Internets möjligheter och risker bland europeiska barn

November 11th, 2014 | Posted by admin in Forskning | Säkerhet - (Comments Off)

Från EU Kids Online III och The International Clearinghouse on Children, Youth and Media, vid Nordicom, Göteborgs universitet

Internets möjligheter och risker bland europeiska barn

Det stora forskningsprojektet EU Kids Online år 2006-2014 – om möjligheter och risker för barn på internet – summerar resultaten i en slutlig, interaktiv rapport, EU Kids Online – Findings, methods, recommendations, se http://lsedesignunit.com/EUKidsOnline

Under projektets gång har europeiska barns aktiviteter på internet förändrats kraftigt. Till exempel använder de internet allt mer och på allt fler platser i sitt vardagsliv, något som underlättas av mindre, mobila apparater (surfplatta, smartphone osv). Detta innebär också att allt yngre barn är online.

Länderna skiljer sig åt. Sverige ingår i ett likartat kluster tillsammans med Danmark, Finland, Nederländerna och Norge där barn använder internet mest intensivt i Europa. Omfattande internetanvändning innebär större möjligheter – men också fler risker att utsättas för något som kan vara obehagligt eller skadligt.

Resultaten visar även att barnen i Sverige inte har tillräcklig medie- och informationskunnighet. Dock är barnens föräldrar i dessa länder också aktiva internetanvändare och engagerar sig i allmänhet i att stötta barnens internetupplevelser, t ex genom att tala om dem. Ändå finns en, om än relativt liten, grupp sårbara barn i de här länderna som inte får sådant föräldrastöd.

Policyförslag för Sverige

Sverige saknar nationella direktiv avseende ungas säkerhet på internet. Resultat från EU Kids Online i Sverige visar att medierna är en av föräldrarnas främsta källor om information om internet. Det kan vara ett problem eftersom unga människors internetanvändning ofta framställs på ett sensationellt sätt i medierna.

Många av de intervjuade föräldrarna önskar mer information om internetsäkerhet från skolan. Ett nationellt direktiv gällande ungas säkerhet på internet skulle alltså kunna rikta sig till skolan. Åtminstone den obligatoriska skolan är en mötesplats för alla barn. Man kan också nå i princip alla barns föräldrar via skolan.

På ett övergripande plan är det viktigt att internetsäkerhet fokuserar på ett allmänt kritiskt förhållningssätt snarare än på specifika detaljer. Det ökar chansen att barn och vuxna är förberedda på ett fortsatt förändrat medielandskap. En sådan utbildning skulle stötta barnen både offline och online och för tekniska villkor som vi inte kan förutse idag.

Mer information:

Projektet EU Kids Online, som letts av professor Sonia Livingstone och dr Leslie Haddon vid London School of Economics and Political Science i London, har genomförts av ett nätverk av 150 forskare i 33 länder. Under de allra senaste åren har kvalitativa studier i nio länder kompletterat resultaten från den stora enkät som tidigare gjordes med 25,000 barn och deras föräldrar.

På hemsidan www.eukidsonline.net återfinns de ca 50 publicerade europeiska böckerna och rapporterna. Dessutom har byggts upp en särskild databas av mer än 1,500 andra undersökningar om barn och internet i Europa. Projektet har finansierats av EU-kommissionens Safer Internet Programme.

Forskarna i det svenska nätverket:

Cecilia von Feilitzen, professor, Medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola, cecilia.von.feilitzen@sh.se

Elza Dunkels, docent, Interaktiva medier och lärande, Umeå universitet, elza.dunkels@umu.se

Olle Findahl, professor, Medie- och kommunikationsvetenskap, forskningsledare vid .SE (Stiftelsen för internetinfrastruktur), olle.findahl@gmail.com

Ulrika Sjöberg, docent, Medie- och kommunikationsvetenskap, Institutionen för Konst, kultur och kommunikation, Malmö högskola, ulrika.sjoberg@mah.se

Karl Dahlstrand, dr, Rättssociologiska institutionen, Lunds universitet, karl.dahlstrand@soclaw.lu.se

Rapporter på svenska:

