Jag blir lite irriterad. Engelsbergs bruk 24 april 2019.
Jag fick chansen att berätta om järnvägssjuka och mediepanik under ett seminarium om läsning på legendariska Engelsbergs bruk. Det finns så många saker att säga om de föredrag som kom efter mitt; Carl Hamilton och Kjell A Nordström och jag tror att jag lyckades förmedla det under den efterföljande debatten. Sänds på Axess Tv 12/6 kl 9.30, eller redan nu: se och döm själva! Jag kommer in efter 59 minuter, men missa inte alla suveräna föreläsare i början.
Alltså, det där med Silicon Valley! Att Steve Jobs barn inte fick ha plattor, att skaparna av Facebook förbjuder sina barn att använda sociala medier. Om idén att detta borde styra föräldraskap i Sverige inte var så himla tragisk skulle den vara humoristisk. Hur i helsike kunde dessa entreprenörer, som antagligen jobbar 60-80-timmarsvecka, bli förebilder som föräldrar? Det finns bara en enda orsak till att det händer, nämligen att det passar in i det rådande narrativet. När allt känns konstigt och ovant hugger folk glatt tag i halmstrån. Det vore ju toppen om det var sociala mediers fel och inte nedskärningar i välfärden och ett hårdnande samhällsklimat som låg bakom ungas allt sämre mående och skolans problem. Men så enkelt är det oerhört sällan. Vi får helt enkelt leta orsakerna där de finns, inte där det är enklast att leta.
Och, inte minst: även om det skulle vara som folket i Silicon Valley säger, även om det skulle vara nätets fel alltihop, ska vi då låtsas som att digitaliseringen inte finns? Ska vi göra som Nordström säger och vänta tills barnen har lärt sig leva analogt innan vi introducerar skärmar? Nej, vi ska låta dem träna, från tidig ålder och tillsammans med vuxna. Såklart! Vilken ansvarsfull vuxen håller ett barn ifrån trafiken tills de är 15 för att sedan ge dem en cykel, eftersom de är fysiskt och psykiskt mogna att hantera en cykel?
Jag tycker att porrfilter vore en alldeles underbar idé. Fast jag vill gå ännu längre, jag önskar att vi kunde filtrera bort allt som barn oroas av och oroar sig för, se bilden från Ungar & Medier 2017. Men det går inte. Att filtrera bort saker från nätet fungerar inte, hur hett vi än önskar det. Det går att filtrera bort visst innehåll, t ex kommersiell pornografi. Det beror på att porrindustrin metataggar sina produkter själva, för att förenkla för kunderna att hitta just deras produkter. De har alltså gjort en viktig del av jobbet för den som ska konstruera ett filter. Utöver just denna del av pornografin är det oändligt mycket krångligare. Studier på filtrerade miljöer visar att många sidor som innehåller information om HBTQI ofta fastnar i innehållsfilter. Det beror bl a på att de ofta benämner könsdelar utan förskönande omskrivningar och att de ofta tar upp det som ofta ansetts vara kontroversiella ämnen rörande sexualitet. Barn och unga som söker information i frågor som rör HBTQI riskerar alltså att inte hitta den på skolans datorer. Då kan vi, i teorin, göra lite inställningar i filtret: i den här kommunen får man söka på HBTQI. Det kan ta lite tid och kräva lite tankearbete och research för att lista ut vilka ord som fastnar och hur man kan låta dessa slippa förbi utan att släppa igenom pornografi. Observera att detta är i teorin, i praktiken kommer vi aldrig att kunna konstruera ett filter som förstår vad som är vad, helt enkelt därför att vi människor är olika. Det finns de som inte tycker att barn ska kunna söka på ord som fitta och alltså gärna skulle ställa in filtret utifrån en lista med oönskade ord. Kanske tänker de att barn som behöver information om sexualitet kan använda neutralare ord, kanske vet de inte ens att det finns barn som aldrig har lärt sig ett annat ord för det kvinnliga könsorganet, eller som behöver veta vad fitta betyder därför att någon har kallat dem det. Det finns alltså en överhängande risk att det är normbärande vuxnas värderingar som får styra, inte för att de är onda och vill ta bort alla andras barns rättigheter, utan för att de helt enkelt inte känner till att det ser extremt olika ut och därför att de saknar erfarenheter utanför sin egen grupp.
