ni behöver nog prata ihop er allihop, alltså även din syster. Lyssna på varandras frustration och försöka hitta något ni alla kan enas om. Vi vet ju inte om hon är arg för att någon avbryter henne eller för att hon har andra bekymmer. Det kan ju vara så att hon behöver prata om det, men det kan också vara så att hon har fastnat i ett beteende kring dator och mobil. Att hon inte klarar att bryta utan ständigt måste ha koll på vad som sägs. Det gör ju inget om man sitter med näsan i mobilen hela tiden ifall man ändå klarar av att umgås med familen, sköta skolan, sömn och mat. Så det får bli ett givande och tagande när ni ska lösa det här. Stort lycka till!

18:03, 22 May 2013

Moderator – Sydsvenskan: Hej Elza. Kan du inleda med att beskriva lite kort vad din forskning går ut på?
Elza Dunkels: Jag forskar om unga och nätet ur två perspektiv. Dels det som handlar om ungas lärande, eftersom jag arbetar med lärarutbildning. Dels är jag intresserad av ungas personliga säkerhet på nätet: vad som är farligt, vad man kan göra åt det och hur vi tänker omkring de frågorna.

18:01, 22 May 2013

Samtalet är bästa filtret

May 22nd, 2013 | Posted by admin in Press | Säkerhet - (Comments Off)

Sydsvenska dagbladet har en artikel om mig idag. Dessutom kan man chatta med mig ikväll kl 18. Det går bra att ställa frågor redan nu. Chatten Fråga om barn och internet.

Samtalet är bästa filtret tycker nätnanny och expert

De smarta mobilerna förändrar barns och ungas nätvanor. Men svaret till rådvilla föräldrar som undrar hur de ska få mer koll är fortfarande detsamma: prata, prata, prata. Åtminstone från forskarhåll.

Vuxenvärlden har svårt att hänga med i barnens digitala vardag. Föräldrar oroar sig över all tid barnen lägger framför olika skärmar, att de ska stöta på obehagliga saker när de surfar runt på internet eller bli utsatta i sociala medier.

Men de synpunkter och råd som oftast förs fram i den allmänna debatten är både felaktiga och farliga, anser Elza Dunkels, som forskar om unga och nätet vid Umeå universitet.

För att ge föräldrar vetenskapligt grundade svar på alla funderingar startade hon därför en frågelåda på webben för tre år sedan.

Hon kallar den Net Nanny med en blinkning till alla programvaror med samma namn som finns för föräldrakontroll av barns nätbruk.

Elza Dunkels är djupt kritisk till tekniska lösningar för filtrering och övervakning i datorer och mobiltelefoner.

– De är bara ett sätt att köpa sig fri från att prata med barnen, säger hon. Att samtala med dem skapar störst trygghet.

Nyligen startade hon och nätforskaren Marcin de Kaminski vid Lunds universitet ytterligare en experttjänst på nätet: ”Fråga forskarna: Unga online”.

Den var en reaktion på diskussionen efter vårens tragiska händelse i Kumla då en 13-årig flicka tog sitt liv sedan en 44-årig man gjort sig skyldig till sexualbrott mot henne på nätet.

– Våra svar bygger på vetenskaplig kunskap och inte åsikter och gissningar. Vi hoppas att fler forskare ska ansluta sig efterhand, säger Elza Dunkels.

Elza Dunkels svar på sex vanliga frågor

1. Vilka regler kan föräldrar ge sina barn om hur de ska agera på nätet?

– Man kan inte ge sina barn en lista med tio punkter att följa, ge dem ett lösenord och sedan gå därifrån. Det handlar om saker man inte helt kan ha koll på. Det viktigaste är att hela tiden prata med dem om nätet. Inte som något separat från livet, utan som en del av livet. Barnen måste lära sig ett kritiskt förhållningssätt, att sätta gränser för sig själva och inte gå med på saker de inte vill. Har man satt upp en massa regler är risken att de inte vågar berätta om de råkar ut för något för att de tycker det är deras eget fel.