Olle Findahl, Elza Dunkels & Cecilia von Feilitzen (2013): Med egna ord. Barn och deras föräldrar om vad som kan vara obehagligt på internet. The International Clearinghouse on Children, Youth and Media, Nordicom, Göteborgs universitet  (30 s)

Cecilia von Feilitzen, Olle Findahl & Elza Dunkels (2011): “Vad nytt om barn och internet i Sverige? Resultat från den europeiska undersökningen EU Kids Online”, Nordicom-Information, årg 33, nr 4 (s 71-79)

Cecilia von Feilitzen, Olle Findahl & Elza Dunkels (2011): Hur farligt är internet? Resultat från den svenska delen av den europeiska undersökningen EU Kids Online. The International Clearinghouse on Children, Youth and Media, Nordicom, Göteborgs universitet (46 s)

Nätpedofilen i Husby

October 16th, 2014 | Posted by admin in Säkerhet - (Comments Off)

Idag inleds rättegången mot den man som i media kallas för nätpedofilen i Husby. Det är inte alls säkert att han skulle få diagnosen pedofil men det är en annan fråga som jag kan reda ut vid ett annat tillfälle. Det är hur som helst ett gigantiskt fall, inte helt olikt Alexandramannen i många stycken.

P4 Extra kommer att toppa (som de säger) med denna nyhet och strax efter 13 idag får jag några minuter att kommentera fallet och ge råd till framförallt föräldrar. Det här är viktiga saker så lyssna gärna och dela!

Jag hinner inte skriva något om vad jag tänker säga men det finns tidigare inlägg som fortfarande gäller. T ex Spela inte förövarna i händerna.

Skuldbelägg inte offren

October 1st, 2014 | Posted by admin in Forskning | Säkerhet - (Comments Off)

Idag höll åklagare och polis presskonferens med anledning av åtalet mot en 28-årig man som är misstänkt för flera fall av sexuella övergrepp mot barn via nätet. Det är självklart ett mycket, mycket otäckt mål som till stora delar liknar det som kom att kallas Alexandramannen, läs gärna Katia Wagners bok Alexandramannen för att få en inblick.

Men en viktig sak tycks ha hänt sedan dess; polis och åklagare framstår som mycket kunnigare när det gäller de frågor som berör ungas internetanvändning. De råd som de ger till föräldrar skiljer sig enormt mycket från de som gavs av polis efter att en ung flicka tog sitt liv i Kumla. Jag skrev om det under rubriken Spela inte förövarna i händerna.

I SvD säger åklagaren idag:

- De som klarat sig bäst och som haft en förmåga att säga stopp har i många fall varit de som har en bra dialog med vuxna. De har vetat att det inte blir katastrof om de berättar, säger åklagaren Emelie Källström.

Att förbjuda internet för ungdomar blir också ett sätt att lägga skulden på den unge när något händer.

- Det är otroligt viktigt att förmedla ut till alla föräldrar att man absolut inte ska skuldbelägga barnen. De behöver stöttning, säger Källström.

Det hon säger här har alltså stöd i vetenskaplig kunskap om övergrepp via nätet. Till skillnad från mycket som sägs. Det här är mycket viktigt. Det hon säger kan rädda liv. Nu får vi alla ta vårt ansvar och sprida denna kunskap.

Om ni vill lära er mer om de här viktiga frågorna finns det ett antal resurser. Först vill jag rekommendera min bok Vad gör unga på nätet? Den ger en sammanfattning av kunskapsläget och ger råd om hur man som vuxen kan förhålla sig till dessa många gånger svåra frågor. Den finns på många bibliotek, i alla bokhandlar på nätet och även som e-bok.

Ett särtryck ur boken finns för fri nedladdning: Råd till vuxna. Sprid gärna!

Om du arbetar på en skola eller en organisation kan ni gå kursen Likabehandling – arbete mot diskriminering och kränkande behandling på nätet. Det är en gratis självstudiekurs där målet är att upprätta en handlingsplan för arbetet med att förebygga, identifiera och agera mot kränkningar på nätet.