Det är fullkomligt förjävligt att barn ska behöva utsättas för pornografi, filmer med djurplågeri, bilder av fattiga, sjukhusskildringar och dokumenterade övergrepp. Förjävligt. Och just därför, för att det är totalt oacceptabelt, måste vi ta frågan på allvar och söka lösningar som har dokumenterad effekt. Innehållsfilter har ingen dokumenterad effekt. Eller så här: de är i bästa fall verkningslösa, i sämsta fall kontraproduktiva.
Jag har sökt forskningsresultat som stöder kravet på filter i skolor men jag har gått bet. Och då pratar jag inte om någon slö sökning en enda gång, utan upprepad sökning i forskningsdatabaser. Jag har även bett filterförespråkarna berätta vilka studier de stöder sitt krav på men jag har inte fått svar. Och då pratar jag inte om att jag har frågat någon enstaka gång, utan tiotals gånger, men varje gång har de bara avslutat vårt samtal. Jag har även bildat en Facebookgrupp för att samla forskning om filter och åldersverifiering i skolan (där flera av filterförepråkarna dessutom är medlemmar) men inte en enda studie som visar att filter fungerar har lagts in där.
Barn som växer upp idag är dubbelt utsatta. Dels utsätts de för fruktansvärt mycket olämpligt och olagligt innehåll via nätet, dels utsätts de för vuxnas slappa och oinformerade försök att skydda dem. På skolnivå såväl som på politisk nivå finns det så mycket okunskap, så många beslut som fattas i affekt, så litet intresse av att lyssna på ungas egna erfarenheter och inkludera dem i arbetet. Det är ovärdigt ett modernt samhälle att bry sig så lite om barns och ungas rättigheter!
När det gäller att skydda barn och unga från alla de risker som nätet medför finns det inga som helst genvägar. Vi måste införa obligatorisk fungerande sex- och samlevnadsundervisning i skolan, så att barn och unga får veta allt det de idag tvingas söka efter på nätet. Vi måste vara tydliga, rent av övertydliga, med att ge barn mandat att känna efter och agera på hur det känns, så att de inte blir lätta offer för manipulation. Vi måste börja lyssna till barns frågor och larm om vad de upplever på nätet, så att vuxna blir bättre på att stötta och så att fler vågar larma. Vi måste börja ta in barns och ungas erfarenheter i arbetet mot kränkningar, på och utanför nätet. Vi måste öka samhällets insatser för att hjälpa barn och unga som lever i psykisk ohälsa, så att de inte blir lätta offer för sexuella förövare. Och vi måste lägga skulden för barns utsatthet där den hör hemma: hos oss som är vuxna idag och vårt sätt att leva. Barn som växer upp idag föddes in i en ytlig, sexualiserad värld där kvinnor och flickor kränks i alla tänkbara situationer utan att nån reagerar. Det ansvaret försvinner inte bara för att vi fick internet. I en värld där kvinnors livslön år efter år är lägre än mäns, där en flicka anmäler att hon får sexuella kommentarer av en vuxen på skolan utan att några åtgärder vidtas, där barns och ungas utsatthet görs till deras eget problem, där sexuella förövare kan ångra sig offentligt och sedan bli hyllade för sin styrka, där kanske vi får räkna med att det uppstår skit även bland barnen. Att lägga skulden på nätet, eller porren, är bara ett sätt att slippa ta verkligt ansvar. Allt jag listade här ovan har stöd i forskning om ungas säkerhet på nätet, läs t ex mina böcker för mer info. Alla mina förslag kostar dock pengar och engagemang och därför kommer de inte att få samma genomslag som förslaget om porrfilter på alla skolor. Lösningen handlar om att omfördela samhällets resurser, från vuxna till barn, och som det ser ut idag vill många vuxna göra tvärtom.
Att installera filter för pengar som kunde gå till undervisning och elevvård är inte bara dumt, det är direkt oansvarigt. Jag förstår rent ut sagt inte hur de vågar införa eller förorda metoder som är så genomdåliga. Jag skulle aldrig våga sätta barns och ungas liv och välmående på spel på det sättet.
