Åk inte till Almedalen!

Nu ser det ut som om det finns en chans att beslutet upphävs. Hoppas, hoppas!

Jag har sagt att jag inte kommer att åka till Almedalen om nazisterna får hyra mark. Eftersom jag sätter andra i en svår situation genom att inte åka tänkte jag ge en lite noggrannare förklaring. Jag har tre huvudskäl att inte åka; politiskt, solidariskt och personligt.

Politiskt

Vi kan inte hindra nazisterna från att åka över men det är ett enormt stort steg mot normalisering av rasism att låta dem delta på lika villkor. Om vi låter detta ske, är nästa steg något ännu värre; kanske att de kommer in i riksdagen och att de får en egen dag i Almedalen. Deras politik är antidemokratiskt och det måste motarbetas, för att skydda individer och grupper i samhället och för att inte allt arbete för allas lika värde ska ha varit förgäves.

Solidariskt

Jag känner mig inte personligen hotad av nazisternas närvaro; jag ser helt svensk ut och jag kommer inte att agera direkt emot dem ifall vi skulle mötas. Men att jag inte känner mig hotad gör det ändå inte ok för mig att åka ner. Jag tycker att alla bör stanna hemma i solidaritet med de som inte vågar åka ner. Det är förmätet och elitistiskt att ta plats på en politisk arena därför att man själv inte är hotad, medan andra tvingas till tystnad därför att de hotas av antidemokratiska krafter. Jag skulle däremot kunna tänka mig att åka ner som en sorts mänsklig sköld för de som är utsatta men några sådana initiativ har inte nått mig. Tvärtom verkar alla som inte känner sig hotade tycka att deras frågor är så viktiga att de måste finnas på plats, vilket alltså lämnar rasifierade och andra grupper i sticket.

Personligt

Jag förstår såklart att min bojkott inte kommer att spela någon roll, varken politiskt eller solidariskt. Ingen kommer att förskräckt utropa ”nej men kommer inte hon?” och ingen kommer att känna sig tryggare därför att jag inte åker. Men jag måste kunna leva med mig själv. Att aktivt bidra till normaliseringen av nazismen och rasismen, som vill stänga landets gränser och värna det svenska, är inte ett alternativ för mig. Jag förlorar, precis som alla andra, pengar och möjligheter genom att inte åka. Jag sviker folk som jag har lovat samarbeta med och jag missar värdefulla möten och möjligheter att föra ut mitt viktiga budskap. Inget av dessa argument väger tungt nog.

Det kan vara så att det är lite lättare för mig att fatta detta svåra beslut än det är för en del andra. Bara fyra mil från Almedalen ligger nämligen den plats där min pappa steg i land efter en farlig flykt över Östersjön hösten 1944, som jag har berättat om här bland annat. Sliteborna gick man ur huse för att hjälpa flyktingarna; ge dem mat och husrum och välkomna dem till tryggheten. Att upphöja pengar, nätverkande och ”viktiga frågor” till betydelsefullare än att mota nazismen vore inte ett dugg bättre än att sälja min själ till djävulen.

Så länge det är så att nazisterna får närvara kommer jag att bojkotta Almedalsveckan och jag uppmanar alla andra att göra det också.