Det finns flera föreläsningar ni kan ta del av i min Youtubekanal. Framförallt tycker jag att ni ska se Ungas säkerhet på nätet.

 

Tystnaden som uppstår…

June 21st, 2014 | Posted by admin in Debatt | Säkerhet | Snake Oil - (Comments Off)

Jag trampade i ett getingbo häromdagen. I ärlighetens namn visste jag inte ens att Schultz var inblandad förrän rätt sent. Faktum är att jag tänkte tipsa den första journalisten om att prata med honom också men jag glömde bort det medan vi pratade. Och jag blev mycket förvånad när jag såg att den person som har hamrat ut näthatets faror på bästa sändningstid i tv även låg bakom detta som jag tolkade som senaste på Snake Oil-fronten. Igår kom hans svar och jag skickade just in en replik, men hela dagen igår kände jag mig som Indiana Jones i den där scenen där han ska duellera med piska men plötsligt tröttnar och drar fram en pistol; jag blev så sjukt trött på den där tonen i hans svar så jag orkade inte ens läsa hela texten förrän idag.

Mårten Schultz vill få det till att försäkringar byggde folkhemmet, men det gjorde de naturligtvis inte. Och Internetworld vill få det till att debatten rasar, men det gör den naturligtvis inte. Det här är en struntfråga egentligen och jag inser att alla försäkringsbolag kommer att göra samma sak inom kort. Jag tycker bara att det är viktigt att nån vågar kalla saker vid dess rätta namn. Och jag är ju rätt bra på det så jag tog one for the team. Fast så himla mycket till team är vi tydligen inte. För det mest intressanta i den här historien för mig har varit tystnaden som tydligen uppstår när en kritiserar en person som Mårten Schultz. Jag kan räkna på mina två framtänder hur många det är som stått upp för mig och mina argument. Det kan ju bero på flera saker. Jag har väldigt många färre följare än Schultz, självklart. Det var midsommarhelg. Men jag köper inte riktigt det. Jag tycker att det har varit mycket, mycket intressant att iaktta reaktionerna. Slutsatsen blir: tjafsa inte med vissa.

Pussar och kramar till er två som sa nåt!

#unselfie

March 24th, 2014 | Posted by admin in Genus | Juvenism | Mobbning | Näthat | Säkerhet | Sexism - (Comments Off)

Häromdagen gick Friends ut med en kampanj som de lite olyckligt kallade för #unselfie (olyckligt därför att det redan finns en helt annan kampanj med samma namn) som går ut på att alla ska ta bort sin profilbild och ersätta den med en svart ruta för att markera att det är insidan som räknas. Så snart kampanjen fick spridning blev många mycket upprörda över de antaganden som ligger bakom kampanjen: Att det är selfies som är problemet och att potentiella offer kan göra annorlunda så slipper de bli mobbade. En av de första som reagerade var Christina Stielli som skriver:

Självklart räknas insidan men det gör utsidan också. Det är liksom utsidan som SYNS mest och oftast. Lär istället våra barn och ungdomar att stå för den de är, både på insidan och utsidan. Nu lär Friends ut, i någon kampanj som sprids på facebook och som man utan att tänka efter i ett extra steg sprider, att vi ska dölja eller inte visa vår utsida för då går ungarna ”säkra”? Hur många fel gör Friends i ett enda slag?!

Hej Blekk skrev ett skarpt och kunnigt inlägg:

Friends verkar tro att kränkningarna slutar i samma sekund som att profilbilderna försvinner. I min mening har kränkningarna aldrig handlat om utseende, det har handlat om systematiskt hat mot tonårstjejer oberoende av deras utseende. Unga tjejer blir kränkta för att det finns en kultur idag där unga tjejer systematiskt blir hatade. Tjejer blir kallade för ”fitta”, ”hora”, ”slyna”, ”duckface”, ”feministfitta”, ”fetto” m.m. Det beror inte på hur tjejerna ser ut, tro mig. Tjejer har blivit kallade för ovan ord utan någon som helst koppling till deras utseende i många, många år.