Jag trampade i ett getingbo häromdagen. I ärlighetens namn visste jag inte ens att Schultz var inblandad förrän rätt sent. Faktum är att jag tänkte tipsa den första journalisten om att prata med honom också men jag glömde bort det medan vi pratade. Och jag blev mycket förvånad när jag såg att den person som har hamrat ut näthatets faror på bästa sändningstid i tv även låg bakom detta som jag tolkade som senaste på Snake Oil-fronten. Igår kom hans svar och jag skickade just in en replik, men hela dagen igår kände jag mig som Indiana Jones i den där scenen där han ska duellera med piska men plötsligt tröttnar och drar fram en pistol; jag blev så sjukt trött på den där tonen i hans svar så jag orkade inte ens läsa hela texten förrän idag.
Mårten Schultz vill få det till att försäkringar byggde folkhemmet, men det gjorde de naturligtvis inte. Och Internetworld vill få det till att debatten rasar, men det gör den naturligtvis inte. Det här är en struntfråga egentligen och jag inser att alla försäkringsbolag kommer att göra samma sak inom kort. Jag tycker bara att det är viktigt att nån vågar kalla saker vid dess rätta namn. Och jag är ju rätt bra på det så jag tog one for the team. Fast så himla mycket till team är vi tydligen inte. För det mest intressanta i den här historien för mig har varit tystnaden som tydligen uppstår när en kritiserar en person som Mårten Schultz. Jag kan räkna på mina två framtänder hur många det är som stått upp för mig och mina argument. Det kan ju bero på flera saker. Jag har väldigt många färre följare än Schultz, självklart. Det var midsommarhelg. Men jag köper inte riktigt det. Jag tycker att det har varit mycket, mycket intressant att iaktta reaktionerna. Slutsatsen blir: tjafsa inte med vissa.
Svt Nyheter ringde mig precis och ville ha kommentarer på en sak som jag aldrig hade föreställt mig skulle inträffa: ett försäkringsbolag lanserar en försäkring mot näthat. Det var väldigt dåligt av mig att inte se den här grejen komma; självklart vill någon tjäna pengar på folks oro för hatet på nätet! Update: Debattext i Internetworld.
Enligt Internetworld som jag tror var först ut med nyheten består försäkringen bland annat av “att avindexera det kränkande innehållet från sökmotorer, hjälp att spåra och stoppa spridningen”.
Min första tanke var att nej men nu får de väl ändå ge sig! Förutom det spekulativa och smaklösa i det hela är det helt enkelt inte sant att de kan ta bort oönskat innehåll på nätet. De kan försöka men de kan inte lova att det kommer att lyckas. Nu har jag ju inte sett hur det hela marknadsförs men risken är stor att köpare överskattar den hjälp de kan få.
Min andra tanke var att det är precis sån här hjälp många efterfrågar. Vi matas med hårresande historier på löpsedlar och i särskilda tv-shower, där näthatet framställs som en sorts spöke som ingen har kontroll över och där lagen inte hjälper det minsta. Nu är ju inte det sant. Lagen räcker förmodligen rätt bra men vi har ännu inte utvecklat rutiner och förhållningssätt som vägleder hur vi ska använda de juridiska instrumenten. Näthatet är inte heller något spöke, det är vanligt hat som utförs av vanliga människor men med uttryck som vi inte är vana vid. Vi kan hitta sätt att hantera det utan att köpa särskilda verktyg som försäkringar.
Min tredje tanke var att den här försäkringen är ett bra exempel på vad som händer när vi inte har någon myndighet som tar tag i så här viktiga och omdiskuterade frågor. Varför har vi inte en internetombudsman? Vi har haft massanvändning av internet i en hel generations tid och vi har inte ens diskuterat en internetombudsman ännu! Jamen då blir det så här! Då poppar de kommersiella lösningarna upp, som ett brev på posten.
Jag tror inte att vi ska nappa på den här typen av försäkringar (för jag antar att det kommer fler). Det bästa är att fortsätta diskutera frågorna men tiga ihjäl de kommersiella lösningarna.