2. Kan barn skyddas genom filter eller övervakningsfunktioner?

– Nej. Jag tycker det kan jämföras med att ha övervakningskameror på barnens rum eller säga att de ska sitta i vardagsrummet och umgås med kompisar. Unga måste ha en frizon där vuxna inte alltid är med. Det finns heller inga filter som fungerar och bara släpper igenom precis det vi önskar. All filtrering bygger på kultur och värderingar.

3. Hur pratar man med små barn om obehagliga och känsliga saker på nätet?

– Det är bra att erkänna att det är svåra frågor, det betyder att de är viktiga. Man får anpassa samtalet efter ålder. Statens medieråd och Skolverket har tagit fram sagoboken ”Nosa på nätet” som kan användas för att ta upp de här frågorna med yngre barn. Visst finns det jätteäckliga saker de kan stöta på, men då ska de ropa på en vuxen och prata om det så att de inte är ensamma med det de har sett.

4. Hur mycket ska barn få hålla på med mobilen och datorn?

– Det finns inget generellt svar. Man måste se till helheten och ha ett pågående samtal med sina barn. Är barnet jättetrött i skolan för att det ligger och facebookar halva natten eller spelar så mycket att det varken sover eller äter så är det ju ett problem. Den nya tekniken kan vara en mäktig konkurrent, men den tar inte bort föräldraansvaret.

– För en del barn är det rena räddningen att sitta mycket framför datorn. Vi ska inte romantisera hur det var förr, det har alltid funnits de som inte fått vara med och spela fotboll. I dag kan den som blir mobbad i skolan ändå få ett umgänge på nätet.

5. Ska man oroa sig mer när barnen har internet med sig överallt i mobilen?

– I grunden förändrar det ingenting. Tidigare oroade vi oss för att barnen stängde in sig på sina rum och bara satt stilla framför datorn hela dagarna. Det gör de inte längre. Så egentligen är det något positivt. Samtidigt ger mobilen nya möjligheter, som att lägga ut bilder och film direkt på nätet. Men även detta måste man prata om för att de ska kunna skydda sig.

– Det är jätteskönt att kunna få tag på sina barn och veta att de kan få tag på en själv om det är någonting. De kan larma, söka hjälp och dokumentera händelser. Men att kontrollera var barnen är via gps- eller gsm-funktioner är groteskt och dumt. Det enda man kan veta säkert är var telefonen är. Den som rövar bort ett barn låter ju inte det behålla mobilen. Och om barnet vill dölja sina aktiviteter så lämnar det bara telefonen någon annanstans.

6. Bör föräldrar vara där barnen är på nätet för att få koll?

– Vem hinner med det? Visst ska man engagera sig i barnens nätvanor, precis som i deras andra fritidsintressen. Men bara för att barnen spelar fotboll behöver man inte spela själv. Börjar man vara polis hittar barnen bara ett annat ställe att vara på. Vill barnen att man ska vara vän med dem på Facebook så ska man tacka ja, men inte annars. Man ska inte försöka bli vän med barnens alla kompisar för att ha koll. Det är överhuvudtaget inte lämpligt att som vuxen initiera kontakt med andra barn på nätet.

Fler råd till vuxna

Sajten Mediebarn.se riktar sig till vuxna som vill veta mer om barns och ungas nätvanor. Statens medieråd ligger bakom. Här finns information om vad barn i olika åldersgrupper, mellan två och sexton år, gör framför datorn och vilka de vanligaste sajterna och spelen är. Råd och tips om vad som kan vara bra att tänka på som förälder ges också. ”Net Nanny” har webbadressen netnanny.wordpress.com. ”Fråga forskarna: Unga online” når du på ask.fm/ungaonline.

Föräldramanus

May 15th, 2013 | Posted by admin in Säkerhet - (Comments Off)

Vet du också vad ditt barn gör på nätet?

Den lite spydiga frågan hittade jag för några år sedan i en nationell kampanj för ungas säkerhet på nätet, stödd av myndigheter och företag i branschen*. Frågan illustrerades av ett fotografi på en flicka i tonåren, som skulle se ut som att den var tagen med mobilkamera. Kanske var det meningen att vi skulle uppfatta bilden som en festbild, eftersom flickan skrattar mot kameran, bakgrunden är lite suddig, hennes top är urringad så man ser kanten på bh:n sticka upp lite och hon håller sin ena fläta i handen och liksom viftar med den.