Tjejer kränks på nätet, överallt, även i sociala medier där inga profilbilder är inblandade. Jag ser det varje dag, på twitter, ask.fm och tumblr. Att unga tjejer blir kränkta på nätet ”pga. sitt utseende” är väldigt långt från sanningen. Tjejerna blir kränkta enbart i egenskap av att vara tjejer.

Nu har Friends i två texter gått ut och försvarat sin kampanj. Först med ett eget pressmeddelande: Utmana utseendenormen i samhället och så idag i Aftonbladet Debatt. Inte med ett enda ord visar de att de tar till sig kritiken om att lägga skulden på de unga. Istället får de det att låta som om alla som kritiserar dem har missuppfattat budskapet. Friends generalsekreterare Arrhenius skriver: 

Det har stormat hårt kring #unselfie den här veckan vilket tyder på att många bryr sig om frågan om ungas trygghet på nätet. Tonen har bitvis varit väldigt hård och även det är ett bevis på att vi behöver lyfta frågan om hur vi kommunicerar mot varandra i sociala medier.

Nu låter den formuleringen som om det var lite bra att det blev en debatt. Och det är ju ett klassiskt retoriskt grepp, att hävda att ens egna argument är viktiga för debattens skull. Men debatten efter #unselfie har ju inte handlat om sakfrågan, alltså hur vi samtalar på nätet eller hur vi behandlar varandra på nätet. Istället har kritiken mot Friends handlat om att de skuldbelägger offren, så kallad victim blaming.

Och vad gäller tonen, är det inte så att vi som kritiserar Friends har en hård ton för att vi skriver på nätet. Vi skriver så här för att de har begått ett allvarligt övertramp.

Att Friends inte tar ansvar för vad de ställt till med, utan bara berättar om och om igen hur de tänkte när de tänkte fel, är helt vansinnigt. Det är vansinnigt ur pr-synpunkt eftersom de bara gräver sig djupare och djupare ner i ett träsk av självrättfärdigande. Men det är också vansinnigt ur verksamhetssynpunkt. Friends verksamhet handlar om att skydda barn från kränkningar. Om de då inser att de riskerar att kränka barn genom sin kampanj, borde de ju backa. De borde be om ursäkt, ta in experter och lära sig något av sitt misstag. Det är ju samma sak som gäller för barn och vuxna: Det är inte farligt att göra fel. Livet går vidare och det smärtsamma går över. Det viktiga är att lära sig något av sina misstag.

Det är ingen tvekan om att Friends menar väl. De vill skydda barn. Men de har inte kompetensen att göra det. De måste knyta till sig experter, som till exempel Hej Blekk och andra med genuin kunskap om de här frågorna. Det gäller verkligen inte bara Friends. Tiden har sprungit förbi många av de traditionellt goda krafterna i samhället, som från början byggde sitt engagemang på medkänsla snarare än kunskap. Idag går inte det längre och även de ideella, goda aktörerna behöver bara professionella. En mycket bra analys av vad som hände finns hos Deeped Strandh.

Det finns mycket mer att säga om detta. Några saker sa jag i en intervju i Expressen innan allt det här hände:

Elza Dunkels menar att självexponeringen på nätet generellt är något bra. Dessutom har hon en teori om att selfies kan öka förståelsen för både sig själv och för sin omgivning. Selfies kan också bidra till att könsrollerna snabbare kan luckras upp.

– Vi vet att vi människor behöver jobba med relationer och identitet. Men alldeles särskilt under ungdomsåren, och där har bland annat selfies blivit ett viktigt verktyg. Att vi för en diskussion om hur vanliga selfies tas, där killarna spänner musklerna och tjejerna plutar med läpparna, kan också bidra till att stereotyperna lättare löses upp, säger hon.

Och ännu lite mer säger jag i min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på onsdag kl 14 i min Youtubekanal.

 

Pedofilen i appen

March 4th, 2014 | Posted by admin in Digital kompetens | Säkerhet - (Comments Off)

De senaste veckorna har det seglat upp en mycket, mycket otäck historia kring barn och internet. Det handlar om Talking Angela – en ganska populär app. Nu har det spridits ett rykte att pedofiler kan ta över ens telefon om man installerar appen. Det är väl inget konstigt i sig att rykten uppstår och särskilt inte när det handlar om omdiskuterade företeelser. Det otäcka i den här historien är att barn är de stora förlorarna.