Som trogna läsare vet har jag och mina närmaste kollegor länge arbetat med att avslöja det vi kallar för skräckföreläsare, alltså föreläsare som åker runt på skolor och berättar om faror på nätet. Ibland för att tjäna pengar på att sälja tjänster som ska hjälpa mot farorna men lika ofta som en affärsidé i sig. Att skrämma och underhålla fast det utåt verkar som att de gör en viktig samhällsinsats. Jag har skrivit om dem här och här bland annat.
Nu har jag för andra gången blivit polisanmäld av en av dessa skräckföreläsare. Läs hans inlägg här. Det är väldigt otydligt vilka åtalspunkter han tänker sig, för jag antar att påhopp på kungen inte räknas. Och förra gången blev det nog inte ens någon utredning, för jag hörde då aldrig nåt och även den gången var det mycket otydligt vad jag skulle ha begått för brott. Läs gärna det flera år gamla blogginlägget han refererar till och jämför med hur han plockat ut citat så att det verkar som om jag anser det vara min “plikt som forskare att se till att ”man lever etiskt lagligt och inte skadar andra”. Haha, jag må vara stor på mig för att vara kvinna men inte ens jag är så där kaxig.
Det är ju lite känsligt det här. Jag ser det som mitt ansvar att kritiskt granska aktörer inom det område som jag är expert på, oavsett om det är myndigheter, ideella organisationer eller privatpersoner och oavsett om de menar väl eller om de är charlataner. Precis som jag utsätter min forskning för kritisk granskning. Och jag tycker, till skillnad från en del andra, att denna kritiska granskning ska ske inför öppen ridå. Jag har vid ett flertal tillfällen, några som jag berättat om här i bloggen, andra som jag valt att hålla för mig själv, blivit kontaktad av myndigheter, ideella organisationer och privatpersoner, då de bett mig hålla diskussionen mellan oss parter och inte offentliggöra min kritik. Som tur är har jag haft bra chefer som haft erfarenhet av liknande saker och jag har lugnt kunnat fortsätta på min inslagna väg.
Det verkar också vara känsligt för vissa därför att vi som kritiserar skräckföreläsarna själva åker runt och föreläser om just internet. Men det argumentet är så oerhört infantilt att jag inte ens har bemött det förrän helt nyligen. Det är helt enkelt en himla skillnad på mig som föreläser utifrån vetenskaplig kunskap om ämnet och någon som svamlar ihop nåt baserat på tyckanden och en känsla för vad som går hem hos folk! Det är lika stor skillnad som mellan en läkare och en kvacksalvare, som ju ändå arbetar inom samma kunskapsområde.
Det mest humoristiska i det här (förutom om det hela faktiskt skulle gå till åtal…) är att jag för några veckor sedan fick veta att något sånt här var på gång. Det är tydligen så att de här skräckföreläsarna identifierar sig med varandra och ser sig själva som ett skrå. Och någon eller några drog igång ett samarbete för att misskreditera mig. Bara det säger väl en hel del.
Ok, det går väl an att klaga på folk, men vad ska de säga i sina föreläsningar då? Den frågan har jag fått från några av skräckföreläsarna. Oftast ser jag det inte som mitt jobb att skapa nån sorts kurs för dem. De kan läsa det jag har skrivit som alla andra och ta till sig om de är intresserade. Men samtidigt var det en av de frågor som skvalpade omkring i mina tankar när jag och mina kollegor satte ihop kursen för skolor, som vi lagt ut helt gratis: Likabehandling – om skolors arbete mot diskriminering och kränkande behandling på nätet. Den är tänkt för skolor som vill jobba utan att ta in externa föreläsare och experter men den kan lika gärna användas av just skräckföreläsarna för att fortbilda sig och erbjuda en mer samtida föreläsning, förankrad i vetenskap. Varsågoda!
Igår hade vi en väldigt märklig diskussion på Twitter. Innehållet var viktigt men formatet märkligt. Man har ju 140 tecken på sig när man twittrar. Om man skriver till en person räknas hens namn in i dessa tecken och om fler hakar på rasslar det iväg och man kan till slut ha 50 tecken på sig att skriva något vettigt. Och hur mycket norrlänning jag än är och hur mycket skogshuggarprosa jag än brukar skriva så räcker det inte för denna viktiga fråga. Därför flyttar jag mina tankar om detta till bloggen – detta utmärkta forum för funderingar längre än en tweet, kortare än en bok.