Bilden och den retoriska frågan marknadsförde en studie som visade att vuxna ofta har dålig koll på vad deras barn gör på nätet, men jag tänkte ta upp det jag tolkar som indirekt marknadsföring av mer än bara den studien, nämligen hur man bör vara som vuxen idag. Både bilden och frågan illustrerar en väldigt stark idé om hur ett modernt föräldraskap ser ut. En modern, ansvarstagande förälder har koll. Den som inte har koll får skylla sig själv om hen hamnar på löpsedlarna när barnen råkat illa ut. Sammantaget bildas ett sorts manus för hur man är förälder idag.

Ordet manus, som många inom beteendevetenskaperna har börjat använda, är så bra i det här sammanhanget så jag lånar det. Tidigare pratade vi om roller; föräldrarollen, lärarrollen och så vidare och det kan man utan tvekan göra idag också. Däremot tillför ordet manus något till metaforen roll, det beskriver hur vi människor har förmågan att läsa av olika kontexter och agera därefter. I teatervärlden är det då inte enbart rollen vi pratar om utan något större, mer övergripande, som ett manus.  Ett beteendemanus talar således om hur vi bör agera i ett klassrum, på ett föräldramöte, vid middagsbordet hemma och vid middagsbordet hos någon annan.

Bilden jag beskrev ovan är alltså intressant därför att den skickligt beskriver ett föräldramanus med några få penseldrag. Vet du också vad ditt barn gör på nätet, frågar den. Alltså lite spydigt, som för att säga: klart du inte vet! Men också, i och med att frågan ställs: du borde veta. Det är ett föräldramanus som är svårt att värja sig mot. Vem vill stå där och vara den som är skyldig till sitt barns olycka? Vem vågar chansa när det handlar om så farliga saker?

Men bilden är också intressant för att den så tydligt pekar ut unga, och kanske särskilt flickor, som potentiella offer. Det är meningen att vi ska titta på bilden med förövarens blick; vi ska se flickan som utsatt för risker. Det välvilliga målet med en sådan framställning är naturligtvis att skydda flickor från fara men det får också konsekvenser för flickors liv. Om vi låter det här manuset fortsätta ta plats är risken stor att vi vänjer oss vid att se på barn med förövarens blick, för att vara på vår vakt, för att förbereda dem så att de inte råkar illa ut. Vilket naturligtvis kommer att påverka livet tillsammans med barn. Förövarens blick är en helt annan än den blick en frisk vuxen använder för att betrakta barn. En frisk vuxen ser istället på barn i ett sorts rosenskimmer som döljer fel och brister och som gör att man bara ser gott i barnet och dess framtid. Det är den blicken som gör att vi ser världens gulligaste bebis i en nyfödd som i ärlighetens namn är både skallig och skrynklig och förmodligen lite lik farfar. Den sunda blicken är således inte alltid en kallt konstaterande blick. Vad händer med relationen till barn om vi lägger oss till med den konstaterande, och ibland även panikdrivna blicken? Den som säger att livet är farligt och du kan inte klä sig hur du vill, du kan inte göra vad du vill.

Det här att se barn som ständigt utsatta är en växande trend. En av de amerikanska säkerhetsbloggar jag följer gav rådet att fotografera barnen med mobilen innan de lämnar hemmet varje morgon. Då har föräldrarna ett färskt fotografi att ge polisen om något skulle hända dem under dagen. När alla barn är hemma igen kan man radera dagens fotografier. Räck upp handen alla som inte vill ha den stämningen i familjen.

* Jag vågar av upphovsrättsliga skäl inte dela bilden och vill inte namnge aktörerna därför att det inte är just dem jag vill diskutera, utan principen. Dessa aktörer är långt ifrån ensamma och det vore orätt att peka ut just dem.

Jag skrev om föräldramanus redan för några år sedan i en krönika.