Själva ryktet

Den som skrev om detta först, åtminstone på ett informerat och kunnigt sätt, var journalisten Jonas Redin på VK. Först skrev han en kort notis om att ryktet finns men att det inte är sant. Det som hände då var att han blev kontaktad av barn som ville prata om det här, både för att bli lugnade men också för att påpeka för Redin att ryktet visst var sant. Redin kontaktade då mig och Jack Werner och skrev ett längre reportage om Talking Angela och moderna myter i allmänhet. Jack Werner är, för den som missat det, Sveriges stora folkbildningsstjärna när det gäller företeelser på nätet. Han fick nyligen ett hedersomnämnande av Sveriges grävande journalister. Werner skriver om Talking Angela i Internet World.

Så här skriver Redin:

En kille mejlade mig just, och frågade hur vi kan veta att ryktet är falskt.

Frågan som borde ställas är den motsatta: varför skulle så otroliga rykten vara sanna?

Situationen sätter fokus på en viktig fråga: på nätet kan vad som helst skrivas, skickas, delas. Osanningar får enorm spridning, när fakta läggs fram är skadan redan skedd. Jag vet att barn och ungdomar får lära sig om källkritik i skolan när de arbetar med internet. Men det gäller att komma ihåg att källkritiken måste användas även på fritiden, när man hänger runt i sociala medier och läser varningar som skickas runt. Dela inte vidare, ifrågasätt och fundera istället: kan det verkligen stämma?

Och Werner uttrycker det så här:

Pedofiler och hackare blir i det sammanhanget vår tids tomtar och troll. Historien om Talking Angela är i allt väsentligt vår tids ”Råttan i pizzan”. Den ger lika mycket uttryck för vad vi som befolkning fruktar, och var vår kunskap om vår omvärld tar slut.

Sanningshalten

Självklart är det här ett falskt rykte. Det är inte praktiskt möjligt att en grupp pedofiler skulle skapa och administrera ett system som gör att de kan ta över barns mobiltelefoner. Det är inte heller överensstämmande med de metoder som är vanligast bland sexuella förövare som söker sina offer på nätet. Med andra ord är det inte rimligt att ryktet skulle vara sant och då är det ganska lämpligt att avfärda det. Utöver dessa enkla kontroller som vem som helst kan göra, går det ganska snabbt att söka på nätet och inse att det inte är första gången det här ryktet uppstår. Vilket då ger ännu bättre stöd för tanken att ryktet är en bluff.

Paniken som uppstår

Det som skrämmer mig mest i den här historien är två saker. För det första tycker jag att det är mycket sorgligt att alla dessa barn kontaktar en för dem okänd journalist när de oroar sig över något sånt här. De borde rimligen prata med sina föräldrar eller andra vuxna som finns omkring dem. Men det ver vi sedan tidigare att många barn saknar förtroende för att vuxna ska kunna hjälpa dem med de problem som uppstår kring nätet. Som jag beskriver i min föreläsning om säkerhet på nätet har vi med våra ogrundande varningar skapat en farligare situation för barnen. Dels genom att det blir så mycket svårare att berätta om något verkligen har hänt ifall barnen känt sig tvingade att bryta mot de konstiga reglerna om att inte lägga ut bilder, etc. Dels genom att många barn blir väldigt oroliga, helt i onödan. För det är ett problem att hoten vi pratar om är så diffusa. Det handlar om nån sorts förövare, med okända metoder, kanske är de organiserade, kanske är det grannen med jobb och familj, vi läser om dem i media, kanske kan de ta över telefonen, osv. Det är inga klara besked vi kan ge våra barn. Inte som att det är farligt att springa ut i gatan utan att se sig för eller att gå ut på svaga isar. Istället liknar de här hoten  gamla tiders varningar för troll och skogrå; det är motsägelsefulla historier med enbart anekdotiska bevis som grund.