Diskussionen gällde skräckföreläsare – folk som åker runt i landets skolor och föreläser om faror på nätet. Det finns ett flertal sådana och jag tänker inte nämna några särskilda, mest för att jag inte har tid att ta deras hot om stämning som alltid kommer när jag har skrivit om dem.
Från början var min utgångspunkt att de ändå vill väl men så småningom har jag kommit att ifrågasätta den tanken – välvilja räcker inte alltid. De föreläsare jag har hört har tvärtom dolt det onda de skapar i en sörja av välvilja vilket gör det än mer förrädiskt. Jag väljer alltså bort parametern välvilja och tittar på dessa föreläsare för vad de gör, oavsett avsikt.
Standardupplägget för skräckföreläsningar är en rad anekdoter som ska illustrera vilka faror som finns på nätet. Dessa anekdoter är inte sällan exotiserande, alltså historier som förstärker uppfattningen att det finns ett vi och ett dom – vuxna och unga. Barn som zappar mellan tv-program, läser läxor, lyssnar på musik och chattar samtidigt är en klassiker. Det är viktigt för retoriken i dessa föreläsningar att etablera bilen av dagens unga som något väsentligt annorlunda.
En annan viktig del av skräckföreläsningar är att de inte bygger på vetenskaplig kunskap om unga och nätet utan baseras på antaganden och gissningar. Ofta har dessa föreläsare själva surfat runt och samlat upprörande bilder eller i chattar utgett sig för att vara barn och detta får sedan vara deras kunskapsbas. Denna typ av utforskning av nätet var väldigt vanlig på 90-talet då man ibland som vuxen kunde få uppmaningen att göra sånt här själv för att se vilka vidrigheter som fanns. Idag har vi kommit betydligt längre och det finns forskning att luta sig mot istället för denna typ av egen datainsamling. Vi har också förstått att det är djupt oetiskt att utge sig för att vara någon annan i en chatt oavsett vilka bevekelsegrunder man har. Lika oetiskt anser jag att insamlandet och uppvisandet av bilder och statusuppdateringar är.
Efter att ha gått igenom alla stadier som funnits avseende säkerhet för unga på nätet (jag har forskat om detta i 15 år) är jag förvånad att dessa skräckföreläsare fortfarande har en marknad. Att det finns folk som fortfarande tror att det de har att säga skyddar barn. Det var en viktig lärdom av gårdagens twitterdiskussion; att föreläsarna finns kvar och att det finns skolor som tror att de behövs. Det är ett ohyggligt underbetyg till alla oss som jobbar professionellt med de här frågorna. Hur i hela friden har vi misslyckats med att föra ut budskapet? Vi har haft 15 år på oss! Många av oss har ju faktiskt turnerat land och rike runt i så många år med ett budskap som går rakt emot skräckföreläsarna. Och ändå finns de kvar!
Så vad är problemet? Är det inte bra att föräldrar och personal får upp ögonen för allt det onda som finns på nätet? Hur ska de annars kunna skydda barn?
Svaret handlar om riskbedömning. Hur värderar vi olika risker i förhållande till varandra? Det skräckföreläsarna berättar om är inte det som barn i allmänhet råkar ut för. De berättar om de allra, allra sjukaste uttrycken, tolkade på det allra, allra mest negativa sättet. Och då får ju åhörarna inte en relevant bild av ungas vardag på nätet. Istället blir de rädda och oroliga, helt rättmätigt. Om det var så att alla barn ständigt är utsatta för oerhörda risker på nätet skulle det kanske vara bra att skrämmas. Då kunde de vuxna vara alerta och agera kraftfullt. Men nu vet vi, genom forskning och genom filosofiska resonemang, att så inte är fallet. Vi vet med säkerhet att de allra flesta barn hanterar sin nätanvändning på ett bra sätt. Vilket inte betyder att alla barn mår bra men att nätet inte är den farliga faktorn för de allra flesta barn. Vi vet t ex att barn som far illa utanför nätet är utsatta för större risk på nätet. Inte förvånande men nyttigt att veta. Då vet vi att det viktigaste arbetet gör vi utanför nätet, genom att fördela samhällets resurser så att alla barn får samma chanser, att alla barn har något vuxen de kan lita på.
