See you in court!

Som trogna läsare vet har jag och mina närmaste kollegor länge arbetat med att avslöja det vi kallar för skräckföreläsare, alltså föreläsare som åker runt på skolor och berättar om faror på nätet. Ibland för att tjäna pengar på att sälja tjänster som ska hjälpa mot farorna men lika ofta som en affärsidé i sig. Att skrämma och underhålla fast det utåt verkar som att de gör en viktig samhällsinsats. Jag har skrivit om dem här och här bland annat.

Nu har jag för andra gången blivit polisanmäld av en av dessa skräckföreläsare. Läs hans inlägg här. Det är väldigt otydligt vilka åtalspunkter han tänker sig, för jag antar att påhopp på kungen inte räknas. Och förra gången blev det nog inte ens någon utredning, för jag hörde då aldrig nåt och även den gången var det mycket otydligt vad jag skulle ha begått för brott. Läs gärna det flera år gamla blogginlägget han refererar till och jämför med hur han plockat ut citat så att det verkar som om jag anser det vara min “plikt som forskare att se till att ”man lever etiskt lagligt och inte skadar andra”. Haha, jag må vara stor på mig för att vara kvinna men inte ens jag är så där kaxig.

Det är ju lite känsligt det här. Jag ser det som mitt ansvar att kritiskt granska aktörer inom det område som jag är expert på, oavsett om det är myndigheter, ideella organisationer eller privatpersoner och oavsett om de menar väl eller om de är charlataner. Precis som jag utsätter min forskning för kritisk granskning. Och jag tycker, till skillnad från en del andra, att denna kritiska granskning ska ske inför öppen ridå. Jag har vid ett flertal tillfällen, några som jag berättat om här i bloggen, andra som jag valt att hålla för mig själv, blivit kontaktad av myndigheter, ideella organisationer och privatpersoner, då de bett mig hålla diskussionen mellan oss parter och inte offentliggöra min kritik. Som tur är har jag haft bra chefer som haft erfarenhet av liknande saker och jag har lugnt kunnat fortsätta på min inslagna väg.

Det verkar också vara känsligt för vissa därför att vi som kritiserar skräckföreläsarna själva åker runt och föreläser om just internet. Men det argumentet är så oerhört infantilt att jag inte ens har bemött det förrän helt nyligen. Det är helt enkelt en himla skillnad på mig som föreläser utifrån vetenskaplig kunskap om ämnet och någon som svamlar ihop nåt baserat på tyckanden och en känsla för vad som går hem hos folk! Det är lika stor skillnad som mellan en läkare och en kvacksalvare, som ju ändå arbetar inom samma kunskapsområde.

Det mest humoristiska i det här (förutom om det hela faktiskt skulle gå till åtal…) är att jag för några veckor sedan fick veta att något sånt här var på gång. Det är tydligen så att de här skräckföreläsarna identifierar sig med varandra och ser sig själva som ett skrå. Och någon eller några drog igång ett samarbete för att misskreditera mig. Bara det säger väl en hel del.

Ok, det går väl an att klaga på folk, men vad ska de säga i sina föreläsningar då? Den frågan har jag fått från några av skräckföreläsarna. Oftast ser jag det inte som mitt jobb att skapa nån sorts kurs för dem. De kan läsa det jag har skrivit som alla andra och ta till sig om de är intresserade. Men samtidigt var det en av de frågor som skvalpade omkring i mina tankar när jag och mina kollegor satte ihop kursen för skolor, som vi lagt ut helt gratis: Likabehandling – om skolors arbete mot diskriminering och kränkande behandling på nätet. Den är tänkt för skolor som vill jobba utan att ta in externa föreläsare och experter men den kan lika gärna användas av just skräckföreläsarna för att fortbilda sig och erbjuda en mer samtida föreläsning, förankrad i vetenskap. Varsågoda!