Vuxnas ansvar

Det kan lätt upplevas som ansvarsfullt att vara lyhörd för rykten om faror på nätet. Alla har nån gång hört att en ansvarfull vuxen har koll på vad barnen gör på nätet. Exakt vad det här “ha koll” betyder är däremot lite oklart. För tio år sedan handlade det om att vara vuxen på nätet, ungefär som vuxen på stan. Hänga på ungas mötesplatser, lägga sig i bråk, finnas till hands, kolla vilka fester som är på gång. För fem år sen handlade det om att installera programvara i datorn, filtrera och använda säkra sökverktyg. Tills sådana metoder avslöjades som ännu mer osäkra än att inte göra något alls. Idag skulle jag säga att det handlar mer om att kunna alla orden, veta vad de olika apparna är och att inte bli tagen på sängen. Ingen vill vara den där rektorn på en skola i Göteborg som råkade haspla ur sig att hen inte visste vad Instagram var. Och den känslan är en riktigt bra grogrund för rykten. Ingen vill vara den där föräldern som inte visste vad Talking Angela var den dag det visar sig att pedofiler har tagit över alla barns telefoner.

I själva verket är vuxnas ansvar i den här soppan att vara just vuxna. Att inte tillåta sig att rusa åstad och få panik, utan stå stadig med fötterna på jorden och vara den där trygga punkten barnen behöver när mardrömmarna om pedofilen i appen härjar. Vi har inte rätt att lämna våra barn ensamma med de här ohyggliga funderingarna. Vårt ansvar är att applicera normalt kritiskt tänkande på det vi får höra talas om och förmedla detta till alla som inte har vår livserfarenhet. Jag skulle vilja påstår att innan internet och efter att vi slutade tro på troll fanns en gyllene ålder så just detta var vuxnas roll; lunga, försäkra, berätta att livet går vidare. Idag ser jag många likheter med det irrationella skyddandet av barn som tron på det övernaturliga tvingade fram. Pedofiler och appar är så abstrakta och främmande att vi hellre varnar en gång för mycket. Och ger våra barn mardrömmar. Helt i onödan.

För visst vet väl alla att barn inte löper större risk att bli våldtagna på nätet än i de miljöer där det alltid har skett övergrepp? Det är bara media som målar upp en bild av en epidemisk utveckling. Det är fortfarande så att de flesta barn som blir våldtagna blir det av en person i sin fysiska närhet. Och en person som de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en tränare, personal eller partner.

Och det mest motsägelsefulla är att på tomtar- och trolltiden fanns det inga vettiga sätt att informera sig. Men det gör det idag. Mycket bra sätt. Så om vuxna kunde lära sig att söka och kritiskt granska information, som ju ändå finns på nätet, skulle barns vardag bli mycket, mycket bättre.

 

Sweetie och rättvisan

November 6th, 2013 | Posted by admin in Säkerhet | Ungas rättigheter - (Comments Off)

Just nu cirkulerar en film om nätpedofiljakt i alla medier, se t ex SR. Det är faktiskt nätpedofiler det handlar om, alltså inte vuxna som söker kontakt med barn över nätet för att sedan begå övergrepp utanför nätet. Det här handlar om sexuella förövare som kontaktar barn på nätet och sedan begår övergreppen på nätet.

Filmen är gjord av en organisation som kallar sig Terre de Hommes och som tydligen finns i hela världen. Deras slogan lyder “For children, their rights and equitable development” – För barn, deras rättigheter och rättvis utveckling. Just nu driver de en kampanj för att stoppa just den sexuella exploateringen av barn via nätet.

Själva filmen är gjord som en skräckinjagande dokumentär, med alla element som behövs för att skrämma åskådaren för skurken och inge förtroende för hjälten. Skurken är pedofiler som begår övergrepp över nätet. Hjälten är Terre des Hommes själva, vars företrädare är modellerade efter seriösa naturvetenskapliga forskare, nedtonade aktivister och filantroper. Dessutom spelar en datoranimerad flicka en central roll i filmen och kampanjen. I filmen framställs detta arbete som ett sätt att använda den senaste tekniken för att hjälpa barn och själva renderingen av flickan får mycket utrymme i den 7 minuter långa filmen.

