See you in court!

April 23rd, 2014 | Posted by admin in Föreläsningar | Forskning | Snake Oil - (0 Comments)

Som trogna läsare vet har jag och mina närmaste kollegor länge arbetat med att avslöja det vi kallar för skräckföreläsare, alltså föreläsare som åker runt på skolor och berättar om faror på nätet. Ibland för att tjäna pengar på att sälja tjänster som ska hjälpa mot farorna men lika ofta som en affärsidé i sig. Att skrämma och underhålla fast det utåt verkar som att de gör en viktig samhällsinsats. Jag har skrivit om dem här och här bland annat.

Nu har jag för andra gången blivit polisanmäld av en av dessa skräckföreläsare. Läs hans inlägg här. Det är väldigt otydligt vilka åtalspunkter han tänker sig, för jag antar att påhopp på kungen inte räknas. Och förra gången blev det nog inte ens någon utredning, för jag hörde då aldrig nåt och även den gången var det mycket otydligt vad jag skulle ha begått för brott. Läs gärna det flera år gamla blogginlägget han refererar till och jämför med hur han plockat ut citat så att det verkar som om jag anser det vara min “plikt som forskare att se till att ”man lever etiskt lagligt och inte skadar andra”. Haha, jag må vara stor på mig för att vara kvinna men inte ens jag är så där kaxig.

Det är ju lite känsligt det här. Jag ser det som mitt ansvar att kritiskt granska aktörer inom det område som jag är expert på, oavsett om det är myndigheter, ideella organisationer eller privatpersoner och oavsett om de menar väl eller om de är charlataner. Precis som jag utsätter min forskning för kritisk granskning. Och jag tycker, till skillnad från en del andra, att denna kritiska granskning ska ske inför öppen ridå. Jag har vid ett flertal tillfällen, några som jag berättat om här i bloggen, andra som jag valt att hålla för mig själv, blivit kontaktad av myndigheter, ideella organisationer och privatpersoner, då de bett mig hålla diskussionen mellan oss parter och inte offentliggöra min kritik. Som tur är har jag haft bra chefer som haft erfarenhet av liknande saker och jag har lugnt kunnat fortsätta på min inslagna väg.

Det verkar också vara känsligt för vissa därför att vi som kritiserar skräckföreläsarna själva åker runt och föreläser om just internet. Men det argumentet är så oerhört infantilt att jag inte ens har bemött det förrän helt nyligen. Det är helt enkelt en himla skillnad på mig som föreläser utifrån vetenskaplig kunskap om ämnet och någon som svamlar ihop nåt baserat på tyckanden och en känsla för vad som går hem hos folk! Det är lika stor skillnad som mellan en läkare och en kvacksalvare, som ju ändå arbetar inom samma kunskapsområde.

Det mest humoristiska i det här (förutom om det hela faktiskt skulle gå till åtal…) är att jag för några veckor sedan fick veta att något sånt här var på gång. Det är tydligen så att de här skräckföreläsarna identifierar sig med varandra och ser sig själva som ett skrå. Och någon eller några drog igång ett samarbete för att misskreditera mig. Bara det säger väl en hel del.

Ok, det går väl an att klaga på folk, men vad ska de säga i sina föreläsningar då? Den frågan har jag fått från några av skräckföreläsarna. Oftast ser jag det inte som mitt jobb att skapa nån sorts kurs för dem. De kan läsa det jag har skrivit som alla andra och ta till sig om de är intresserade. Men samtidigt var det en av de frågor som skvalpade omkring i mina tankar när jag och mina kollegor satte ihop kursen för skolor, som vi lagt ut helt gratis: Likabehandling - om skolors arbete mot diskriminering och kränkande behandling på nätet. Den är tänkt för skolor som vill jobba utan att ta in externa föreläsare och experter men den kan lika gärna användas av just skräckföreläsarna för att fortbilda sig och erbjuda en mer samtida föreläsning, förankrad i vetenskap. Varsågoda!

 

Skräckföreläsare

February 27th, 2013 | Posted by admin in #blogg100 | Snake Oil - (7 Comments)

Igår hade vi en väldigt märklig diskussion på Twitter. Innehållet var viktigt men formatet märkligt. Man har ju 140 tecken på sig när man twittrar. Om man skriver till en person räknas hens namn in i dessa tecken och om fler hakar på rasslar det iväg och man kan till slut ha 50 tecken på sig att skriva något vettigt. Och hur mycket norrlänning jag än är och hur mycket skogshuggarprosa jag än brukar skriva så räcker det inte för denna viktiga fråga. Därför flyttar jag mina tankar om detta till bloggen – detta utmärkta forum för funderingar längre än en tweet, kortare än en bok.