En vuxen idag har, genom sin livserfarenhet inte minst, all kunskap som behövs för att skydda barn på nätet. De behöver inte gå en kurs, höra på en föreläsning eller läsa en bok för att kunna vara den stöttande vuxna som barn behöver för att bättre klara sin nätvardag. Och pratar vi om professionella – lärare, skolledare, elevvårdspersonal och andra – då har vi även den professionella dimensionen. De har utan tvekan all kunskap de redan behöver. Problemet för både föräldrar och personal är att många saknar självförtroendet – de vet inte om att de redan kan. Många, många har gått på retoriken kring nätet – att det handlar om teknik, att det är något fundamentalt annorlunda, att barnen idag är utsatta som aldrig förr. Det är helt enkelt inte sant.
Vuxna idag behöver bortse från den tekniska dimensionen av nätet och förstå att det är mänskliga problem vi står inför. När man börjar tänka så inser de flesta att de redan har vad som krävs. Och i den mån man saknar något ska man självklart ta hjälp av de unga man oroar sig för; fråga och vara nyfiken utan att vara fördömande.
Suck, jag skulle ju skriva kortare än en bok. Får ta vid en annan dag.
Många har bett mig lägga ut namnet på den jag fick mail ifrån, se inlägget om censur. Jag har inte velat namnge personen men nu har han outat sig själv så då får det väl anses vara officiellt.
Då och då blir jag utsatt för påtryckningar; jag ska sluta skriva om något, jag ska inte svara si och så på intervjufrågor, jag ska inte säga vissa saker när jag är ute och föreläser. Ett par gånger har det handlat om rätt otäcka saker, där t ex myndighetspersoner och organisationer har försökt påverka min forskning, men oftast är det enskilda personer eller företag som tjänar pengar på skrämselpropaganda som hör av sig. De vill att jag ska nyansera mig lite – vilket då betyder att jag inte ska snacka skit om just dem. Jag har blivit hotad med polisanmälan, civilrättslig stämningsansökan, lite sånt där tomhotande. Det finns också en variant där man vill att jag ska ta bort tidigare inlägg i bloggen. Ett sådant kom idag. Jag brukar inte svara (ni vet: fighting on the internet is like…) men jag tänkte att det kan vara intressant för andra att se vilka mail jag får så jag svarar här i bloggen. Och lite ironiskt är det att detta mail kommer den 12 mars som är internationella dagen mot nätcensur. Mailet och mina svar:
Jag vill be dig ta bort xxx från 20xx. Jag vet inte vad du har haft för avsikt, men det underminerar min verksamhet och kostar mig många kunder och mycket pengar.
Då kan jag ju säga att det i stort sammanfattar min poäng med inlägget. Jag vill inte att någon ska fortsätta sprida irrläror om internets farlighet.
Många uppfattar dig som en auktoritet på området och tar intryck av dina åsikter.
Det var ju roligt att höra. Verkligen! Då har jag uppnått ett viktigt mål med forskningen, om det finns folk som tar intryck och avstår från att anlita charlataner.
Allt fler söker på mitt namn och din länk kommer nu upp som nr3 på google.
Oj, det var inte illa! Men då har jag ett tips i nya upplagan av min bok. Kommer ut sent i vår eller tidigt i höst.
En del refererar också till att de läst detta och avstått från mina tjänster. Jag har inte råd med detta och ber dig inse att inte kan vara till någon nytta för dig och direkt skada för mig.
Men då måste du skaffa en annan inkomstkälla, en som inte drar på sig den typ av kritik som jag utsätter dig för. Man måste leva så etiskt och lagligt som man kan och inte ägna sig åt verksamheter som skadar andra. Lycka till med det!
Och vad gäller att ta bort inlägg så kan jag tänka mig att göra det endast om det visar sig att jag har begått ett övertramp. Annars ska allt ligga kvar, för evigt om jag själv fick bestämma. Alla inlägg speglar den tid och det sammanhang de skrivits i och ska läsas på det sättet. Det inlägg som avses här är väldigt obehagligt för dig men inte på något sätt oetiskt. Din verksamhet måste nagelfaras precis som alla andras.