Jag tycker att filmen är spekulativt gjord och att det är uppenbart att syftet i första hand är att få uppmärksamhet. Men är inte det bra? Att den här viktiga men ignorerade frågan får uppmärksamhet? Jo, men inte på vilket sätt som helst. Det gagnar ingen, allra minst barnen, att problemet framställs som epidemiskt och att förövarna framställs som monster eller folk devils. Den typen av uppmärksamhet motverkar seriösa försök att lösa problemen, till exempel genom att göra maktanalyser, se till barns sociala situation och att ge förövare och potentiella förövare vård. Vilket är exempel på långsiktiga satsningar, baserade på vetenskaplig kunskap snarare än på känslomässiga reaktioner.

Det här är ju ett arbete som pågår världen över med många olika medel, både att stoppa kontakterna som leder till kroppsliga övergrepp och övergrepp över nätet. På olika sätt arbetar länder med att ny lagstiftning eller se om det går att tillämpa existerande för att komma åt förövarna. Man arbetar för att barn ska få en bättre situation och därmed löpa mindre risk att bli förövarnas offer. Det satsas pengar på forskning och utbildning, i Sverige har bland andra Ungdomsstyrelsen fått medel för just detta.

Jag tycker att vi ska vara mycket försiktiga när vi för vidare eller till och med hyllar den här typen av kampanjer. Vi borde noga undersöka vilka avsändarna är och vilken deras agenda är. Inte så att jag misstänker dem för att vilja något annat än barns bästa utan djupare; vilka värderingar står de för? Varifrån får de sina pengar? Leder deras arbete framåt?

Men den här typen av kampanjer leder knappast till något annat än panik. Och naturligtvis uppmärksamhet åt Terre des Hommes, som väl ingen hört talas om förrän nu. Det är inte farligt att ifrågasätta eller bli ifrågasatt. Jag vet att många ideella organisationer har svårt för det men det måste ingå om man tänker agera i en demokrati. Det finns stora risker att en organisation som arbetar för goda och viktiga saker utvecklas till en sekt om det inte finns utrymme för kritik, inom och utom organisationen.

Det är inte konstigt att vi reagerar känslomässigt på kampanjer av det här slaget och informationen den baseras på. Vi kanske ska vara glada så länge vi faktiskt tycker att det är sjukt och vidrigt. Men därifrån till att acceptera att viktiga frågor får slarvas bort genom spektakulära reklamsatsningar är steget stort. Vi har på sista tiden sett ett flertal smaklösa sätt att få uppmärksamhet till viktiga frågor och det här är bara ännu ett.

 

Ny rapport från EUKO: Med egna ord

October 1st, 2013 | Posted by admin in EUKO | Forskning | Publicerat | Säkerhet - (Comments Off)

8479_10151693104163907_1699852439_n

Idag fick jag rapporten i tryckt form men den kom ut förra veckan: Med egna ord – Barn och deras föräldrar om vad som kan vara obehagligt på internet. Det är Olle Findahl, Cecilia von Feilitzen och jag som sammanställt ännu mer ur det stora material som EU Kids Online III tagit fram. Denna gång handlar det om egna formuleringar kring obehagligheter på nätet.

Jag kommer att skriva en hel del om resultaten, både här på bloggen och i debattartiklar för jag ser väldigt viktiga kopplingar till händelser som vi fått rapporterade i media den senaste tiden.

Tyvärr finns rapporten bara i tryckt form och den kostar pengar men det är inget jag har kunnat påverka (även om jag försökt). Läs gärna vårt pressmeddelande för mer information. Och håll utkik här i bloggen efter mina uppföljningar.

 

 

 

Hur skyddar vi barnen?

September 17th, 2013 | Posted by admin in Säkerhet - (Comments Off)

Idag väcktes åtal mot mannen som utpressat den flicka som i våras tog sitt liv i Kumla. Det har varit oroväckande tyst i min telefon än så länge. Bara två mediakontakter. Oroväckande därför att jag funderar på vilka som kommer att sitta i soffor och radiostudior och prata om det här. Personligen ser jag ju helst mig själv och en handfull andra som jag vet har djup kunskap om ämnet. Jag kliver upp i ottan, är uppe sent på kvällen, reser långt om jag blir tillfrågad. Eftersom det är så ohyggligt viktiga frågor. Det handlar inte bara om att respektera unga, vilket naturligtvis är en nog så viktig fråga, utan även om liv och död.