Diskussionen gällde skräckföreläsare – folk som åker runt i landets skolor och föreläser om faror på nätet. Det finns ett flertal sådana och jag tänker inte nämna några särskilda, mest för att jag inte har tid att ta deras hot om stämning som alltid kommer när jag har skrivit om dem.

Från början var min utgångspunkt att de ändå vill väl men så småningom har jag kommit att ifrågasätta den tanken – välvilja räcker inte alltid. De föreläsare jag har hört har tvärtom dolt det onda de skapar i en sörja av välvilja vilket gör det än mer förrädiskt. Jag väljer alltså bort parametern välvilja och tittar på dessa föreläsare för vad de gör, oavsett avsikt.

Standardupplägget för skräckföreläsningar är en rad anekdoter som ska illustrera vilka faror som finns på nätet. Dessa anekdoter är inte sällan exotiserande, alltså historier som förstärker uppfattningen att det finns ett vi och ett dom – vuxna och unga. Barn som zappar mellan tv-program, läser läxor, lyssnar på musik och chattar samtidigt är en klassiker. Det är viktigt för retoriken i dessa föreläsningar att etablera bilen av dagens unga som något väsentligt annorlunda.

En annan viktig del av skräckföreläsningar är att de inte bygger på vetenskaplig kunskap om unga och nätet utan baseras på antaganden och gissningar. Ofta har dessa föreläsare själva surfat runt och samlat upprörande bilder eller i chattar utgett sig för att vara barn och detta får sedan vara deras kunskapsbas. Denna typ av utforskning av nätet var väldigt vanlig på 90-talet då man ibland som vuxen kunde få uppmaningen att göra sånt här själv för att se vilka vidrigheter som fanns. Idag har vi kommit betydligt längre och det finns forskning att luta sig mot istället för denna typ av egen datainsamling. Vi har också förstått att det är djupt oetiskt att utge sig för att vara någon annan i en chatt oavsett vilka bevekelsegrunder man har. Lika oetiskt anser jag att insamlandet och uppvisandet av bilder och statusuppdateringar är.

Efter att ha gått igenom alla stadier som funnits avseende säkerhet för unga på nätet (jag har forskat om detta i 15 år) är jag förvånad att dessa skräckföreläsare fortfarande har en marknad. Att det finns folk som fortfarande tror att det de har att säga skyddar barn. Det var en viktig lärdom av gårdagens twitterdiskussion; att föreläsarna finns kvar och att det finns skolor som tror att de behövs. Det är ett ohyggligt underbetyg till alla oss som jobbar professionellt med de här frågorna. Hur i hela friden har vi misslyckats med att föra ut budskapet? Vi har haft 15 år på oss! Många av oss har ju faktiskt turnerat land och rike runt i så många år med ett budskap som går rakt emot skräckföreläsarna. Och ändå finns de kvar!

Så vad är problemet? Är det inte bra att föräldrar och personal får upp ögonen för allt det onda som finns på nätet? Hur ska de annars kunna skydda barn?

Svaret handlar om riskbedömning. Hur värderar vi olika risker i förhållande till varandra? Det skräckföreläsarna berättar om är inte det som barn i allmänhet råkar ut för. De berättar om de allra, allra sjukaste uttrycken, tolkade på det allra, allra mest negativa sättet. Och då får ju åhörarna inte en relevant bild av ungas vardag på nätet. Istället blir de rädda och oroliga, helt rättmätigt. Om det var så att alla barn ständigt är utsatta för oerhörda risker på nätet skulle det kanske vara bra att skrämmas. Då kunde de vuxna vara alerta och agera kraftfullt. Men nu vet vi, genom forskning och genom filosofiska resonemang, att så inte är fallet. Vi vet med säkerhet att de allra flesta barn hanterar sin nätanvändning på ett bra sätt. Vilket inte betyder att alla barn mår bra men att nätet inte är den farliga faktorn för de allra flesta barn. Vi vet t ex att barn som far illa utanför nätet är utsatta för större risk på nätet. Inte förvånande men nyttigt att veta. Då vet vi att det viktigaste arbetet gör vi utanför nätet, genom att fördela samhällets resurser så att alla barn får samma chanser, att alla barn har något vuxen de kan lita på.