I våras, när rapporteringen från Kumla var som mest aktuell, såg jag flera otäcka exempel på folk som uttalade sig utan att ha egentlig kunskap. Det som fick mig att vilja agera var en polis som i ett nyhetsinslag sa nåt i stil med att nu måste vi få de unga att sluta lägga upp bilder på nätet. Det uttalandet i den här kontexten är förmodligen ett tjänstefel. Dessutom förstår jag inte hur någon vågar uttala sig så tvärsäkert om något som han inte kan något om.

När det i själva verket är just såna råd som ger näring åt utpressare! Om barn får höra att de inte får lägga ut bilder på nätet, vilket de ändå kommer att göra för att det är en del av att vara barn idag, blir det enkelt för en sexuell förövare att utnyttja hemligheten för att få fler bilder och för att få barnet att utföra sexuella tjänster på eller utanför nätet.

Det ska jag prata om i Tvärsnytt 19.15 ikväll och i Radio Örebro imorgon efter 10. Update: Jag hann naturligtvis inte säga nåt viktigt i tv, så jag skrev ner det här.

Se gärna min föreläsning om ungas säkerhet på nätet. Nu måste jag rusa till tv-studion.

 

Självskador och nätet

August 21st, 2013 | Posted by admin in Juvenism | Mobbning | Nätmobbning | Säkerhet - (Comments Off)

Fram till för några år sedan handlade kopplingen mellan nätet och självskador om att diskutera forum på nätet där självskadebeteenden fick bränsle snarare än att den som skadade sig fick hjälp. Sedan kom det signaler om att unga skadade sig själva även på nätet, inte bara samtalade på nätet om fysiska skador. Nu blev denna fråga högaktuell i samband med ett omtalat självmord i England, då en ung flicka tog sitt liv och detta kopplades ihop med att hon fått mängder av kränkande frågor på ask.fm.

Under de veckor som gått sedan självmordet har jag fått många frågor från journalister som vill skriva om den här nya faran. Jag har i vanlig ordning försökt nyansera det hela, genom att säga att ett självmord alltid är mer komplext än att en enda teknisk applikation kan ha orsakat det och genom att säga att det är naturligt att vi söker efter en förklaring som vi kan leva med. Och det verkar vara lättare att leva med att ask.fm förstör människors liv än att tänka sig att en 14-åring hade så stora problem att hon valde att dö.

Och nu när ask.fm till slut gått med på att delta i utredningen kring flickans kommunikation, visar det sig att det med stor sannolikhet är flickan själv som skickat de flesta kränkande frågorna. Till sig själv alltså. Här stannar världen ett ögonblick och vi måste tänka lite. En liten flicka satt och skrev kränkande meddelanden till sig själv och nu är hon död. Vad betyder det? Vi måste tänka efter. Vi kan inte kosta på oss att rusa åstad med spekulationer. Särskilt inte media. Jag tycker till exempel inte att någon journalist någonstans borde ha kontakt med föräldrar vars barn precis tagit sitt liv. De anhöriga har helt andra behov i det läget och det måste media respektera. Även om de anhöriga själva tar kontakt. Att spekulera i media om varför någon tar sitt liv går inte att göra på ett värdigt sätt.

Det vi behöver fundera över är varför digitala självskador förekommer, i vilka sammanhang och hos vilka individer. Vi behöver fundera över om uttrycket är vettigt; har det något med självskadebeteende att göra eller är det något annat? Och vi behöver fundera över hur vi kan stötta barn som mår dåligt.

Läs mer om självmordet här och här. Värt att notera: för bara fem år sedan gick det inte att läsa amerikanska bloggar som handlade om ungas säkerhet på nätet. De var normativa, uppvisade en stor dos juvenism och de gick hela tiden på ytan. Idag har det hänt mycket även där. Världen blir långsamt en bättre plats.