En vuxen idag har, genom sin livserfarenhet inte minst, all kunskap som behövs för att skydda barn på nätet. De behöver inte gå en kurs, höra på en föreläsning eller läsa en bok för att kunna vara den stöttande vuxna som barn behöver för att bättre klara sin nätvardag. Och pratar vi om professionella – lärare, skolledare, elevvårdspersonal och andra – då har vi även den professionella dimensionen. De har utan tvekan all kunskap de redan behöver. Problemet för både föräldrar och personal är att många saknar självförtroendet – de vet inte om att de redan kan. Många, många har gått på retoriken kring nätet – att det handlar om teknik, att det är något fundamentalt annorlunda, att barnen idag är utsatta som aldrig förr. Det är helt enkelt inte sant.

Vuxna idag behöver bortse från den tekniska dimensionen av nätet och förstå att det är mänskliga problem vi står inför. När man börjar tänka så inser de flesta att de redan har vad som krävs. Och i den mån man saknar något ska man självklart ta hjälp av de unga man oroar sig för; fråga och vara nyfiken utan att vara fördömande.

Suck, jag skulle ju skriva kortare än en bok. Får ta vid en annan dag.

Här är han

March 22nd, 2012 | Posted by admin in Snake Oil - (Comments Off)

Många har bett mig lägga ut namnet på den jag fick mail ifrån, se inlägget om censur. Jag har inte velat namnge personen men nu har han outat sig själv så då får det väl anses vara officiellt.

Censur

March 12th, 2012 | Posted by admin in Bloggar | Debatt | Öppenhet | Snake Oil - (1 Comments)

Då och då blir jag utsatt för påtryckningar; jag ska sluta skriva om något, jag ska inte svara si och så på intervjufrågor, jag ska inte säga vissa saker när jag är ute och föreläser. Ett par gånger har det handlat om rätt otäcka saker, där t ex myndighetspersoner och organisationer har försökt påverka min forskning, men oftast är det enskilda personer eller företag som tjänar pengar på skrämselpropaganda som hör av sig. De vill att jag ska nyansera mig lite – vilket då betyder att jag inte ska snacka skit om just dem. Jag har blivit hotad med polisanmälan, civilrättslig stämningsansökan, lite sånt där tomhotande. Det finns också en variant där man vill att jag ska ta bort tidigare inlägg i bloggen. Ett sådant kom idag. Jag brukar inte svara (ni vet: fighting on the internet is like…) men jag tänkte att det kan vara intressant för andra att se vilka mail jag får så jag svarar här i bloggen. Och lite ironiskt är det att detta mail kommer den 12 mars som är internationella dagen mot nätcensur. Mailet och mina svar:

Jag vill be dig ta bort xxx från 20xx. Jag vet inte vad du har haft för avsikt, men det underminerar min verksamhet och kostar mig många kunder och mycket pengar.

Då kan jag ju säga att det i stort sammanfattar min poäng med inlägget. Jag vill inte att någon ska fortsätta sprida irrläror om internets farlighet.

Många uppfattar dig som en auktoritet på området och tar intryck av dina åsikter. 

Det var ju roligt att höra. Verkligen! Då har jag uppnått ett viktigt mål med forskningen, om det finns folk som tar intryck och avstår från att anlita charlataner.

Allt fler söker på mitt namn och din länk  kommer nu upp som nr3 på google.

Oj, det var inte illa! Men då har jag ett tips i nya upplagan av min bok. Kommer ut sent i vår eller tidigt i höst.

En del refererar också till att de läst detta och avstått från mina tjänster. Jag har inte råd med detta och ber dig inse att inte kan vara till någon nytta för dig och direkt skada för mig.

Men då måste du skaffa en annan inkomstkälla, en som inte drar på sig den typ av kritik som jag utsätter dig för. Man måste leva så etiskt och lagligt som man kan och inte ägna sig åt verksamheter som skadar andra. Lycka till med det!

Och vad gäller att ta bort inlägg så kan jag tänka mig att göra det endast om det visar sig att jag har begått ett övertramp. Annars ska allt ligga kvar, för evigt om jag själv fick bestämma. Alla inlägg speglar den tid och det sammanhang de skrivits i och ska läsas på det sättet. Det inlägg som avses här är väldigt obehagligt för dig men inte på något sätt oetiskt. Din verksamhet måste nagelfaras precis som alla andras.